en snabbdistans enligt skolboken

Jag är tillbaka – fullt medveten om att jag är skyldig er en sammanfattning av föreläsningen i söndags. Den kommer, men tiden har varit knapp. Men sprungit har jag hunnit – även om det blev sent idag. Startade inte förrän kvart i nio – och det är lite sent för kvalitetspass, tycker jag.

Sulorna på – och benhinnorna presenterade sig efter 300 meter. B1 (vänster) först, B2 sedan, precis som några andra jävla bananhinnor i pyjamas. Jag stolpade på över Gröndalsbron för att ta ett par varv runt Trekanten – det är ungefär 2 km dit, så det passade med programmets upplägg. 5:04-tempo utan att förta mig. 3*100 meter hann jag med. Tyckte verkligen om dem idag – för de fick segheten ur benen och tryckte faktiskt i lite fart. Jag tror att jag fattar varför det är en finess att göra det innan millopp och halvmaror (och andra sprintliknande distanser). Sista hundrametaren gick i 3:15-tempo, så jag närmar mig att faktiskt klara 100 meter i världsrekordfart. Ja, marans världsrekord alltså…

Sedan satte jag fart längs med sjön. Som vanligt var tanken att ta det lite piano i början. Som vanligt gick det åt skogen. 4:13 är inte lugnt (tyst Allan. Tyst.). Sedan svartnade det för ögonen. Inte för att jag blev trött – utan för att jag sprang in i skogen. Som sagt ovan – det gick åt skogen (just det Masse, jag snodde ett Göteborgsskämt av dig). Det saknas belysning på den sidan sjön och jag såg inte riktigt var jag satte fötterna. Så det var inte riktigt aktuellt att fortsätta med sjövarven. Planen blev istället att springa genom Gröndal och tillbaka till Trekanten istället. 4:28 blev denna försiktiga kilometer, mest för att jag inte visste var jag skulle sätta fötterna.

Sedan blev det sådär jobbigt. Efter 2,5 km var det jobbigt, jobbigt, jobbigt och jag funderade allvarligt på att bryta. Det var liksom jättelångt kvar. Men jag tog ner tempot något och tog tredje kilometern på 4:23.

Efter detta inträffade något ganska underligt. För där någonstans kom jag in i ett rätt skönt tempo. ”Hårt men inte max” som A.Sz. uttrycker det. Runt 170 i puls, 4:25-tempo och hundrameterspasseringarna flög förbi. Och med två kilometer kvar kan man ju faktiskt kosta på sig att öka lite. Således 4:17 på femte och 4:09 på sjätte kilometern. Det var lite tyngre – men det gick ju också snabbare – och med 300 meter kvar gör det inte SÅ ont med mjölksyra…

Totalt 4:19-tempo med puls 170/181 (88/92%). Hårt men inte max…
Jag funderar dock på hur i hela hälsingland jag ska kunna komma upp i högre snittpuls på sex km utan att spränga mig? Men det kanske går att göra några sekunder per km ytterligare. Om man inte startar 20:45 till exempel…
4:25-tempo verkar för övrigt vara ett vettigt tempo att starta ett millopp i. Om krafter finns sedan kan man ju öka. sub43 bör vara görbart.

Intressant är att på hemjoggen sedan märktes benhinnorna igen – trots att de inte märktes under snabbdistansen. Lustiga typer det där. 5:35 hem var ju inte fantomfart – men det är ju inte på nedvarvningsjoggen man visar hur tuff man är. Det är ju i omklädningsrum sex 😉