Mina lopp

Små betraktelser över de lopp jag spungit genom åren, inte alla – men de allra flesta.

Åland Marathon 2008 3:24:48
Tänk ändå – vad bra det till slut blev. Trots all oro om väder, sjukdom och dagsform. Många har skrivit sina rader, men jag skriver ändå mina.

Resan över skedde för min del med många barn, men också med ett antal potentiella barnvakter. Det slutade såklart med att jag satt med barnen i knät, både bokstavligt och bildligt. Något annat var kanske inte att vänta. Vi hade i alla fall rasande trevligt – och blåsandet hann inte komma igång under överresan, så det var bara trivsamt.

Väl framme tog vi oss till hotellet (som inte alls låg där jag bestämt, konstigt att de lyckats flytta en hel byggnad på det omärkbara sättet) och checkade in, bokade middag och förhörde oss om bastumöjligheter. Sedan bar det av till den hypermoderna arenan (för att citera deras egna uttryck) och hämta nummerlapparna och årets give-away. Reklamplåster…

Sedan tog vi en snabbastu och till sist en allt mer lockande tupplur innan middagen. En middag vars behållning, förutom den goda maten, var servitrisens sköna och avslappnade sätt med barnen. Det hela kröntes när hon dukade för efterrätt och utan mankemang helt sonika la besticken på stolen, eftersom de ändå befann sig på golvet och hade stolen som “tv-bord”. Världsklass och för hennes del lönande, eftersom det höjde dricksen ;)

Vi drog oss sedan upp emot rummen och efter det numera obligatoriska avsnittet av “Svensson Svensson” så släckte vi och somnade. För att sedan väckas 05:45 till ackompanjemang av flygande takpannor och piskande regn. Kanske inte det som står under kapitlet “optimala väderförutsättningar” i litteraturen…

Vi tog oss i alla fall ner till matsalen och själv petade jag lite i gröten, käkade lite vitt bröd med ost och marmelad och drack en kopp kaffe. Sedan gick vi upp och sov en sväng till (och bad en stund till högre makter). Högre makter hade tydligen fått en timme över när vi flyttade tillbaka klockan, för de lyssnade?! Regnet hade nämligen upphört när vi vaknade igen – och det hela kändes genast mer hoppfullt.

Vi bytte om till tävlingsstassen som i mitt fall var den lite ologiska kombinationen Raceshorts, långa strumpor, långarmad tröja och väst. Plus buffen på skallen, ett par handskar och temposkorna (fortfarande den gnisslande varianten…). Kortbyxor, säger ni? Ja – inte bara ni, alla runt omkring mig också… Men låt mig gå händelserna lite i förväg och säga: jag frös inte en enda sekund under passet!

När vi gick ut insåg vi att högre makter inte hade någon lust att ta till övertid för att gå oss fullt till mötes. De 12-15 sekundmeter som mötte oss utanför var väl kanske inte det vi hoppats på, men kanske inte heller så illa som vi befarat. Vi tog oss i alla fall till den hypermoderna arenan, och väntade in starten.

Eftersom jag minns exakt hur trist jag tyckte att det var under delar av banan ifjol så hade jag denna gång med mig musik. Tanken var att köra igång det ungefär halvvägs. Men det blev inte riktigt så…

Nåväl. Starten small av – och 200 meter in i loppet, när vi lämnade arenan, sa jag till Johan och Masse att jag just upplevt min absolut snabbaste Runners High. 200 meter och håret stog upp på armarna, för det kändes så otroligt bra! Tyvärr fick pulsmätaren spunk – troligen beroende på mp3-spelaren som låg bredvid? Det är min gissning i alla fall – för pulsen var uppe i 185 i princip med en gång, vilket stämde dåligt med upplevelsen… Så jag struntade i att titta på pulsen och gick på upplevd känsla och tempo istället. Och det låg runt mina planerade 4:40-4:45. Mitt i faktiskt. 4:41 i snitt på första två. Sedan vände vi upp rakt emot vinden och jag minns tydligt känslan. Min enda tanke var “jag kommer att älska den medvinden om 38 km…”. I det läget var den ingen stort problem.

Någontans där började jag känna att jag ändå gärna ville ha lite musik, inte minst eftersom jag visste att första låten var “Born to Run” med Brucan. Hur bra kan det egentligen bli? Ja, inte särskilt mycket bättre…

Det gick något alldeles vansinnigt lätt att springa. Jag låg runt 165 i puls och 95 i kadens – en sifferkombination som skulle återkomma väldigt intensivt senare i loppet. Första milen gick på 47:30 och det kändes otroligt bra – trots att vi då nått toppen på Svinryggen. Nerför sedan gick det ändå lättare. Det intressanta måttet snittvind visar att vi fram dit totalt haft ungefär 4 sekundmeter i ryggen.

På väg nerför Svinryggen upptäcker jag att Johan smugit med hela vägen dit – vilket gjorde mig oerhört glad. Jag övervägde att “vänta in” honom – men i slutändan handlar det trots allt om att göra sitt lopp både för honom och mig, så jag struntade i det.

Andra milen gick också den oerhört lätt. Självklart bidrog de 13 sekundmetrarna ryggvind, precis som 19 metrarna i höjdskillnad, nerför. Således gick den något snabbare: eller i exakta tal 46:45. 167 i puls och 98 i kadens.

Kilometer 21 var en tyngre historia. Motvind och uppförbacke gjorde att tempot på den kilometern sjönk till i sammanhanget rätt beskedliga 4:53. Halvmaran passerades alltså på strax under 1:40. Och där vände det på andra sätt också. Att få nerförsbacke, lite medvind och börja möta löpare (bland annat Masse) gjorde att de kommande fyra kilometrarna flög förbi. Trots lite motvind och relativt platt så klämde jag av dem i 4:40-tempo med 169 i puls och 98 i kadens.

Vid 25:e kilometern börjar sedan loppet… Förutom att man vrider upp rakt emot den vind som bidrog tidigare så blir det dessutom uppför. Eller snarare, det känns som att det går uppför… För fram till Svinryggen dyker upp igen så går det faktiskt neråt. Men det mesta är uppför när man har 16 sekundmeter i plytet och 25 km i benen. Här började jag rabla mantrat 165/95 ganska intensivt. Det gick rätt bra, för jag höll 169/97 – alltså något bättre. Jag ansträngde mig också för att inte gå för högt i puls, och upprepa fjolårets misstag med att gå in i väggen. Tredje milen gick på 48:20, vilket inte alls är en dum tid, med tanke på att vinden som sagt helt plötsligt vänt. Eller snarare inte vänt, det var ju jag som gjorde?! 9 sekundmeter i fejan i snitt.

30 km. Rätt så långt. 12 km kvar. Ingen barnlek i det läget. Och vad ser man då: jo, en uppförsbacke! Som det promenerar löpare i. Har man då lite krafter kvar så är det rätt så uppbyggande faktiskt! Med viss medvetenhet lät jag tempot sjunka något – styrt av mantrat 165/95. 5:20 fram till och uppför ryggen, men med bibehållet 168/94. 32 km avklarade på toppen och två riktigt välkomna nerförskilometer – låt vara med lite motvind. 170/98 gav ett tempo i snitt på 4:43 och ryggen avklarad med ett fullt godkänt 5:02-tempo i snitt.

Vid vätskekontrollen 31 km gav jag min lite andrum genom att gå genom kontrollen till en kostnad av kanske 10-15 sekunder. Men med tanke på att jag kom igång bra efteråt så kändes det som en rätt bra idé. Så jag upprepade den vid 36 km. Det gav mig dessutom tid att verkligen få i mig vätskan och någon tugga banan och saltgurka. Ingen kombination man vinner kock-SM med för övrigt. Löptempot hade nu sjunkit till strax under femtempo, men eftersom mantrat låg stadigt på 170/97 så var det liksom inte mycket att göra.  All min ansträngning gick åt till att tala om för kroppen att om du vill att jag ska stanna så krävs det mer än lite ont i vänsterknät och i musklerna. Jag tänkte springa tills jag bokstavligen föll omkull! Med mantrat molandes i huvudet: nu justerat till 170/95!

Med fem kilometer kvar dök det upp något oerhört välkommet: millöpare. Dels fanns det ryggar att ta sikte på och springa om, dels fick jag helt plötsligt fyra markeringar varje kilometer. Först pep min klocka och talade om tempot senaste kilometern. Hundra meter senare kom maratonpasseringsskylten. Ytterligare 100 meter senare kom halvmaraskylten för att till slut följas av milmarkeringen, som dessutom gav mig möjligheten att lura kroppen igen. Fem gånger fem är 25. Således 25 minuter kvar att springa. Lättare att räkna än att försöka få med de där 195 på slutet i beräkningarna.

Kilometrarna var alltså bara 600 meter. Plus 100. Plus 100. Plus 100. Plus 100. Vid sista vätskekontrollen vid 37 gick jag genom kontrollen och halvvägs upp i slakmotan för att samla kraft till slutfasen. En promenad på kanske 200 meter och knappt två minuter. Kroppen var kanske inte sådär kalassugen på att sätta igång igen – men med en kvart löpning kvar var det bara att lura iväg den igen. 3:25 hägrade som slutmål! Fjärde milen på 50:46 med 170/96 och lite schysstare sex sekundmeter i snittmotvind.

Eftersom målet nu närmade sig med stormsteg blev inte pulsen lika viktig. Dessutom dök ju den så efterlängtade medvinden upp. Med 175/95 höll jag mig under femtempo in mot mål, trots att den sista kilomtern är rätt tung uppför.

På väg mot mål tog jag upp nummerlappen ur brallorna (den höll på att blåsa av redan efter tre kilometer) och tog av lurarna för att faktiskt få njuta av publikens jubel. Karin mötte upp på målrakan och drev upp spurten till i alla fall 4:30-tempo sista 300.

Väl i mål skrek jag rakt ut i någon form av kombinerad smärta/glädje/lycka över att jag faktiskt grejade 3:25 och ännu mer: att jag faktiskt klarade att driva på steget hela vägen. Jag har läst att “riktiga” löpare klarar att hålla kadensen hela vägen – och jag är fanimej en riktig löpare! Så jag gjorde det ;) Att det dessutom gav att pulsen faktiskt steg sista halvmilen är en positiv bieffekt: det har jag inte lyckats med de två gångerna innan! Jag skulle faktiskt vilja säga att det var första gången jag sprang ett helt marathonlopp!

Andra halvan tog för övrigt cirka 1:45. Att bara tappa fem minuter, trots att vinden i snitt gick från åtta i ryggen till åtta i ansiktet gör att halvorna troligen var ganska exakt lika snabba. Om inte den andra till och med hade gått lite snabbare under likartade förhållanden. 3:24:48 totalt, men det visste ni redan.

För er som vill ha Ålandspannkaka finns det ett recept här. Jag fick ingen på detta besök, och M ratade den som lunch strax innan hemresan. Kardemumma passar inte hennes smak, och det ger en förklaring till varför bullar ibland kan åka ner som att det saknades botten – för att nästa gång ratas efter bara någon tugga.

Men pannkaka rent prestationsmässigt blev det ju inte – tvärtom som sagt. Men det intressanta är ju att titta på varför det gick som det gick. Och jag har några tankar:

vikten – såklart. 5 kg ner är 5-10 minuter
värmen – jag är känslig för den. säkert 10 minuter ner
lättare bana – 5 minuter
å andra sidan blåste det: +10 minuter (se nedan)
bättre formtopp: 5 minuter

Det ger 20 minuter – och jag persade med 17:38…

Låt oss säga att det varken är varmt eller blåsigt i Stockholm (10), att jag väger ytterligare 5 kg mindre (5-10) och dessutom kan träna lite mer och lite bättre (10). Det ska gå att kapa 15-20 minuter till Stockholm (jag fick lägga tillbaka de fem som jag drog av för banans karaktär) och således göra ner mot eller till och med under 3:10. Det är alltså en rimlig ambition att träna emot. Hur overkligt det än kan verka här och nu. Pers med 18 minuter igen kanske ;)

Ge mig sedan en lättare bana (läs Berlin) och kanske ytterligare vässad träning under sommaren. Do the math ;) Äh, knappast i år – men om två-tre år ska faktiskt inte sub3 vara en total omöjlighet att börja fundera över! Knasigt.

Jo, det där med vinden: Det blåste ganska exakt dubbelt så mycket i år som ifjol. 12 sekundmeter med 15 i byarna ställt emot 7 sekundmeter utan byar. Det är lite vanskligt att titta på placeringstider på lopp med så få deltagare, men plats 50 och 100 tror jag är ganska konstanta – och det skiljer 10-15 minuter mellan dessa placeringar.

Startfältet kan ha varit betydligt sämre – det vet jag inget om… Själv kom jag på 25:e plats!

Tack alla medresenärer och grattis till alla pers, placeringar, segrar, pokaler. Tack för allt trevligt sällskap!

Låtlista, ja. Det här är låtarna som dök upp i mp3-spelaren under loppet. Jag hade ingen speciellt utvald ordning – utan slumpade de 200 låtarna som valts ut som bra springlåtar (bra i sammanhanget innebär oftast att jag tycker att det är en bra låt, inte att den har rätt bpm etc.) Milindelningen är högst ungefärlig…

Första milen:
Born to Run
Cemetry Gates
Dude (Looks like a lady)
Dunkla Rum
Här kommer Lyckan för sådana som oss
Jag vill inte vara rädd
Run! Run! Run!
Suck my Kiss

Vilken start! Born to run följt av Cemetry Gates, med textrader som “‘Cause there’s always someone, somewhere With a big nose, who knows, And who trips you up and laughs, When you fall“. Sedan föll jag in i att springa mer än lyssna – men kunde naturligtvis inte låta bli att utbrista ett “Du kan slå mig i bitar, nånting inuti kommer att stå upp ändå” när Jag vill inte vara rädd dök upp. Här någonstans börjar man inse varför folk antingen sprang förbi eller höll sig en bit bakom under hela loppet. När jag dessutom följde upp med “Hit me you can´t hurt me” för fulla lungor i Suck my Kiss så var vansinnet bekräftat.

Andra milen:
The Loneliness of the long Distance Runner
Why Can´t I be You
You Can´t Steal My Love
Eiffeltornet
Back in Black
Bigmouth Strikes Again
Celsius
Cheek to Cheek
En timme en minut
Evil Twin

På toppen av Svinryggen kom maratonlåtarnas låt: The Loneliness of the Long Distance Runner. I princip kan man kopiera in hela texten, men just där, just då var det nog “Keep the pace – hold the race” som fick upp mig på tå nerför. Och sedan kom Allan med mig i Why Can´t I be You. Och jag kände mig nästan precis så lätt i steget som han alltid ser ut att vara! Och mot slutet av milen, på väg mot vändningen, när det ändå var en liten smula tungt så drogs jag uppför av En timme en minut “... Här står tiden stilla, Jag är bara ljud, Jag gör allt på ren vilja” och inte minst “Jag har ett kontrakt med Gud, Så jag gör som jag vill“.

Trejde milen:
Get the fuck out
Ha Ha Ha Honey
Hard to Handle
Helter Skelter
How Beautiful you are
Höghus, Låghus, Dårhus
I’m a Rebel
It’s the end of the world
Just another Summer
Paradise City
Pollenchock och Stjärnfall

Att vråla “You’re standin’ too close what the fuck’s with you, You ain’t my old lady and you ain’t a tattoo” mitt under ett maratonlopp ÄR normalt efter tre mil, och kan få folk att backa undan. Speciellt om man drar till med Get the Fuck Out! strax efter. Och här blev det fler och fler gutterala läten som möjligen med oerhörd välvilja kunde tolkas som sång. Ha Ha Ha Honey bidrog med “Baby I am still here wating, Baby I’m anticipating, Baby I am masturbating, Baby I am suffocating, Like a rolling stone and just like honey, A superstar without making money“. Höghus Låghus Dårhus med “Han sätter på videon istället för mig” och jag avfärdade förslag från benen om att stanna med “Offer me solutions, offer me alternatives, and I decline” eftersom det faktiskt inte var slutet på världen, som vi känner den.

Det här var natten då vi dansade tills älvorna kom fram
Det var pollenchock och stjärnfall över staden

In i mål:
Århundradets brott
Annie’s Angle
Can I play with Madness
Can’t buy me love
Jag är en Idiot
Livet börjar här
(Lång väg hem)
Some might say
World
You shook me
Pojken med hålet i handen
Self-Esteem

 

Min enda insats är min kropp” Fler än jag som haft den känslan i slutet av en mara? Har Pimme sprungit, eller handlar Århundradets Brott om något annat? “I was a stoned drunk silhouette of my past ” överensstämmer tydligen även det när man sprungit över tre mil – även om Annie’s Angle handlar om helt andra saker. Jag är en idiot är inte en främmande tanke, men det motas lätt med Livet börjar här samtidigt som man passerar en kille i en uppförsbacke åtta kilometer från mål. Jag var SÅ när att brista ut i “livet börjar här, för dig och mig” när jag passerade ;) Jag tror att han hade uppskattat det bättre än “jag hörde om ett sammanbrott, och att du hamnat på akuten” från samma låt.

Lång väg hem däremot. Den tryckte jag bort…

Hellre då Some Might Say med den i gnagarsammanhang klassiska “Some might say they don’t believe in heaven  – Go and tell it to the man who lives in hell” som passar rätt bra såväl i maratonlopp som i superettan.

Mot slutet brister man gärna ut i textraden “How can we fail, what could go wrong“ från World och kröner det med “och jag springer förbi, slår på bilar – väcker larm” (även om man inte är Pojken med hålet i handen) för att det är vad man vill göra – för att tala om att nu jäklar är jag på väg. Sedan viker man ner lurarna och glider in på upploppet utan musik, strax efter “The more you suffer, The more it shows you really care“ – för faktiskt: vem vill lyssna på “I’m just a sucker with no self esteem” när man klyver mållinjen efter 42195 meter. Det kan inte stämma sämre faktiskt!

Lidingöloppet 2008 2:40:00
Underligt inlägg det här. Pers med över tre minuter, och inlägget kommer att innehålla en massa resonemang om varför det inte gick bättre??? Först av allt ska jag kanske säga att jag är helt okej nöjd med resultatet. Jag kollade mot förra året och upptäckte något rätt intressant. Båda loppen har sett likadana ut över milarna. Andra milen gick 2 minuter långsammare än första. Tredje milen ytterligare en minut. 169/170/167 i puls i år. Max 182. 166/168/169 Max 180 förra året. Identiska – förutom farten då. Men det har sina förklaringar…

I år var i alla fall alla yttre förutsättningar perfekta. Problemet var de inre… Jag har helt enkelt inte kunnat träna tillräckligt med tanke på skador. Det har blivit för lite långpass och för lite backpass sedan maran, ja egentligen sedan en bra bit innan maran. Och det avslöjas obarmhärtigt på “ön”. Jag har bara kört fem långpass sedan i juni – jämfört med åtta förra året, som redan det var för lite. Men är man skadad så är man…

Jag var också oerhört tung i benen i veckan. Troligen har jag tränat för hårt för nära inpå loppet – men det är en investering för Åland, och var det i så fall värt. Jag har betraktat LL som underordnat halvmaran och maran i år.

Efter att ha läst Masses inlägg så kom jag på att jag också troligen drack för mycket. Jag fick håll efter ett par-tre kilometer och slet med magont större delen av loppet. Första åtta var rätt tungjobbade. Sedan flöt det rätt bra till mörka skogen (ca 15-16 km). Tyckte att jag kom ur den hyggligt levande (vid 19-20), men troligen tog benen en hel del stryk där. Mer än jag trodde.

Så över till det positiva:

Det känns inte som att jag har några skador alls att bråka med – vilket egentligen är mitt huvudmål just nu.
Det var jättekul att träffa Masse, min farbror, Jumper, en kompis som jag känt lääänge, Johan och alla andra.
Jag missade inte jumpers hejande
Jag är djupt impad av de tider som Clarence, DP, Johan, Magnus, Ninni och några till av er presterade.
Jag hade i alla fall kraft att spurta in sista 800. Jag anser fortfarande att jag passerade mållinjen på under 2:40 – vi får ser om det blir en ändring av det när de officiella resultaten kommer.

Nåväl: för att avsluta med mitt nya favoritcitat: I can tell you (more), but then I have to Nerd you ;)

Stockholm Halvmarathon 2008 1:34:26
Det trodde ni inte om mig, va?! Jag gjorde det i alla fall inte…

Men det är kanske som jag läste i en krönika i RW. De gånger man är i form går långloppen garanterat åt helvete. Det går helt enkelt för fort i början. Men vi backar lite…

Det finns de som inte gillar regn. Jag tillhör inte dem. Vill man så kan man minnas tidigare inlägg. Alltså såg jag inget större bekymmer med att himlen öppnade sig under eftermiddagen. Så länge underlaget är asfalt så stör det inte mig något vidare, som sagt.

Jag och Masse bokade mötesplats, denna gång inomhus – som de fiffiga typer vi är. Vi sammanstrålade med Linnéagänget vid Café Opera för uppvärmning. Vi var redan i tävlingsstassen, de andra frös i ytterkläder… Och okej, en timme innan var kanske lite ambitiöst att ta av sig överdraget. Med knappa halvtimmen till start drog vi oss bort mot starten, och vi hann med att jogga lite grann i någon kilometer innan vi tog plats i startgrupp C. Längst fram. Vi hann med att prata med lite trevligt folk (som stod i stargrupp B) innan de startade, vilket tog av nervositeten lite – och framför allt gjorde det att minutrarna i regnet rann iväg. Så tack till Johan, Fredde m fl.

Väl innan start stod jag och hoppade och frustade som vilken travhäst som helt. Grymt sugen att komma iväg, inte minst för att få upp värmen. För övrigt tyckte jag efter åtta kilometer att linne hade varit att föredra…

Starten gick – och jag satte fart. 400 meter in i loppet låg jag under fyratempo, trots att jag tyckte att jag tog det lugnt. Jag inså det orimliga och försökte hålla igen litegrann i alla fall. Det gick. Sådär…  Första kilometrarna rasade på som om det inte fanns någon morgondag. Eller i alla fall inte någon andra mil. [4:11 4:19 4:18] var ju en bit ifrån ursprungsplanen, om vi säger så… Men pulsen låg stadigt runt 170 – trots uppförsbackarna, och benen kändes okej. För övrigt sprang jag med bara puls på klockan. Tempot fick jag bara vid varje kilometerpassering. Det var ett upplägg som passade mig bra!

Femman passerades på 21:36 – The Duck passerades strax innan ;) Det är alltid lika härligt att se och höra folk man känner, det ger en kick! Här någonstans började jag fundera lite. Hur länge håller det här? Jag sa till mig själv på väg upp ifrån karlbergskanalen att “dra inte på dig syra här!”. Tydligen sa jag det så högt att en kille vände sig om ;) Således kom det en “dipp” med en kilometer på 4:35. Dvs sisådär 5 sekunder under det jag skulle ha som snitt…

Det kändes fortsatt oförskämt bra – och jag pinnade på runt mina 172 i puls. Efter nio kilometer insåg jag att jag låg i tempo för att närma mig pers. På milen… Jag filosoferade lite över att spurta hem ett nytt pers, men insåg det idiotiska i det. Missade med 13 sekunder och klöv milen på 44:05.

Ner förbi Slussen (tach Görel för supersupport!) och ut mot södermälarstrand var det rätt tungt. Det visade sig i slutet av stranden – upp mot Hornstull – då jag efter att ha “tappat” till dryga 4:30 per kilometer tappade ytterligare till 4:47 under en kilometer. Men jag skärpte till mig, medan jag passerade Ninni i tanto och Anna vid Slussen och hittade ner mot 4:30 igen. Någonstans efter 17-18 km var det “fri fart” som gällde. Eller snarare fri puls. Jag drog mig upp mot snitt på 180 per kilometer – och det kändes onekligen i benen. Men det var ju inte massor kvar…

Jag sprang på utan några större tankar på sluttid – eftersom jag redan konstaterat att jag skulle sopa till med ett rätt rejält pers oavsett. Jag drog inte på någon “tömma ut allt sista kilometer” utan surfade i mål i “beskedliga” 4:34 från 20 km och in. När jag på upploppet insåg att jag skulle komma under 1:35 utan att förta mig så fanns det ingen anledning att dra på ytterligare. När jag sista metrarna såg att jag i alla fall kunde klara 1:34:30 så tog jag 20 snabba steg och klev in på 1:34:27.

Sjukt nöjd med tanke på uppladdningen. Det hade kanske gått att ta någon halvminut-minut till. Men det sparar jag till nästa gång, när det behövs för att persa.

Det man kan konstatera är att jag har uppenbarligen behov att att “vila” mig i form under något längre tid än er långdistansfantomer. Det är en förbannelse som mina typ2-muskler drabbat mig med. Jag undrar om jag tänker lära mig av det ;)

EDIT: Jag tittade lite på mitt estimat. Troligen? är “felet” en blandning av något bättre löpväder och en lite för konservativ bedömning av sekunder per pulsslag. Jag kan leva med det ;)

Jag sa inget om pulsen till slut. 172/183 mot fjolårets 176/193. Men jag “höll ihop” bättre i år. Kanske att jag kan tillåta mig något/ett par slag till. I så fall alltså 2-3 sekunder snabbare per kilometer och 30-60 sekunders bättre tid. Det känns som att det kvittar ;)


Stockholm Marathon 2008 3:42:26
Jaha – lite tankar och reflektioner efter maran då, till slut. Jag har haft lite att göra några dagar. I torsdags var vi och handlade, i fredags hämtade vi badtunnor och igår återlämnade vi nämnda tunna – därav min blygsamma uppdateringsfrekvens här. Men det tar jag igen nu, med hjälp av P.

Vi kan väl börja med uppladdningen innan:
Jag tror att jag tränade för hårt för nära inpå. Jag körde ASz-programmet, men när jag studerar det i detalj så var sista två veckorna hårdare än de innan, eftersom jag vilat en del mot slutet. Jag gick nog helt enkelt ner igen – och missade formtoppen så att det small om det. För mina ben ville INTE vara med i början. Jag gjorde allt jag kunde för att få igång dem (massage, liniment, badoljor osv) men det lossnade inte.

Så direkt efter start hade jag fruktansvärt stela onda muskler. Jag provade att komma ner emot 4:50-tempo, men kände tämligen omedelbart att det inte fanns några möjligheter till det. Stelheten fick mig riktigt orolig, då jag knappast skulle palla att ta mig runt (i alla fall inte på en anständig tid). Men jag stolpade på i förhoppning att det skulle släppa. Karin dök upp bakom mig efter knappt fem kilometer och vi sprang ihop till vätskekontrollen. Även hon klagade på spända vader – men det släppte rätt snart för hennes del. Efter vätskekontrollen gled hon iväg – och dök inte upp igen förrän efter målgången – vilken för hennes del innebär otroligt starka 3:30:35. För er som inte fattar hur bra det är så säger jag plats 91 istället, av 3029 som gick i mål i damklassen. Hon tillhör helt enkelt de 3% bästa marathontjejerna.

Det vore roligare att skriva om hennes lopp, men jag fortsätter med mitt i alla fall. Jag tror att det finns en del att läsa hos henne själv ;)

Upp på Strandvägen var det fortfarande tungt. Det blev inte lättare av att TSM-Fredrik kom forsande förbi i ett fruktansvärt tempo. Jag började allvarligt fundera på om jag blåst hela loppet med det idiotiska beslutet att träna på sista veckan, trots smärta och tung kropp. Nu skulle det visa sig att Fredrik inte skulle vara beviset på det, men jag återkommer till det. Första femman gick i alla fall i måttliga (nästan dåliga) 25:36 och plats 3036.

Jag bestämde mig vid den andra vätskekontrollen att gå igenom dem resten av loppet, för att vara säker på att få i mig vätska och framför allt för att kunna svalka mig. Jag är ingen vän av värme. Vid två tillfällen har jag lämnat middagar med värmeslag. En av dem blev jag utkommenderad av min bordsdam (som var läkare) för att jag var likblek efter att ha suttit med solen i ryggen genom ett stängt fönster i flera timmar. (Nej, lustigkurrar – hon ville inte “bara bli av med sin överförfriskade och odrägliga bordsherre. Jag KAN vara trevlig, det beror bara på sällskapet!). Jag “bröt” också min egen svensexa av värmeskäl och vätskebrist. I alla fall vattenbrist. De “sportdrycker” som erbjöds den gången hjälpte inte heller.

Jag promenerade i alla fall genom strandvägens kontroll, och någonstans efter 8-9 kilometer började det att släppa i löpningen. Jag gled ner emot 5-tempo i löpningen, även om södermälarstrands vätskekontroll och västerbron gjorde att kilometertiderna inte riktigt hittade “ner” hela vägen. Andra femman gick på 25:45 och milen alltså på rätt kassa 51:22. Men nu var benen i alla fall piggare. Jag sjönk till plats 3109.

Tredje femman gick riktigt fort, eller jag menar – den passerade fort förbi i skallen. Jag hittade ett bra flyt och också ett tempo som kroppen accepterade – dvs runt 5:05-5:10. Jag hade helt enkelt accepterat att det inte gick fortare än så. Tredje femman på 26:01 – så jag höll mitt tempo. Nu hade jag dessutom tagit igen placeringar jämfört med efter första milen och låg på 3065.

Sedan fick även jag njuta ett tag. Det gick riktigt lätt och fint längs med norrmälarstrand och upp mot varvningen. Jag gick fortfarande igenom vätskekontrollerna, men i joggfart och med fokus riktat framåt. Fjärde femman gick på 25:42, men folk omkring mig började redan krokna, och jag började plocka placeringar. 2894 nu. Och bara till halvmaraplaceringen klippte jag 60 pers till. Passerade där på pigga ben och 1:48:42. Inte så vansinnigt långt ifrån KH, men betydligt piggare. Jag trivdes på den svagt nerförslutande Valhallavägen och konstaterade att jag var alldeles knottrig över armarna under flera minuter. Runners High kallas det visst ;) Följdaktligen prickade jag den snabbaste femman där med 25:24. Och jag fortsatte att springa om folk. 2691 efter tjugofem kilometer.

Men därute på djurgården började det att bli tungt. Inte jättetungt, men lite baksmälla efter “highen”. På vätskekontrollen innan Skansken dök en välbekant virkad mössa upp. Fredrik hade tappat helt, naturligtvis kopplat till ett alltför tufft starttempo. Och därefter dippade jag rejält. Nere på strandvägen sågs vi igen ocg där tog jag en rejäl promenad. Startade allra längst ner och gick igenom hela vätskekontrollen för att få en liten minipaus. Alla förhoppningar om att greja 3:30 var ju naturligtvis borta för länge sedan, och nu började jag ge upp även 3:35.

För att inte tappa tempo så publicerar jag nu denna första del. Familjen börjar komma på benen och jag ska kanske ta mig till jobbet… Men jag återkommer med den rafflande upplösningen – för det är nu loppet börjar! Efter 30 km var jag på plats 2547, trots att femman gick på 26:44. Andra var tröttare än vad jag var, kort sagt.

Var var vi? Ja visst ja, 30 km.

En reflektion bara: jag sprang förbi rätt många farthållare för allt från 3:15 till 3:45 som hade kroknat. Det tycker jag sammanfattar hur svårt det är att förutsäga ett maratons utgång. Speciellt när det är varmt. Och vid 30 km börjar loppet…

Jag stretade i alla fall på, men med tyngre och tyngre ben. Appropå ben så lyckades Benet med konststycket att både fånga min uppmärksamhet och fånga mig på bild. Och de bilderna kan jag säga bidrar till kommande slutsatser och utvecklingsmål… (Kort sagt – vad gjorde Karlsson på taket i mina löparkkläder???)
Det gjorde i alla fall livet lite lättare att leva en liten stund när någon hejade lite på en! Jag gjorde en klassisk “klappa-igång-publiken” a-la höjdhoppare uppför den korta backen vid Slussen, mest för att avleda uppmärksamheten litegrann.

Södermälarstrand sedan gick rätt okej. Jag stretade på, men i något lägre fart. Västerbron är mest en myt anser jag. Det är klart att man tappar tempot – men det är ju en backe… Om man tar det piano från stranden och upp till brofästet så kan man faktiskt sträcka ut lite igen innan själva spannet kommer. Jag sprang 300 meter norrmälarstrand och 700 meter bro på knappt sex minuter. Totalt alltså 30-40 sekunder långsammare än tempot på platten. Det är knappast där man tappar. Eller, jo det är det. Om man försöker hålla samma tempo som på platten så gör man det. Sedan gick det ju dessutom 15-20 sekunder snabbare än plattempot nerför – så man tar ju igen 10-15 av dem…

Norrmälarstrand däremot är tung – inte minst eftersom den är efter bron. Jag hoppades lite på att hustrun skulle stå där och heja – men hon syntes inte till. Jag hade inga krav alls på det, med tre barn i släptåg. Men det hade varit fint att slänga vätskebältet efter henne och springa utan det sista biten. Men ingen S.

Sjunde femman gick på 27:55, men jag klättrade till 2444 plats. alltså helt plötsligt grupp C utan uppseedning.

Men stranden var tung som sagt. Jag har tidigare tyckt att det alltid är motvind där. Det var det säkert inte, men det var mot på många sätt. Jag siktade mest på vätskekontrollen på vasagatan, och såg fram emot en promenad längs med den. Och sedan tog det ju inte många hundra meter innan det var jobbigt igen. Jag lyckades utveckla ett litet mantra, men innan det så kan jag ta en grej som jag blev rätt stolt över. Jag höll nämligen på att göra en klassiker. Nej, inte en sådan med cyklar och grejer – utan en annan. Min hjärna sa nämligen “Äh, jag skiter i sportdrycken – jag är så jävla trött på den”. Och när hjärnan säger så – så SKA den ha sportdryck! Och det lyckades jag komma ihåg – och sög i mig en hel mugg efter de två muggar vatten som åkte ner.

Mantrat ja – jag hittade en rytm till slut i :det-här-gör-jag-av-fri-vilja-för-det-är-det-roligaste-jag-vet som jag upprepade gång, på gång, på gång tills jag började skratta åt det. Och då var det bara backen vid slutet av torsgatan kvar. Och då tvingade jag benen att springa dit. Sedan fick jag gå igen. Sista femman gick på 27:45 och jag klättrade ytterligare placeringar till 2288.

Och efter kontrollen dök det upp två saker: S och fart! TIll slut dök S,P,M upp – L var kvar hemma hos sin kusin. Dessutom dök en kollega upp (igen) och hejade så det stod härliga till. Och jag kunde äntligen göra mig av med vätskebältet. Och det blev lite som att rycka tussarna på en travhäst. Det måste ha vägt två-tre kilo, med tanke på att det var dyblött och att jag hade tre flaskor kvar i det. Jag hade förvissa nytta av det – men jag tror att jag ska hitta en annan lösning fortsättningsvis. (En kombination av några flaskor, men med mycket plats för gel. Jag har till och med en design på G som jag ser till att få uppsydd -av någon som kan…). Helt plötsligt var det nerför, kort kvar och hemlängtan. Så jag tryckte på och gled snabbt ner under femtempo. Näst sista kilometern längs karlavägen gick i 4:45-tempo, och trots att Sturegatans uppförslut är rätt segt så klev jag på rätt okej. När stadion dök upp började det tåra sig en smula i ögonen – men den riktigt euforsika lyckan var inte riktigt där. Jag flöt mest på – spurtade inte så väldigt, men sprang i alla fall sista biten i 5:13-tempo totalt och stretade till mig plats 2211.

Väl i mål började känslorna att komma emot mig. Jag var mer känslosam vid målgång på halvmaran -06, som var ett sådant tydligt avstamp från det “gamla” till det “nya”. Men ju längre jag gick bort från Stadion ner längs med Lidingövägen, desto starkare blev känslorna. Det är ändå Stockholm Marathon vi snackar om. Alla fattar – alla vet. Det är inte något obskyrt lopp på den Åländska landsbygden som ingen bryr sig om.

Till slut – efter att ha knyckt åt mig finishertröja och påse – så brast det fullständigt. Här nöjer vi oss inte med ett stillsamt flöde av tårar inte. Nej, nej. Jag var tvungen att sätta mig ner och grina så att det skakade i kroppen i flera minuter innan det stillade sig tillräckligt för att jag skulle kunna ta mig bort till övriga vänner.

Återigen glider tiden ifrån mig. Jag återkommer med slutsatserna senare.

Jag kom just på att jag kanske hinner mobilblogga färdigt.

Ja, jag grät som ett barn – och det var så oerhört förlösande. Jag kan längta efter att få göra det igen. Det var bara ren och skär lycka. Jag var inte speciellt nöjd med tiden egentligen (då) – jag bommade ju trots allt med 15-20 minuter. Det var först när alla andra dök upp som insåg att det faktiskt var en riktigt bra tid.

Men vad hade kunnat göra den bättre? Till skillnad från många andra så hade jag inte kunnat springa ett enda löppass till. Tvärtom så hade jag troligen tjänat på att ta bort ett par till mot slutet.
Men för att kunna öka veckomilen – vilket jag gärna gör – så måste jag:
– coreträna
– styrketräna benen
– stretcha lår, vader, höftböjare
– gå ner 5-10 kilo
– se över vad jag äter

De tre första är helt nödvändiga. De två sista kommer att förbättra det ytterligare.

Följande är inte helt osannolikt:
– svalare väder, 10 min
– lättare bana, 5 min
– lättare Nix, 10 min
– mer träning, 10 min
– bättre core, 10 min

Lite kul att det blir 45 min utan att jag fuskat med tiderna.

Sub3 alltså. Lätt som en plätt )

Kungsholmsloppet 2008 1:45:38
Med vad var beslutsamhetens friska hy som sedan övergick i ovanstående? Jo, jag provade ju faktiskt i alla fall. Ett annat citat som sällan passat bättre är Heidenstams:

Det är stoltare, våga sitt tärningskast,
än att tyna med slocknande låge.
Det är skönare lyss till en sträng, som brast,
än att aldrig spänna en båge.

Shakespeare och Heidenstam – sämre sällskap kan man hämta inspirationen till ett blogginlägg ifrån. Det enda bättre är väl i så fall Allan ;) För jag förstod också att det inte skulle funka – men jag var tvungen att prova. Således la jag mig precis under tröskelpulsen på halvmaran igår. Trots att jag förstod att de tunga och lätt skadade benen inte skulle klara det – speciellt inte i värmen. Det höll ungefär 8-9 km. Jag slet lite till fram till 10-11 km. Men sedan fick det vara nog. Surfade sedan i mål i komforttempo – vilket var slitigt nog i värmen. Jag hävdar fortfarande att jag med pigga ben och mindre sol skulle klara att hålla den farten. En jämförelse med förra årets Stockholm Halvmarathon är ju intressant i sammanhanget.

15 grader varmt då – 24 grader varmt nu. (enligt WeatherPluginen i SportTracks)
173 i snittpuls första milen – 170 nu
179 i snittpuls sista elva – 174 nu
18 meter “största stigning” – 24 meter nu.
40% REF – 32% REF (relativ fuktighet)

Tävlingarna är kort sagt väldigt lika, förutom värmen och skillnaden i snittempo. 4:40-tempo blev 5:05-tempo igår. I september var skillnaden 4:48 till 4:51. Min numera gode vän Johan sprang sju minuter sämre än ifjol – trots att han anser sig bättre tränad nu. Alla påverkas inte lika av värmen, vissa blir till och med bättre av den, men Johan och jag tillhör garanterat inte den kategorin. (Inte Masse eller Karin heller. Om Dagispappan också blir sämre av värmen ska jag råka snubbla honom nerför trappen på dagis😉. Eller, bra jobbat – jag är avis). Lägger man dessutom till parametern nertränad så är jag faktiskt nöjd med loppet igår. Eller i alla fall inte missnöjd.

Den stora behållningen var att ladda upp och varva ner med alla dessa trevliga människor. Ni andra får ursäkta, men det var speciellt kul att äntligen träffa Johan. Grymt impad av att du såg mig liggandes på gräset ;) Men med tanke på att du vilat så vansinnigt mycket längre än jag efter loppet så hade väl du kraft att se ;)

Det slog mig att maran startar 14:00 och jag kommer att vara tokspattig innan. VIll ni vara det med mig? Jag antar att ni kanske ändå vill droppa en väska här innan – så varför inte vara spattiga ihop på förmiddagen och åka i samlad tropp till Stadion? Ni gör som ni vill – jag har full förståelse om ingen kommer. Alla har sitt sätt att ladda upp. Men det skulle troligen hålla mitt marathonspöke borta lite i alla fall – så om det hjälper någon av er så är ni mer än välkomna att sippa sportdryck och rada upp undanflykter ;)

Idag har jag arrat barnkalas med åtta fem-sexåringar. Jag hade hellre “joggat lite” som Johans hustru kallade gårdagens 27,5 km i en jämförelse med en rytmikkonsert med 14 barn med trumpetambitioner, men i flera fall med bristande talang.

Just nu har jag ont lite här och där. Piriformis, benhinnor och faktiskt en lite smula i knäna. Vi får se vilka pass som blir aktuella framöver. Det viktiga är att ha pigga och hela ben på starlinjen den 31:a. Träningen är gjord – nu är det formen som ska fram. Och den får man inte fram genom att springa halvskadad. (Hörde du det nu Allan!).

1:45:38 blev den officiella tiden. 1:44:59 på min klocka. Det kvittar. Pinsam medalj var det också. Hmmpf. Chiptid kanske vore att fundera över?

Premiärmilen 2008 43:52
Åh – det där var riktigt, riktigt skönt. Helt annorlunda än vad jag trodde att det skulle vara faktiskt.

Vi samlade ihop trupperna redan på tunnelbanan. Jag och Masse sammanstrålade på Slussen, Karin anslöt på T-Centralen – och det var i princip helt tyst fram till start ;) I alla fall runt oss, för någon annan fick ju inte en syl i vädret. På vägen dit tävlade vi i att baissa – jag tog som vanligt i allra mest, Masse höll låg profil i baissandet. Väl på plats träffade vi lite mer folk, en här, en där och vips var vi kanske 15-20 TSMare som samlades för uppvärmning. En uppvärmning som kändes så där. Vi sprang tre kilometer, och den sista höll vi 4:55- tempo. Och det var rätt jobbigt… Sedan körde vi strides i uppförs-/nerförslut och det kändes ännu sämre.

Jag kastade mig över både smärtsalva och kylsalva när jag väl kom till väskan och bytte sedan till lättviktarna (med sulor) och gled ner till starten – utan några ambitioner.

Jag hittade ryggarna på Pertti och Arne och höll mig där. Starten gick, jag hängde på och det kändes helt okej – även om det kändes som att det kanske gick lite långsamt. Efter 500 meter tittade jag på klockan och konstaterade till min förvåning att vi höll 4:25-tempo. Redan efter 6-700 meter började jag glida ifrån dem (De lovade att farthålla för sub45) och det kändes fortfarande bra. Jag bestämde mig för att hålla mig runt 173-174 i puls och att inte dra för mycket syra i backarna – jag anser ju fortfarande att jag inte är helt frisk (jag har faktiskt fortfarande ont i halsen, men det är nog knappast någon förkylning…). Och det gick bra. Drog upp tempot lite ibland, drog ner lite ibland – men höll stabila kilometertider fram till varvning 4:[23 13 28 26 26]. Varvade alltså på 22 minuter rätt exakt. Möjligt att klara 44 alltså. Men det är lätt att vara kaxig halvvägs…

Jag fortsatte med min pulskoll. Första fem kilometrarna höll jag perfekt [161 173 174 174 174] och jag kände mig fräsch – inte alls sådär som jag hade trott. Så jag höll tempot bra kommande tre 4:[25 30 33], pulsen [173 173 173] vilket förklarar det något lägre tempot. Det är ju rätt uppenbart att tempot sjunker en aning. Men jag var pigg som sjutton och tyckte att ett rus mot att faktiskt greja 44 var möjligt. Lite att jobba in efter de två senaste, men det är 17 meters stighöjd – så det fanns en del att jobba med nerför. Så jag klev på lite och pressade ner nionde kilometern till 4:21, med puls på 175. Och på väg uppför den rätt sura stigningen som inleder sista kilometern så hojtade Pertti (eller Arne) bakom mig att “håll i nu så klarar du 45″. Och det väckte mig en aning faktiskt – jag låg liksom i komfortzonen och mös utan att egentligen klämma i. Mera halvmara- än milkänsla (ja, drygt så det räcker – jag vet. Men det var ju så. Ska jag ljuga för er eller?) Så jag drog på. 4:02 sista kilometern. Snittpuls på 179, men inte mer än 181 som max. Och på chiptiden hade jag nio sekunder till godo – och således 43:51 i mål. Utan att någon gång under loppet ha haft den där känslan av panik och ångest som gärna inträder på kortare distanser. Det var ärligt talat inte max (men tillräckligt nära) och jag är inte säker på att jag är intresserad av att ta i det allra sista – i alla fall inte förrän möjligheten finns till sub40. Det kan jag jobba lite för – men sub44 eller sub42 kan faktiskt kvitta. Och jag har med mig en fantastisk känsla av att det faktiskt var kul varje meter idag. Och den är värd mer än ett lite, lite bättre pers för mig.

Ytterligare en fobi borta. Den inför millopp ;) Check!

Helt plötsligt ser 1:35 på halvmaran möjligt ut. Och till och med ner mot 3:15 på maran en bra dag. Det var en kickstart inför sista två månaderna som jag tog emot med glädje! För jävlar vad det var kul idag – ursäkta franskan.

Stora tack till Pertti och Arne för att de “bromsade” de där första 700 metrarna. Där gjordes mitt lopp möjligt, för risken att jag hade rusat annars är uppenbar!

Stora tack till Masse och Karin för att ni stod ut med en endorfinspäckad lyckostudsande pajas efteråt, när era lopp kanske inte lämnade samma glädje. Speciellt inte Masse som bröt redan efter 3,5 km. Men jag skulle ju aldrig reta honom för det ;) Jag vet ju hur det känns. Upphöjt i 4,2195.

Extrakul också att träffa jumper och Exjobbs-Linda. Ädel Vallentunaadel kort sagt! Bra jobbat båda två!

För övrigt var klädseln lite fel. Efter 7 km insåg jag att det hade räckt med bara linnet – för jag ville ta av mig t-shirten jag hade under. Så var det med det!

Va, vill ni ha grafer? Okej då ;)

tavling-tsm-2008-03-30-tempo.pngtavling-tsm-2008-03-30-hojd-distans.png

Åland Marathon 2007 3:43:26
De senaste tre loppen har innehållit två ingredienser som förenar dem: Masse och att jag baissar. Så varför inte nu med? Ont i halsen, hängig och tung i kroppen var jag. Och tveksam till att starta. Dock aldrig tveksam till att åka. I värsta fall får jag väl drickalanga åt Masse, tänkte jag. Jag hade förhoppningar om en trevlig resa oavsett start eller ej, och det blev den definitivt. Vi hade kalaskul och planeringen för nästa års höstlopp är om inte i full gång, så i alla fall på tapeten.
Åland Marathon som sagt. Intressant motpol till Stockholm. Under 300 startande, en startgrupp, ingen publik och inga farthållare. Bara bit ihop på landsväg. 2 mil ut. 2 mil hem. På samma väg.
Innan starten letade vi oss fram så långt att vår nyfunne vän Mark blev trampad på foten av självaste Janne Holmén. VM-nia i år och blivande segrare i detta loppet. Vi stod kort sagt i täten. Och det har jag provat förr utan framgång (se lopp nedan). Men nu börjar ju en liten löprutin att finnas där – så jag hakar inte på Janne… Men vi kommer iväg fint. Det sluttar nerför och vi håller ett tempo som ligger under det vi har tänkt oss (4:55-4:58) och bromsar faktiskt upp litegrann för att inte göra bort oss. Vi struttar på fram till 8-9 kilometer där Masse vinkar adjö till undertecknad. Jag har som vanligt gnällt mest innan, och springer som vanligt lite snabbare. Joker kan betyda pajas också…
Det går fint som snus fram till vändningen – och jag vänder på exakt 1:45:00, det vill säga med 3:30 inom räckhåll. Tills jag upptäcker en liten detalj. Vi har haft medvind. Ungefär 10-12 sekundmeter. Och nu ska vi springa åt andra hållet…
Och det är väsentligt tyngre nu. Men jag stretar på med kilometrar på omkring fem minutersstrecket. Men vid 30-31 km börjar det gå riktigt tungt (det visar sig i analysen sedan att jag helt enkelt gått över tröskelpulsen). Men precis där händer en sak som är värd att skriva om hur många gånger som helst, för det är så fint att man till och med kan få lite hopp om vår förlorade mänsklighet. Jag har hittat en rygg att följa – en tjej med triathlontröja som heter Malin (det har jag kollat efteråt) och jag biter mig fast i hennes tempo ett tag. Då går hon ut en meter i sidled och vinkar fram mig. Min första tanke är ”Skämtar hon? Springa om? Inte mycket hörru!” Men jag blir lite nyfiken och går ändå upp jämsides. Då hindrar hon mig genom att vända på handen – och säger ”som skydd för vinden”. Jag hade kunnat krama henne. Att efter 32 km tänka på andra människor är riktigt stort. Jag har faktiskt mailat henne och tackat, och fått svar att det faktiskt var precis så hon tänkte. Gulle dig – kort sagt. Synd bara att jag var så totalt slut då att jag helt enkelt var tvungen att börja gå. Och det är ju livsfarligt i den sporten. För risken finns ju att man helt sonika får knalla i mål då. Och det vore en nesa att tvingas kapitulera för de 4:07-4:09 som är familjerekorden.
Jag blandade gången med lite löpning under fyra-fem kilometer, och kunde efter det faktiskt springa sista fyra-fem kilometrarna in i mål i hyggligt tempo. Tillräckligt bra för att närmast krossa det tidigare familjerekordet i alla fall. Det var riktigt jävla skönt (ursäkta franskan) att ta revansch på distansen och faktiskt ta mig i mål. Dessutom på en rätt hygglig tid. Även om jag med lite tur ler snett åt den redan till Stockholm Marathon 2008.

Lidingöloppet 2007 2:43:13
Hängig, såklart. Masse börjar ruttna på att jag baissar hela tiden. Jag kan förstå varför…
Och det blev ju inte bättre av att himlen öppnade sig tre minuter innan start. En start som jag var mer förberedd på än förra gången. Jag hade dessutom seedad upp mig från startgrupp 5 till startgrupp 3. Jag hade startgrupp 4 året innan, så jag surnade till lite på det. Men det löste sig ju i alla fall. Jag var bättre med i starten, så jag tappade ingen mätbar tid på det i alla fall. Men det var lerigt och geggigt. Och de 2:30 jag kanske eventuellt hade skulle kunnat tänka mig att göra försvann redan efter kyrkviken 10-12 km in i loppet. Jag kunde inte få upp tempot så pass som behövdes för det. För i år visste jag ju vad som väntade… Efterhand det sliriga loppet fortsatte så försvann på 2:35 och 2:40, så till slut handlade det mest om att bevaka 2:45 – för att kunna kliva högst upp på tronen i min närmaste omgivning. Och med ett fem-sex kilometer kvar konstaterade jag att det skulle gå vägen, om jag inte stupade. Så jag tog inte ut det där allra sista, med respekt för det marathon som väntade bara en månad bort. Jag är ingen terränglöpare. Det märks på att jag inte får ut det jag har konditionsmässigt i backarna. Benen är helt enkelt inte tillräckligt bra tränade för det. För jag gillar asfalt, men det kanske ni redan anat😉

Stockholm Halvmarathon 2007 1:42:12
Min vana trogen var jag lite halvhängig (jag börjar tro att kolhydratladdningen helt enkelt gör att jag känner så, i kombination med att jag börjar bli nervös). Men jag kände egentligen ingen oro för start. Jag och Masse träffades igen innan loppet och startade tillsammans. Återigen trångt första kilometrarna, men vi kom iväg rätt okej. Och i bra fart. Det rullade på utan alltför tung ansträngning, och jag började snegla på att kunna kliva under 1:40. Vid 14 kilometer reagerade jag på hur otroligt fort loppet passerat dit. Det är ju bara 7 km kvar, och jag hade knappt kommit igång kändes det som. Men sedan är det en del uppför, och jag tappade 1:40 där någonstans. Genom Tanto var det riktigt tungt – ocg uppför S:t Paulsgatan fick jag slita rejält. Dessutom hade de dragit om sträckan lite, så jag blev oerhört förvånad när backen uppför Fredsgatan dök upp sista kilometern. Tungt är bara förnamnet. När jag rundade in i Kungsträdgården så uppstod en helt meningslös spurtduell med en annan kille. Jag vet inte vem han var, ens – och eftersom det är chiptider så tävlade vi ju troligen inte ens med sluttiderna mot varandra. Men jag vägrade släppa förbi – så jag ökade och ökade tills jag gick i mål med en puls som var fem slag över min (tidigare) noterade maxpuls. Men jag vann😉 Och det intressanta var att jag jagade pappas 1:43:nånting som han påstod dagen innan, som visade sig vara 1:42:30. Så utan spurten hade jag inte slagit honom. Dessvärre missade jag min farbrors bästa tid med 2 sekunder. Snöpligt. Men jag var galet nöjd med tiden ändå.

Stockholm Marathon 2007 DNF
26 veckors träningsprogram med 3:30 som mål. Och en av de mest lärorika träningsperioderna jag kommer att ha gått igenom. För jag gjorde nästan allt fel. Alldeles för hårda pass när de borde varit lätta. Träning trots skador och som grädde på moset en brutal smäll i form av en rejäl överträning. Och det mynnade, inte helt ologiskt, ut i att jag blev rejält sjuk veckan innan loppet.
Som det blev var jag ganska frisk på morgonen innan loppet, halsondat var i alla fall borta. Eller också känner man inte det när det är 30 grader varmt. Så jag åkte till start, men jag var inte övertygad. Men jag ville starta i alla fall. Det här var det första, men långt ifrån det sista loppet med min dåvarande löparkompis, numera helt enkelt bara riktigt goda vän Mats. Vi sågs innan start och umgicks fram till start och några km in i loppet.
Första missen jag gjorde var att vi några minuter innan start konstaterade att vi stod bredvid femtimmarsballongen. De har farthållare i Stockholm, och vi stod alltså i en grupp som tänkt sikta på en tid 90 minuter långsammare än vår plan. Det var fruktansvärt trångt och gick riktigt långsamt.
Efter starten kände jag ganska fort att det här nog inte var min dag, bland annat krampade vaderna redan på Valhallavägen. Men jag ville ge kroppen en rejäl chans att komma igång – så jag fortsatte. Men pulsen var obehagligt hög trots det makliga, rent av usla, tempot. Om det var värmen eller sjukdom vet jag inte ens idag. Troligen en kombination.
Andra missen begicks egentligen innan start, men upptäcktes först nu. Man ska inte springa utan vätskebälte. Speciellt inte när det är 30 grader. Första vätskekontrollen var fem långa kilometer bort, och det var så trångt att jag mest såg muggar på backen och inte i handen.
Jag pinnade på, men det var tungt. Redan på Skeppsbron efter 7-8 km konstaterade jag att målgång inte var att tänka på. Det var bara frågan var jag skulle bryta. På Södermälarstrands vätskekontroll stannade jag en stund för att försöka starta om kroppen, men utan egentligt resultat. Uppför västerbron gick pulsen upp över 180 – och det gjorde mig faktiskt lite rädd. Så när hustrun stod och hejjade i nerförsbacken konstaterade jag att det var ett bra tillfälle att skippa fortsättningen, trots att det faktiskt började kännas rätt okej ändå. Så efter 13 km fick det vara nog.
Transporten tillbaka till Stadion, där jag ju hade väskan, var bra ordnad. Taxi Stockholm sponsrar spektaklet, och de körde helt enkelt bilar fram och tillbaka för att flytta skadade och andra som brutit. Jag var ledsen, men inte bedrövad. Och dessutom stolt över att ha brutit, men det var inte kul.
Överträningen tog mig för övrigt ett par månader att ta mig ur.

Lidingöloppet 2006 3:02:39
Beviset för att det inte var en engångsföretelse. Jag sprang igen. Och den här gången 30 km, i terräng.
Lidingöloppet är speciellt. Mytomspunnet i min omgivning. Det är många som har sprungit det, på olika resultat. 2:45:37 är det bästa (min farbror). En kusin har 2:53, pappa 2:56. Och så vidare. jag var rätt bra tränad och trodde att kilometertider som pekar mot en sluttid mot 2:45 var möjliga. Men det var innan jag träffat familjen Backe. Abbor, Grönsta, Golfbane – och många, många till.
Det var trångt i starten. Jag tog det lugnt, precis som på halvmaran några veckor innan – och hamnade sist i kön i flaskhalsen. Redan där gick tre-fyra minuter iväg. Och jag insåg ganska fort att några 2:45 skulle det inte bli. Men det kändes rätt bra. Jag höll runt sextempo, och trodde väl att jag skulle kunna slipa ner det lite grann så småningom. Men vid första väteskekontrollen steg paniken! Det här var riktigt tungt – skulle jag ens orka runt?
Nu är ju loppet sådant att det är rätt backigt i början, sedan lugnar det ner sig lite – för att från 15 och i princip in i mål vara rätt mycket kuperat. Och följdaktligen kändes första 15 riktigt bra. Till och med fram emot 20, även om jag då gett upp 2:53. Och efter mörka skogen – med sju kilometer kvar även 2:56. Sedan kom Abborbacken. Nu hade jag i och för sig blivit lugnad med ”den är inget problem, man går nämligen upp för den”. Och det gjorde jag. Och inte bara den. Det var nog den fjärde backen som jag gick i alla fall en del av. Och på toppen insåg jag att även tretimmarsgränsen var borta. Men jag stretade på, och gick i mål – även denna gång tårades ögonen av lycka som inte vara berodde på att plågan äntligen var över. Jag tillhörde Gänget. De som sprungit Lidingöloppet! Även om jag var ”sämst” av dem. Men jag kunde skylla på det varmaste Lidingöloppet på många herrans år.

