Skrivet av: Nix | november 1, 2008

när glädjen kom till stan

Ja, inte för att det egentligen är så lattjo precis denna sekund. M är sjuk, jag är sjuk, knät är inte helt bra (försökte springa igår igen, kom två kilometer utan smärta – sprang två till). Vad är det då som är sådan glädje?

Jag ska försöka bena ut det. Och det har med löpningen att göra.

Jag konstaterade att jag för första gången sprang ett maraton i söndags. De två gångerna innan har jag mer hankat mig igenom. Så här i efterhand slås jag av hur lätt det kändes, hur snabbt det gick (upplevelsen alltså – inte tiden) och hur kul jag hade. För det hade jag verkligen. Och det är också första gången som jag verkligen längtar efter att få springa ett maraton igen. Redan nu, helst (ja, när jag blir frisk och hel). Jag läser avundsjukt om Firenze – skickar trånande och avundsjuka blickar mot Karin så fort jag ser ett äpple, och funderar allvarligt på om Paris eller Rom skulle kunna klämmas in i hemmabudgeten. Jag försöker övertyga hustrun om att NYCM är ett kanonalternativ redan nästa år – och tittar elakt på de snäva kvalificeringsgränserna. Grrr.

Tidigare gånger har det mest handlat om stoltheten att ha tagit mig igenom, om glädjen att ha ”överlevt”. Så inte denna gång. Oron över att bryta är borta. Händer det så händer det, men det kommer inte bero på att jag inte kan springa distansen – för det har jag bevisat att jag kan.

Jag ser helt galet mycket fram emot att få springa tre, fyra, fem maraton nästa år. Det handlar mer om vad jag har råd med än vad jag vill. Jag har lärt mig att lyssna på kroppen och jag verkar ha fattat hur jag ska toppa formen. Erfarenheter som bidrar till självförtroende.

Jag vill – jag kan, och det känns så sjukt bra att ha kommit dit!


Responses

  1. Jag har ännu inte nått den känslan och det gör att jag har en enorm revanchlust.
    Ser ut att enbart bli två eller möjligtvis tre marathon nästa år fast då istället ett 6H och ett 100km utöver det.

  2. Byt ut maraton mot halvmaraton och jag förstår precis känslan av att behärska distansen (i mitt fall efter min förmåga). Det går att hålla samma fart hela vägen. Maraton är tyvärr i min föreställningsvärld fortfarande en distans att genomlida och överleva med en mycket positiv split. Med hänsyn till vinden sprang du nog ett helt jämnt lopp på Åland. Det var stort, och erfarenheten att ha gjort det är guld värd i fortsättningen!

  3. Nu kan ju den här känslan ha varit en engångföretelse – även om jag varken tror eller hoppas det.

    Men bara att behärska en distans är en oerhörd känsla. Jag minns när jag kände den inför halvmaran också. Nu återstår bara LL…

  4. Häftigt – och superkul att läsa. Vilken grej! Jag antar det är nu du kan börja leka på allvar🙂

  5. Känner igen det där! Precis samma känsla jag hade efter Berlin Marathon. Det känns lite som att kliva över en tröskel ”No turning back” Nu blir det bara bättre. Eller snabbare. Aldrig sämre.

    Hoppas jag.

  6. Låter inte alls dumt det där, ska bli spännande att läsa om säsongen 2009! Du har ingen preliminär loppkalender framme än?

    Kör hårt!😀

  7. Åh, det är ju bara för härligt Nix! Låter underbart helt enkelt.
    Jag har en bit kvar förstås, men att läsa dina erfarenheter inger hopp. Och sprider löpglädje. Tror jag ska ta mig en liten runda…

  8. Berglund: Njae. Stockholm, Berlin. Sedan är det tunnsått i planeringen…

    Bureborn: Det ska du verkligen! Varje steg är ett steg närmare känslan. Eller i alla fall varje BRA steg. De som leder till skador och överträning ska man skita i!!


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: