Och där kom det en ny förkortning! Som ni har väntat
Asfaltsjokerns bokrescension står den i alla fall för, följt av boken titel och ett betyg på en skala 1-5.

Således anser jag att boken “Running Well” av Sam Murphy och Sarah Connors är en alldeles utmärkt bok. Den skimmar av ett antal viktiga ämnen, och lyckas förmedla mycket information på lättlästa sidor med informativa bilder. Som alla allmänna böcker så går den ju inte på djupet - och jag kan tycka att den blir lite farlig när den har flödesscheman över skador, med förslag på åtgärder. (Jag är nog mest avundsjuk för att de snott min idé…)

På knappt 200 sidor hinner den med: teknik, uppvärmning och nedvarvning, skornas betydelse och uppbyggnad, träningsteori, träningstips och typer av löpträning, kross-träning ;), mat och dryck, skadeförebyggande träning, skadeidentifiering, skaderehabilitering, återuppta träning efter skada.

Den innehåller ett stort antal bra övningar - speciellt förtjust blev jag i den fyrgradiga core-träningssektionen med lätta övningar för varje dag, tyngre övningar två gånger per vecka, löpskolning och löpskolning de luxe.

Lite saker som var aha för mig i alla fall:
Löparens skadeprocess: förnekelse, ilska, köpslående, depression, acceptans. Det är först när man accepterat skadan som man kan göra något åt den

Om man kross-tränar och kör över 70% av max så kan man bibehålla konditionen under lång tid - upp emot 15 veckor.

Cykel är mer “löplikt” än promenad - då promenad använder benets baksida mer än framsida.

Armbågar du folk när du springer? Då rör du armarna “fel” - försök att röra dem fram/bak och inte sida/sida. (Skulle jag???)

I en undersökning där man först bad folk att springa på 110% av max och sedan 95% av max visade att de sprang fortare i det andra fallet. Slappna av och spring, kort sagt.

Försök inte att få längre steg - då du sabbar din löpekonomi och förbrukar mer energi än vad du tjänar på den ökade steglängden. Längre steg kommer av att man blir starkare och smidigare, men fortsätter att springa bekvämt.

Och som sagt: en massa bra bilder!

Att det inte blir en femma beror på att det blir lite “snuttifierat” i en bok som avhandlar allt, plus att man kanske inte tillräckligt tydligt trycker på att det kan vara vettigt att låta folk som utbildat sig under ett antal år och dessutom har en del erfarenhet sedan dess titta på skadorna - istället för att följa ett flödesschema i en bok. Även om jag personligen gillar flödesschemat…

Jaha, det var visst TSM-träning igår igen. Jag har fortfarande en benhinna som spökar, men bestämde mig inte bara för att köra träningen, utan dessutom för att göra det i lättviktarna. Kanske rätt, kanske fel - jag vet faktiskt inte ens idag. Benhinnan gör ont, men är på något lustigt sätt ändå bättre?! [Ja, ja - tjatgubbe - kom till saken och sluta sjåpa dig.]

Johan och jag startade i alla fall med en smoothie och i mitt fall en macka på Bluberry vid halvfem - och promenerade upp emot Stadion och alla andra friidrottsatleter. Som får betalt för att springa… Vi gick dock till ÖIP - men även där drällde det runt av idel ädel friidrottsadel - och det är rent läskigt vad snabba/starka/vältränade de är! Helt grymt. Smoothien innehöll för övrigt bland annat banan och jordnötssmör - två smaker som under precis hela passet gick jojo mellan mage och munhåla på mig… Jag väljer nog en annan variant nästa gång…

Jag trodde vi skulle köra tusingar, men det visade sig vara 2*3*3, vilket ju är en lättare form onekligen… Lite uppvärmning först och sedan bort till det som tydligen kallas Monza-banan, eller premiärmilens andra kilometer för er som sprungit den. Jag skippade löpskolningen, eftersom det högg till i benhinnan redan vid första rörelsen, och stretchade/masserade istället. Troligen ett bra val.

Första tre intervallerna gick sedan på Monzabanan, fjärde och femte gick bort emot starten på PM, eftersom det kom en hel drös med potentiellt skenande hästar förbi som sprang på “vår” bana. Sjätte sedan gick tillbaka samma väg som tidigare igen. Men ser höjdskillnaden i följande bild (om man orkar tolka den… Markerat är i alla fall sträckan på 1,2,3,6 - 4-5 är de två lite högre knölarna som är efter markeringen)

Och det flöt rätt bra. Man kan ju antingen titta på sträcka eller tempo - där jag föredrar det senare - och då höll jag:[3:52 3:53 3:53 4:05 3:58 4:00]. Inte alldeles jämförbara, eftersom fyra och fem ju avvek. Ett bra tempo i alla fall, utan att krama ur det allra, allra sista.

Vi joggade hem igen och snackade strunt (jag) och vettigheter (de andra) halva kvällen sedan, kändes det som. Det är så skönt med lite hederligt gammalt omklädningsrumspladder igen. Det kan man verkligen sakna i semestertider!

Jag dillade om löpteori i rubriken - och jag tänkte med två rätt snygga pulsgrafer beskriva skillnaden på tröskelträning och VO2max-träning. Tröskelträningen (backpass) har som avsikt att “flytta” mjölksyretröskeln medan VO2-max-pass (intervaller) gör kroppen bättre på att transportera och använda syre. Tröskelpulsen är lägre än VO2-maxpulsen, vilket gör det senare till en jobbigare och mer slitsam träning.

Om man då tittar på de två graferna, med sträckan över tröskelpuls markerad med mörkare rött, så ser man tydligt skillnaden. I backpasset är det bara precis på toppen av backen som pulsen kliver över den gränsen, medan större delen av intervallerna sker i en hastighet med mycket mjölksyreskuld. VO2-max-pass kräver alltså längre återhämtning efteåt - vilket man ska beakta när man kör tröskelpass. Om man följer ett träningsschema (typ Szalkai) så är det anpassat för att backpassen ska vara just tröskelpass. Nästkommande pass är valda efter detta, och inte sällan är det ett VO2-maxpass två dagar efter. Om man då kört för hårt på tröskelpasset så riskerar man alltså att inte återhämta sig riktigt inför nästa kvalitetspass med sämre prestation och ökad risk för skador eller överträning som följd.

 

Om man vidare tittar på kadensen på senaste passet så kan man räkna ut att min steglängd under uppvärmningen var 1,0 meter (kadens 94) medan den under intervallerna var 1,2 meter (kadens 106). Men jag tycker att jag tar kortare steg eftersom jag tar fler - så jag upplever inte att jag strävar framåt, utan det blir så naturligt med den högre frekvensen. Lite intressant tycker jag i alla fall.

Det är klart att man ska läsa sig i form! Således har jag just spenderat lite drygt 900 pix på följande (det är helt otroligt vad billigt det är med böcker. Bissart närmast.):

The Runners’ Repair Manual: A Complete Program for Diagnosing and Treating Your Foot, Leg and Back Problems”
Murray F. Weisenfeld
Brain Training For Runners: A Revolutionary New Training System to Improve Endurance, Speed, Health, and Results”
Matt Fitzgerald
Advanced Marathoning
Pete Pfitzinger
Daniels’ Running Formula
Jack Daniels
Lore of Running
Timothy D. Noakes
Runner’s World Run Less, Run Faster: Become a Faster, Stronger Runner with the Revolutionary FIRST Training Program (Runners World)
Bill Pierce
The Runner’s Guide to the Meaning of Life
Amby Burfoot
The Quotable Runner: Great Moments of Wisdom, Inspiration, Wrongheadedness, and Humor”
Mark Will-Weber
Ultimate Guide to Weight Training for Running, Second Edition, (Ultimate Guide to Weight Training for Running)
Robert G. Price

Livet blir så mycket lättare att leva med lite piller - har ni också provat det? Sedan förra inlägget och dess lätt negativa klang så framstår allt som så mycket ljusare. Bara tack vare en piller-cocktail. Och ett besök av Masse. Jag hoppas att ni sitter ner - för här kommer det underlig information som riskerar att skaka om världen ordentligt. Vi sprang inte. Vi träffades alltså utan att springa. Vi umgicks alltså i civila kläder. Har ni någonsin hört något så vansinnigt??? Men vi hann inte… Det stod nämligen en massa andra aktiviteter på listan. Först en golfrunda - stackars Masse som inte ens spelar golf längre. Men han var bra på att bära klubbor Jag spelade med lite släktingar och gjorde en rätt stabil runda utan att glänsa. 1 par, en trippel, sex dubblar och således tio bogeys. 29 poäng - vilket sorgligt nog är det bästa jag haft på typ 50 rundor i rad…

Sedan åkte vi till skytteklubben, vände på kepsen och dammade iväg magasin efter magasin med såväl salongsgeväret som älgstudsaren. Både jag och Masse deklarerade att det där med att skjuta kanske inte riktigt var vår grej. En inställning som förstärktes hos mig när de fyrade av första skottet med studsaren. Jag gillar INTE när det smäller. Jag spänner mig och rycker till på ett sätt som är gränsfall till outhärdligt. Men salongsgeväret var kul att skjuta med, och jag visade mig faktiskt vara en okej skytt. Men den där storpangaren var jag ytterst tveksam till. Men då skulle naturligtvis Masse testa - vilket ju i det närmaste tvingade mig att göra det. Det slutade med att jag sköt stående utan stöd… Den där smällen visade sig betydligt lättare att hantera när jag bestämde själv.

Vi skulle egentligen sprungit på hemvägen, men tid och trötthet tvingade oss att avstå.

Just det, piller. Just nu består frukosten av två omega-3, två vitaminpiller enligt tidigare ordination av doktorn, en allergitablett och just nu en Voltaren-T. Känns helt normalt… Men det roliga är att det känns bättre på en massa olika sätt.

Och igår fick jag springa igen. En tveksam inledning med en 150-gramsburgare på riddardagarna i Mariefred en halvtimme innan - men det var liksom enda chansen att få till en runda, så jag bytte om på parkeringen och liftade med familjen till Stallarholmen. Och väl där trippade jag iväg på osäkra ben. Jag körde med en vy som varken hade puls eller kadens, utan tänkte mer förlita mig på löpkänslan. Och den infann sig rätt snart. Första kilometern i 4:54-tempo med 184 i kadens. Men någonstans kring andra/tredje kilometern så blev det riktigt, riktigt skönt att springa. Och det syntes på kadensen - som steg till att ligga runt 195 i snitt per kilometer. Och självklart ökade även tempot - och pulsen. Pulsen låg runt 5-8 slag under tröskelpulsen, och tempot gled ner. Per kilometer hamnade det på (första inkluderat, sista bara en halv kilometer):
4:[57 41 24 32 35 29 35 31]
Variationerna beror på skillnader i höjd. 4:35-tempo och 84%/91% i puls under 7,5 km. (Tröskeln är ungefär 90%). En galet skön runda, eftersom det gick fort - utan att vara max. Det skulle ju vara riktigt, riktigt skönt om det här är tecknet på något nytt, och inte en bara en normal avvikelse… Det nya kan gärna låta bli att vara sjukdom

Tjoho, jag slapp hjärnblödningen i år. För jag är redan i startgrupp tre på LL. Och nästan ännu mer glädjande är att världens bästa karlsson också är det! Så i år kan vi i alla fall få starta bredvid varandra.

För övrigt har jag ont i benhinnorna och är allmänt less. Börjar tro att jag lider av järnbrist eller nåt liknande. Är det någon som vet hur man kan kolla järn-/vitamin-/mineralbrist?

Jag skulle gärna ha skrivit tidigare, men mina armar har tyvärr strejkat med resten av kroppen efter att KaninKarin fullständigt slitit ut mig på ett långpass…

Nej, så farligt var det kanske inte… Men det är klart, ska man bära med sig tre klockor så blir det ju tungt för armarna. (Däremot bara ETT pulsband, allt annat är förtal…) Jag kommer att återkomma med en utvärdering vad det lider, men för att sammanfatta ett telefonsamtal idag så förordar jag 305:an - främst eftersom den är billigare, driftsäkrare och enligt min åsikt lättare att använda - speciellt under tiden man springer. Om man dessutom har handskar så lär 405:an vara riktigt svårmanövrerad. Men om man inte står ut med designen på 305:an men fortfarande inser att den är överlägsen alla andra gps-klockor - eftersom den faktiskt loggar VAR man sprungit så är 405:an ett bra alternativ.

Ytterligare en nackdel med 405:an är att det är lite knöligt att få in rundorna i SportTracks. Antingen får man importera tempfilerna som finns lokalt på datorn när man överfört till Garmins egna Training Center, eller också får man lägga in rundan i MotionBased (via fliken Upload) och sedan exportera/importera den filen till SportTracks. Inte helt automatiserat alltså… Men det lär de väl lösa i SportTracks vad det lider, antar jag.

För er som undrar över Karins och mitt pass så finns det numera på Motionbased. Jag var tvungen att stanna efter nio kilometer för att det var så fruktansvärt tungt att springa. Efter en kortare paus startade vi om igen, och helt osannolikt så kom jag in i andra andningen direkt - och slutet av passet trummade på i rätt bra tempo - runt femtempo sista två-tre kilometrarna.

Jag har fortsatt ont i behninnorna - men fick lite vatten på min kvarn idag på Runners Store när jag pratade med Martin som klämde lite på dem och gav lekmannarådet att träna på. Gärna alternativträning och tåhäv kombinerat, men han såg ingen anledning till att lyssna alltför mycket på benhinnorna. Samma råd som naprapat-stefan således. Så nu ska de få vad de tål på TSM-tempopasset!! Där har jag för övrigt endast en klocka med mig

Om man tittar på vad de gav för värden så det det ut som följer (jag startade/stoppade dem med lite fördröjning):

Klocka: 405/305 (justerat i ST)
Distans: 21,19/21,26
Tempo: 5:31/5:32
Puls: 158/174 på båda
Höjd: 459/496 resp 548/537 och MotionBased 377/375. Båda är alltså kass på höjd, som tidigare konstaterats.

Om man tittar på kilometertiderna så skiljer det rejält de första två kilometrarna. 5:51/6:14 respektive 5:36/5:26. Sedan är skillnaden inte mer än några sekunder hit eller dit. Under rundan var avvikelsen som mest 80 meter - och det var de två första kilometrarna som detta byggdes upp- Och det är i rätt tät skog - så förklaringen ligger kanske där. 70 meter till slut - på 21 km. Dvs 0,3%. Rätt lika, som sagt…

Karin hade, enligt sin välkalibrerade fotpod, en sträcka på 21,2 som jag minns det. Så det verkar väl vara helt okej kvalitet på GPS-mätningarna i alla fall…

http://www.jango.com/play/wannadies/so+many+lies/

I’ll tell you a story, about my dearest friend
About that kind of friendship that you know will never end
She rests inside of my head
And comes out whenever I’m scared
To give me those sweet little lies
And to tell me that everything’s alright

So is this what you want me to believe…
Then I believe in you

So many lies, and not a glimpse of shame in her eyes
So many lies, and not a glimpse of shame in her…
In her eyes

This is the story about a girl I know
With long red, gold-brown hair
I guess you heard it before
Whenever I’m lonely
She gives me whatever i might need
She tells me gently that her name is love
And that she’s good for me

So is this what you want me to believe…
Then I believe in you

So many lies, and not a glimpse of shame in her eyes
So many lies, and not a glimpse of shame in her…
In her eyes

Flickan ljuger igen. Och jag lyssnar - jag suger i mig alla lögner hon smeker mig med. Efter måndagens totalhaveri till löpning (troligen tokallergi som spökade) så känns det nästan som att jag kan vara tillbaka på banan igen, för första gången sedan jag vet inte när…

I måndags fick jag stanna och tala om för benen på skarpen att det där tempot faktiskt inte funkade för resten av oss. Jag öppnade i 4:35-tempo första 1500, och det var inte alls det jag skulle göra. Jag skulle springa lugnt. Ytterligare 2,5 km i 4:55-tempo var fortfarande för snabbt - och efter den vilan var djurgården lika jävlig som på maran (jag sprang samma sväng som andra varvet). Jag fick ner resterande 5,5 km till 5:10-tempo, men det var tungt, tungt, tungt. Efter det har jag varit mer eller mindre däckad fram till i eftermiddags.

Och imorgon får vi finbesök här på landsbygden. Ingen annan än 90:e bästa dam på Stockholm Marathon kommer på besök. Och då vill vi ju ta fram det bästa vi har: långpass! Men att springa långpass efter tre dagars vila med viss “sjukdom” är inte helt kul, så jag hoppade i skorna för ett pass på kvällskvisten. Lättviktarna, bara för att skoja till det.

Och utan egentlig plan (mer än att slippa bli uppsprättad av de läskiga vildsvinen som vi numera har på gården) studsade jag iväg. Första kilometern gick på betydligt mer kontrollerade 4:59. Sedan är det lite neråt - och lite platt att hålla tempot på efter. Så det gick ju lite snabbare. 4:27 - trots 8 meter uppåt? Vad hände där??? Ja, ja - men där kommer ju sedan backen… Nu gick de 46 metrarna uppför ändå i 4:43-tempo - så varför inte trycka på lite? 4:17 nerför, och sedan en spurtkilometer på 4:09 på platten. Trött men inte slut.

Hon skäms inte ens, löpningen. Trots den uppenbara lögnen.

Visst måste väl min nya huvudbild betyda det? Onda tungor säger att det betyder puckelpist - jag lyssnade för dåligt på dem innan jag sprang idag. Puckopist.

Men först: Ja, 4:20-tempo är snabbt, men inte när jag springer det snabbaste jag kan. Det jag var ute efter var att jag kan springa snabbare på slätmark än i den backen - så nerför är inte alltid bra.

Berglunds bollar går kanon. Kanonlångt. Kanonlångt in i skogen… Men den bollen jag hittills slagit bort var kanonskön att spela på. Synd för den att den hamnade i klorna på mig - jag önskar den bättre lycka med näste ägare…

Och bild två i förra inlägget var i princip vägen idag. Jag skulle visa en bild på mina före detta glänsande vita skor om jag bara orkade ut till dem… Men jag börjar med lite grafer och bilder, för att sedan mer i detalj och siffror beskriva dagens runda - det mest bisarra löppass jag någonsin gjort.

Okej. För att ge lite siffror: 1 timme och 42 minuter. 13,24 km. Tempo: 7:45. Och ett av de absolut tyngsta långpassen jag gjort…

Som ni kanske anat så tog jag stolliften upp på toppen. Väl där sprang jag genom obanad terräng (ni ser på bild 3 de små buskarna som jag forcerade, omsöm uppför, omsöm nerför. Ibland saknade jag IceBugsen, ibland gummistövlarna. Till slut tyckte jag att det var en kanonidé att springa nerför en röd skidbacke - och när jag till slut, efter fyra kilometer, nådde fast mark så var jag helt slut i benen efter “löpningen” som tagit mig drygt 40 minuter.

Sedan fick jag springa på drägligt platta och av människan anlagda vägar - till och med med asfalt… I fem kilometer. Sedan skulle jag upp på berget igen (det går liftar där på vintern…). Och det i tre kilometer, på en väg som det med nöd och näppe gick att gå i niotempo på, med mina ben…

Jag vet inte hur många gånger jag sagt “å fy faan” efter passet idag, men det är några stycken…

Jag tackar extra för bubbelbadet vi har utomhus i huset vi hyrt. Jag kanske till och med kommer kunna gå imorgon, vilket vore bra - eftersom jag ska skämma ut mig på den årliga golftävlingen. Min form får dagens runda att verka platt med tanke på hur upp-och-ner jag spelar…

EDIT: Jag är nu morgonen efter fullständigt ledbruten. Men det mjukar förhoppningsvis upp. Jag är som en stor legogubbe. 179 cm hög med åtta rörliga leder. Resten är stelt och hårt.

Jag är på höghöjdsläger. I Norge. Vi bor på lite drygt niohundra (typ 920) meters höjd och jag har hitills lyckats klämma in två pass och två golfrundor mitt i allt umgänge. Vi är nämligen 10 vuxna och 11 barn som bor i samma hus. Det är förhållanden som gör att man behöver sitt endorfin mer än någonsin annars. Hustrun skickade ut mig idag - trots att det var mitt i middagen - efter att jag gnällt i tre timmar på att jag minsann inte fått springa. Närå, jag gör inte alls vad som helst för min dagliga fix…

Precis innan vi åkte passerade jag “posten” och hämtade leverans nummer två - med FR50, och framförallt: fotpodden. Så den åkte på när jag kastade mig iväg på första rundan. Kastade mig iväg - rakt uppför. Första kilometern: upp till 940 meter. Andra kilometern: 1020 meter. Tredje kilometern: 1045 meter - men då nådde jag det flacka partiet bortom skidbackarna (barnen har kastat snöboll, byggt snögubbar och åkt kana med galonbyxor på) och jag kunde hitta ett behagligt tempo runt 5:10 (istället för de 6:30 som jag höll uppför). Inte så att det var platt - men det var i alla fall inte en lift bredvid när jag sprang…

Jag vände sedan efter ungefär 5 km - och sprang sedan med tårar i ögonen för att det var så otroligt häftigt, vackert, underbart att springa då, ovanför molnen (ja, i alla fall ett litet en bit bort), helt ensam på fjället (okej, det var en bra grusväg), och i en dal mellan topparna på 1000 meters höjd. Det var helt otroligt! Bara det gjorde att tempot gled ner mot 4:55 redan innan nerförslöpet kom. 2 km och 125 meters höjdskillnad. Men här uppstod något intressant: jag kan nämligen inte springa särskilt fort nerför. Heller. 4:20-tempo i snitt är inte särskilt snabbt, och det brände duktigt i låren av det. En ganska mörbultande runda onekligen. Men helt underbar!

Som ett litet mellanspel och med en undran till Fredrika och er andra. Jag har nu kört fotpodden för att få lite grepp på min stegfrekvens och är lite brydd. Om vi tar mittenpartiet på “platten” och tittar så har jag ett snitt på 96, vilket ju är otroligt lågt. Men det känns ju som att det är bara den fot som podden sitter på? I så fall är snittet nästan 200, vilket väl är rätt högt? Eller är jag helt ute och cyklar? (ja ibland, men inte här - tyvärr. Det finns en del rätt ball downhill att göra, men cykeln är kvar hemma).

Nåväl. Idag stod det sedan fartlek på schemat. Jag bestämde mig för att inleda med att köra mellan 175 och 155 i puls - det vill säga upp till 175 för att sedan vila till 155 och sedan upp igen. Det var en form som funkade väldigt bra - förutom att jag återigen startade i uppförsbacke (efter uppvärmningen). 60 höjdmeter första två kilometrarna gjorde att jag till och från fick gå under vilan i de allra tyngsta backarna. Men det rullade på rätt bra nerför sedan

Kadensen var nu ändå högre, eftersom jag ansträngde mig för att ta kortare steg. Och jag tror banne mig att jag hittade in under kroppen och upp lite på framdelen av foten. Och det märktes faktiskt omedelbar skillnad i benhinnorna. Belastningen i landningen var inte alls särskilt stor. Fartdelarna låg på 105-110 ungefär. Uppvärmning/nerjogg låg på 90-95. Men gånger två då, eller???

Hustrun fick sedan hämta mig med bilen och frakta mig de tre kilometrarna upp till stugan igen. Jag hade ingen lust att jogga från dalen till stugan. Också.

Jag hoppas att kunna rapportera om ett riktigt off-roadpass till. Förhoppningen är att kunna ta åttastolsliften upp, springa på tvärsen på fjället - och sedan ner de cirka 200 höjdmetrarna. Ett riktigt coolt pass det med förhoppningsvis.

För övrigt: om man nu måste nödlanda - så är det här en okej miljö.

Och förresten - ni kan vara lugna. Höghöjdsträning gör ingen nytta om man inte är upp mer än tio dagar, har jag för mig.

 

Jaha - någon dag för sent så kommer nu rescensionen på backpasset i tisdags. Som vanligt lika underbart att träffa alla vänner som dyker upp på träningarna, även om ryggskottsmasse saknas

Vi värmde återigen upp i mycket makligt och bra tempo. Snittempo på 5:35 ungefär. Clarence med ledarkompisar gjorde ett ytterligt jobb igen. Sedan lite löpskolning på lite för liten yta. Och sedan samma backe som förra gången. Då snittade jag lite knappt 1:10 och tyckte att det var en bra öppning även denna gång. Öppnade med 1:09, 1:11 och höll mig långt bak i fältet. Men sedan vände Clarre så att jag hamnade i fronten istället (det var säkert med flit…). Så den tredje gick på 1:06. Och det gick rätt okej - så jag följde upp med 07-08-09-09. Sedan tog jag rygg på Clarre igen och tänkte att 1:05 vore kul. Han hade andra planer för oss… 59 sekunder. Och DET var för snabbt för mig - inte minst med tanke på att jag hade planer på att ställa in både jobb och träning på morgonen. Som det visade sig: allergisk. Tack och lov. Jag ska bli lite bättre på att peta i mig medicinen nu, för den hjälper faktiskt. Det var rätt kul, men heltokigt egentligen. Jag var fullständigt slut under nerjoggen - och tog mig knappt tillbaka. Stretchningen blev det inget av med - och när jag satt där dök Karin upp med ett äpple till mig. Gose dig! Det räddade mig så pass att jag klarade mig hem i alla fall. Dessutom messade hon mig för att kolla att jag kommit hem. Det är en riktig kompis det!

Och imorse fick jag äntligen händerna på 405:an. Jag har testat den litegrann på jobbet idag, och sprang en kort långsam, plågsam, runda på 6 km (5:40-tempo med 145 i medelpuls) bara för att få testa den. Sammanfattningsvis så långt så känns den lite mer svårjobbad än 305:an. Men snyggare! Den mäter rätt lika i både puls och sträcka - och eftersom jag vant mig med fyra fält så saknar jag ett av dem, men det är säkert en vanesak.

Har man 305:an så behöver man knappast 405:an IMHO. Har man inte någon av dem så… Ja, jag vet inte. Låt mig återkomma i frågan. 405:ans fördel är att den grejar att kombinera fotpod med GPS, om man tappar signalerna. Det har jag ännu inte provat - men fotpodden kostar ju en tusing bara den, så det blir rejält dyrare. Men jag tror att utvärderingen kommer att göras oavsett priset.