S:t Eriksloppet 2006 1:57:39
Här började löparkarriären om. Eller från början, egentligen. Och det lopp som innehållit överlägset mest känslor hittills. Loppet gick 1/9. Vårt tredje barn föddes 28/8. Man kan diskutera det, onekligen. Hustrun och lillen satt i bilen medan jag stod på direktanmälan med runners high redan där. Det var så fruktansvärt häftigt att inse att jag skulle springa en halvmara igen. Men den här gången var jag förberedd.

Men historien börjar egentligen en bit tillbaka. Och för att ge hela bilden så måste vi till slutet av april samma år. Jag låg i soffan på landet. Lördagkväll. En skål med godis stod på bordet, barnen sov och vi tittade på TV. SVT sände SuperSizeMe och jag tyckte att det kunde vara intressant att se den, mest utifrån hur bra/dålig McDonaldsmaten är. Men jag var inte riktigt beredd på innehållet. Det som tog skruv var att se honom (Spurlock) ligga i soffan – utsmetad som en Salvador Dali-figur. Helt utmattad, av ingenting. Det kändes så bekant på något sätt. Enda skillnaden var att jag hade en godisskål på den ganska väl tilltagna magen. 97 kg. Fortfarande ökande. Ingen ljusning i sikte. Och där någonstans klack det till i mig. Och innan filmen var slut hade jag anmält mig till www.viktklubb.se och satt målet till 15 kg på 16 veckor. Ett mål som jag för övrigt klarade – bland annat beroende på ett träningsprogram för Lidingöloppet.

Tillbaka till loppet. Jag inledde som jag brukar. Med att gnälla. Jag hade ont i axeln efter att ha sovit dåligt, jag var säkert förkyld och troligen var någon tropisk sjukdom på väg att bryta ut. Det brukar vara så… Men jag tog mig till starten. Man kan ju alltid prova…
Starten gick. Och jag med. I alla fall nästan. Jag hade nämligen bestämt att starta i pulszon 2 första fem kilometrarna, för att slippa ta slut. Och det gick långsamt. Sedan fick jag äntligen öka litegrann till pulszon 3 till 12 km. Efter det var det nästan fri fart i zon4, men vi kommer dit senare.

Första milen gick på ganska exakt en timme, och redan här började jag känna någon form av euforisk känsla, för jag var så löjligt pigg. Jag pinnade på och blev egentligen inte trött förrån ungefär 15 km (i Tanto, jag är knappast den första) men jag kunde, med hjälp av en högtalare och Guns ‘n’ Roses ”Paradise City” hålla tempot hyggligt. Med tre-fyra kilometer kvar insåg jag att jag visst skulle kunna klara drömgränsen två timmar, och jag slet ganska rejält för det. Med kilometern kvar drog jag på ytterliggare lite – och de sista 500 metrarna sprang jag med tårarna sprutande ur ögonen. Det blev en sådan total manifestation av mitt nya liv. Det var det slutliga avskedet till den där på-väg-att-bli-feta sorgliga skepnaden som jag gradvis tröttnat allt mer på. Nu var jag en löpare. En långdistanslöpare. Jag var så fruktsansvärt lycklig och fruktansvärt stolt över min medalj kring halsen. Jag hoppas att jag får uppleva de känslorna igen, men risken finns att jag inte kommer att kunna få en sådan total adrenalinuttömning igen. 1:58 blev tiden. En tid som jag ler snett åt idag, men då var det ett statement. Och pers med 45 minuter.

Göteborgsvarvet 1995 2:45:typ
Ja kära nån. Min långloppsdebut. Debuten som höll på att hota hela min löparexistens. Ni kommer att fatta varför.
Min pappa var mitt i sin mest intensiva löparkarriär under mitten av nittiotalet. Min farbror likaså. Bland loppen stod Göteborgsvarvet högt i kurs, och de sprang det varje år. 1995 visade det sig att de hade en startplats över, och jag tyckte att det kunde vara lite kul att pröva. Jag had ei och för sig aldrig sprungit mer än en mil tidigare, och löptränade inte ett vitten. Men jag dömde en del fotboll och hade väl inte försoffat mig fullständigt än. Jag vägde inte speciellt mycket heller, en liten bit över 80 bara. Jag hade också ett par löparskor. Säkert inte mer än fem år gamla, som jag spelat lite fotboll i nu och då. Säkert i princip hur bra som helst. När de var nya. (Nike Air minns jag faktiskt).
Planen var att springa så långt jag orkade, och bryta sedan. Jo, jo. Bryta. Verkar ju troligt med min envisa hjärna inblandad. Jag stod där på startlinjen – troligen alldeles för långt fram – och starten gick! På den tiden visste jag inte att man inte skulle tokrusa det snabbaste man kunde i starten. Speciellt inte i lopp som är långa (för då var en halvmarathon långt för mig, hehe). Så jag satte full spätta och hängde på de runt omkring. Inte så jättesmart. Inte smart alls faktiskt. Jag fick pingislunga efter 800 meter…
Jag lugnade ner mig, såklart. Och började småjogga istället. Jag minns när jag passerade tiokilometersmarkeringen att jag konstaterade att det blir nytt personligt rekord oavsett vad som händer. Men jag sprang på, och nu har jag inte mer än fragment av minnen.

  • Svamparna. Dessa gula eländiga svampar som låg över hela banan och var så oerhört jobbiga att springa runt när man kom in på avenyn. Tvättsvampar alltså – men för mig framstod de som trevångingshus.
  • Knäna. Jag kunde inte springa de sista fem kilometrarna – för jag hade så fruktansvärt ont i knäna.
  • Bron vid målgången. Det var en sådan där hyperbrant lättviktsbro uppbyggd som man skulle upp på, och ner ifrån. Jag visste inte att det var hinderbana vi sprang! Med de knäna studsade jag ju inte direkt uppför…
  • Min studiekompis som jag träffade vid målgången. Han slog mig med en timme! EN timme! Hans tid? Jag minns inte riktigt vare sig hans eller min – men någonstans mellan 1:40-1:45. För honom alltså. Och följdaktligen då 2:40-2:45 för min del…

Efter detta sa jag länge att jag aldrig någonsin skulle göra om denna vidriga dumhet. Och det har jag ju inte heller. För Göteborgsvarvet har jag ju faktiskt inte sprungit igen…

Midnattsloppet, 2 st tidigt 90-tal
Inga större minnen faktiskt, mer än att det var långt, jag blev trött, och klarade 60 minuter med  några minuter tillgodo båda gångerna.
54:39 1995

Trosaloppet, tidigt 90-tal
Jag minns faktiskt inte mer än att det kändes helt okej – och att jag sprang i domarkläder och visade gula och röda kort för publiken. Det kan knappast ha gått särskilt fort…
Jag hittade det. 46:42 var tiden. 1995 var året.

Lidingöstafetten, sträcka 1, tidigt 90-tal
Å herregud. Jag rodnar fortfarande. Jag skulle springa för pappas jobb. Första sträckan. Jag minns inte längden, men det var nog mindre än 5 kilometer. Kanske var det 5 km. Jag hamnade i alla fall längst fram. Helt utan anledning. Starten gick och jag hängde på. Det höll max 500 meter – och sedan gick jag in i väggen så att det small om det. Jag kunde inte springa en meter till på hela sträckan – utan fick vackert promenera in i mål. Vi ledde inte…

Responses

  1. […] mina lopp […]

  2. Som den snabbläsare jag är tog det mig dryga timmen o läsa igenom loppen =) men jag måste tillägga att det var en väl spenderad timme.. Riktigt kul o följa utvecklingen framåt. Genast tändes det ett ljus och nu känns det som om det finns hopp för mig med att prestera lite bättre =)

    Jag måste bara fråga ser du din km-tid på pulsklockan? eller missuppfattade jag det kanske?
    MVH Danne

  3. Kul Danne! Att någon läser dem i alla fall😉

    Ja – jag ser km-tiden på klockan. Jag har den inställd på att visa senaste varvtidens tempo (oftast 1 km) och varvtiden totalt för hela passet/loppet.
    Använder det mindre och mindre på tävling (nästan inte alls). Däremot är det mycket värt på intervaller, snabbdistanser och tempolöpningar.

  4. Ja jag kände att när du lagt ner så mycket jobb på att skriva det så får jag väll ställa upp o läsa lite =)

    ok lagom häftig funktion på klockan. jag är inte särskilt pryltokig (som vissa andra värkar vara) men är det en vanlig funktion på gps-klockor? isåfall kanske man skulle investera i en.
    MVH Danne


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: