Kära vänner och läsare (och alla andra)!

I många år har tvillingbloggarna 42195 och Asfaltsjokerns leende samexisterat i en harmoni och disharmoni. Mycket av det som skrivits har skrivits dubbelt. Nu ger vi oss inte ut på djupt vatten utan mer på öppet hav och från och med nu fusioneras bloggarna och lyfter upplevelsen till en högre nivå i en jumperiansk anda.

Den nya bloggen Max&Nisse ser dagens ljus.

På denna blogg kommer Masse och Nix skriva om sina pass och lopp. Förutom dessa inlägg så kommer Max och Nisse att skriva inlägg som är av mer kåserikaraktär.

Låter det rörigt? Det är inget mot vad det är!

Nytt för denna blogg är dessutom en forumsfunktion där olika frågor kan diskuteras in i absurdum. Där är ingen åsikt för dum för att yttras.

Som sagt! Väl mött!

Ja, det var länge sedan jag var så osugen på att ge mig ut. Men jag vet ju hur skönt det är när jag väl kommit igång, så jag lyckades uppmana den kraft som behövdes för att byta om. Men det var på trötta ben jag stolpade iväg. Dessutom var jag lite ambivalent kring vad jag egentligen skulle företa mig. 3:00-programmet sa lugnt igår och hårdare idag. 3:30-tvärtom. Och jag var sugen på att springa lite längre. Så det blev 15 km i medelhårt tempo, men inte lika medelhårt som igår – om ni fattar.

Dessutom sprang jag runt i Vallentunas spår på IP. 2,5 dit, 2,5 hem och 10 där. Alla fyra ”huvudslingorna” (7,5:an oräknad) efter varandra, från långt till kort (5 km, 2,5 km, 1,65 km och 1 km). Och när man hamnar i skogen går det ju lite långsammare… Första 2,5 i 4:45-tempo ungefär. Sista 2,5 i 4:40-tempo. Ute i skogen sjönk det till 5:15-5:20. Alltså vidhåller jag mitt tidigare konstaterande: att det skiljer ungefär 30 sekunder mellan slätt- och skogslöpning.

15 km totalt, 5:07-tempo och 154 i snittpuls. Men som sagt, det motsvarar nog cirkus 4:50-tempo på ”slätten”. Ett riktigt skönt pass till slut. Såklart – det är som vanligt när man inte vill iväg.

Enda negativa är att jag missade TSM, men det var en betalning för kommande julfrid, så det får vara okej. Men jag saknade er 😦

Om förra passet lämnade mig som en seg fläck på asfalten, så var dagens pass ett skrappass, där jag skrapade upp mig själv från asfalten. Inte världens bästa pass – men ett bra pass. Benhinnan backar undan allt mer från rampljuset och det som igår kändes som löpteknik som en legogubbe var idag i alla fall ledat i fotled och knä också. Om tekniken igår påminde om när Tina Turner dansar så var jag väl kanske inte Britta Spjut idag men det fanns i alla fall någon koordination.

Medelhårddistans stod det på schemat. Och det höll jag nog. Höll igen lite lagom, tyckte väl kanske att pulsen låg lågt, men inser när jag tittat på kurvan att det tog lite tid att komma igång för hjärtat. Och att det är mer nerför i början. Jag sprang ut till Alvik, Tranebergsbron, ner till kajakklubben och upp igen förbi smedsuddsbadet och hem. Många broar, väldigt lite slätlöpning och svårt att hitta ett jämt tempo, såklart. Vilket gör rundan lite svåranalyserad.

Men tittar man på två kilometersfarterna så hittade jag just ett jämt tempo, men det gick åt mer kraft på sista tvåan – upp ifrån kajakklubben och hem. Runt 160 i puls blev runt 170 i puls. Men de 13 höjdmetrarna fick tempot att gå åt andra hållet. 4:34 blev 4:38.

Nu är jag inte så missnöjd med det… 8 km 4:35-tempo och 159 i snittpuls lovar gott. Som vanligt undrar jag var krafterna för snabbare farter ska hämtas, men de brukar dyka upp när man behöver dem. Det kändes lite väl tufft för att vara medelhård, men å andra sidan brukar snabbdistanserna passera gränsen för vad som är helt njutbart, och det gjorde jag aldrig idag. Så: medelhård distans, då. Check.

Dessutom trippelkryssade jag med samtliga tre kvarvarande aktiviteter utförda efteråt. Och fick på köpet veta anledningen till att springa! Av Tuva, 4 år – som satt och ritade i vårt kök när jag gjorde magövningar:

– Vad gör du?

– Tränar magen, så att jag ska kunna springa fortare.

– Ja! För att hinna ikapp P när han gör dumma saker.

Såklart att det är därför. Jag orkade inte gå in i diskussion om det 😉

Faktum är att jag är rätt nöjd med dagens pass. För det var ett riktigt skräppass. Skitnödig av ärtsoppa, tung i benen av tisdagens intervaller, kräkfärdig av pannkakor slet jag mig igenom 8 km. Med en smula löpskolning mitt i.

5:15-tempo och det enda positiva var väl snittpulsen på 147. Men det berodde mest på att kroppen hindrade mig att springa fortare…

Men hur kan jag då vara nöjd? Jo, det är sådana pass som gör att de bra passen är så bra.

Igår var det trösklar på så många olika sätt.

Del själva passet. Första gången jag körde 2000-metersintervaller (tröskel). Och det var spännande. Jag mesade litegrann, om man tittar på pulsen. Med en tröskelpuls på 173-174 så borde snittpulsen närma sig det. Första fyra av de fem höll 166-169. Sista, som jag körde hårdare medvetet, på 173. Men man måste ju öva på det… 4:23-tempo i snitt, varierande mellan 4:11-4:30. Sista 1000 i 4:10-tempo visar väl att jag inte tagit ut allt jag hade.

Årstabron fram och tillbaka är för övrigt ett lysande 2km-intervall! Jag kom på mig själv med att tänka ”jag är ett godståg” när det passerade med ett swosch! Draghjälp både av tåget och av Linnéatåget som rörde sig som ett pärlband på brospannet.

Nästa tröskel var att Szalkais program startat. Och jag börjar med att avvika… Det kommer nog att bli mer avvika än följa, men jag ska ha det som ramverk i alla fall. Ju närmare vi kommer maran, desto mer trogen blir jag nog.

Ytterligare en tröskel är att jag verkar ha lämnat de tunga benens tid bakom mig för denna gång. I måndags pirrade benen hela kvällen – och igår var benhinnesmärtan mera en förnimmelse än en smärta. Förhoppningsvis är den borta om ett tag. Och då tänkte jag gå till naprapaten 😉 Förebyggande… Grymt skönt!

Sedan finns det en tröskel till – men den talar jag inte om förrän efter jul, för annars blir Masse arg på mig! Kanske, kanske att jag kan viska i någons öra – men ni får den inte i textform…

falaffel? Det är onekligen en favoriträtt…

Men fel som sagt, eller – fel och fel. Det är klart att man kanske kan tänka som ni, att ta den enkla vägen ut och välja den uppenbara idominsalvan. Men så var det inte serrni. Det är IcePowern som ska bort…

 

 

…för den är slut

8)

Ja, mossjokern var det ja. För att slippa asfaltens och inte minst betongens obarmhärtiga bankande på benhinnorna. Det är inte lika kul, men jag har ju i alla fall nya trailskor.

Så vad tror ni: asfalt eller lera?

Själva passet blev helt okej. Någon sorts fartlek som pressades fram spontant av lite uppåt och lite neråt. Drog på lite ibland, slog av efter ett tag. Avslutade med att glida ut nerförsbackens tempo även på platten och höll 4:10 sista 700 metrarna (ja, och backens 400 meter, med det var ju inte SÅ svårt…). Det var skönt att få lite fart i kroppen, och benhinnorna höll okej i alla fall. Pulsen var uppe i 90% (175) mot slutet – strax över tröskelpuls för min del. Drygt 7km i femtempo, puls 161 i snitt.

Och när jag ändå håller på så kan jag ju köra nästa lilla adventspyssel. Det förra spikade N´batha (och jumper). Det är U2 – Silver & Gold. I ordet parafras ryms att man gör om det en smula, till skillnad från citat som är direkt återgivet. Och de blir ju för enkla, eftersom man då bara kan googla rakt upp och ner. Därför fick ”him” bli ”me”.

Ja, ja. Dagens fråga har kanske många olika svar och är en gammal sjuttitalsklassiker: En ska bort?

Vilken? (S hade städat bort mina flaskor och tuber till badrummet. Knasigt, eller hur. Själv hade jag ställt dem på det logiska stället: köksdisken! Jag höll ju knappt på att hitta dem. Men det smög sig in en till i samlingen).

För er som undrar vad det är, och varför man (enligt Jack Daniels, mfl) ska hålla ett tempo som kanske är lite lättare än vad man kan klara som max så rekommenderar jag varmt Tröskelkungens inlägg. Det är en riktigt bra sammanfattning.

Och jag sammanfattar igen: springer du snabbare så får du mer mjölksyra, utan ökad träningseffekt (det blir anaerobt, vilket vi inte har nytta av som långdistansare). Om du tränar med mer mjölksyra så får du längre återhämtningstid. Får du längre återhämtningstid så påverkar det kommande pass, som blir sämre eller måste modifieras. Alltså blir din träningseffekt sämre av det – eftersom den ökade farten på tusingen inte ger någon positiv effekt.

Rätt svar är just vad. Om det nu var en fråga.
Jag tror att en spänd och stel högervad står för problemen. Så nu startar stora massagetiden på vaderna. De går ju faktiskt hyggligt att komma åt själv. Sedan när man ändå håller på så kan man ju knåda lite på benihnnan med.

Det kan eventuellt vara så att min ganska dramatiska ökning av löpskolning och -styrka bidrar till problemet. Men det löser också problemet på sikt – så jag ändrar inget just nu.

Den nya XT-trailen ser inte så ny ut längre. Den har inte gått på is och haft det glatt, utan mer i lera och sörja. Det är svårt att avgöra om det är bättre grepp eller inte, men jag halkade i alla fall inte, trots att underlaget till och från var mer än lovligt sladdrigt.

8 km, 40 minuter, 159 i puls. Typ lätt-/medeldistans. Eller så. Ont, men inte så jätteont. Masserade innan – och körde lite Voltarensalva vilket säkert bidrog till att det kändes lite lättare.

Jag förstår inte hur jag kan göra på detta viset mot en vän. Bete mig på det sättet. Att bara gå för egen vinning och egna lustar, utan tanke på sina nära och kära.

Jag bytte min knarriga Tempo igår. Mot DS Trainer. Och Masse var med i butiken. Hans gnyende ”det där är min sko” borde kanske ha fått mig att låta bli. Men det fick det inte…

Jag spädde dessutom på det med att slänga in en trailsko i bytet. Adidas Adizero XT närmare bestämt. Jag tror nämligen att det är ett bra alternativ i stockholmsområdet när det ser ut som det gör så här års. Slask, frusen slask och dåliga ursäkter till snö med fläckvis halka. Icebuggarna är bra – men när det blir 90% asfalt så blir det lite trist i längden. Det går att jazza runt i vanliga pjuck, men jag spänner mig litegrann i väntan på att halka. Det går väl kanske an när det inte går så snabbt, men att köra kvalitet på det sättet är en bra bit ifrån optimalt.

Således är skoparken utökad:

Vad gäller skadeläget så har jag konstaterat att jag slarvat/missat lite i stretchen av inre vadmuskeln. Dessutom har jag inte alls egenmasserat benhinnorna så mycket som jag borde. Jag har nu intensifierat det arbetet och det börjar redan kännas som att jag gör framsteg. Lite test av trailskon (DS:en ligger och mognar i garderoben) lördag och söndag ihop med en massa stretch och massage borde fixa biffen.
Eller också kommer Karma att ta mig, eftersom jag snott Masses span. Var det förresten ingen som visste vad parafrasen ”instant Karma’s gonna get you, if I don’t get you first” var tagen ifrån för låt?

Inget TSM på söndag, tyvärr.