Skrivet av: Nix | oktober 27, 2008

Start till målvrål

Eftersom jag minns exakt hur trist jag tyckte att det var under delar av banan ifjol så hade jag denna gång med mig musik. Tanken var att köra igång det ungefär halvvägs. Men det blev inte riktigt så…

Nåväl. Starten small av – och 200 meter in i loppet, när vi lämnade arenan, sa jag till Johan och Masse att jag just upplevt min absolut snabbaste Runners High. 200 meter och håret stog upp på armarna, för det kändes så otroligt bra! Tyvärr fick pulsmätaren spunk – troligen beroende på mp3-spelaren som låg bredvid? Det är min gissning i alla fall – för pulsen var uppe i 185 i princip med en gång, vilket stämde dåligt med upplevelsen… Så jag struntade i att titta på pulsen och gick på upplevd känsla och tempo istället. Och det låg runt mina planerade 4:40-4:45. Mitt i faktiskt. 4:41 i snitt på första två. Sedan vände vi upp rakt emot vinden och jag minns tydligt känslan. Min enda tanke var ”jag kommer att älska den medvinden om 38 km…”. I det läget var den ingen stort problem.

Någontans där började jag känna att jag ändå gärna ville ha lite musik, inte minst eftersom jag visste att första låten var ”Born to Run” med Brucan. Hur bra kan det egentligen bli? Ja, inte särskilt mycket bättre…

Det gick något alldeles vansinnigt lätt att springa. Jag låg runt 165 i puls och 95 i kadens – en sifferkombination som skulle återkomma väldigt intensivt senare i loppet. Första milen gick på 47:30 och det kändes otroligt bra – trots att vi då nått toppen på Svinryggen. Nerför sedan gick det ändå lättare. Det intressanta måttet snittvind visar att vi fram dit totalt haft ungefär 4 sekundmeter i ryggen.

På väg nerför Svinryggen upptäcker jag att Johan smugit med hela vägen dit – vilket gjorde mig oerhört glad. Jag övervägde att ”vänta in” honom – men i slutändan handlar det trots allt om att göra sitt lopp både för honom och mig, så jag struntade i det.

Andra milen gick också den oerhört lätt. Självklart bidrog de 13 sekundmetrarna ryggvind, precis som 19 metrarna i höjdskillnad, nerför. Således gick den något snabbare: eller i exakta tal 46:45. 167 i puls och 98 i kadens.

Kilometer 21 var en tyngre historia. Motvind och uppförbacke gjorde att tempot på den kilometern sjönk till i sammanhanget rätt beskedliga 4:53. Halvmaran passerades alltså på strax under 1:40. Och där vände det på andra sätt också. Att få nerförsbacke, lite medvind och börja möta löpare (bland annat Masse) gjorde att de kommande fyra kilometrarna flög förbi. Trots lite motvind och relativt platt så klämde jag av dem i 4:40-tempo med 169 i puls och 98 i kadens.

Vid 25:e kilometern börjar sedan loppet… Förutom att man vrider upp rakt emot den vind som bidrog tidigare så blir det dessutom uppför. Eller snarare, det känns som att det går uppför… För fram till Svinryggen dyker upp igen så går det faktiskt neråt. Men det mesta är uppför när man har 16 sekundmeter i plytet och 25 km i benen. Här började jag rabla mantrat 165/95 ganska intensivt. Det gick rätt bra, för jag höll 169/97 – alltså något bättre. Jag ansträngde mig också för att inte gå för högt i puls, och upprepa fjolårets misstag med att gå in i väggen. Tredje milen gick på 48:20, vilket inte alls är en dum tid, med tanke på att vinden som sagt helt plötsligt vänt. Eller snarare inte vänt, det var ju jag som gjorde?! 9 sekundmeter i fejan i snitt.

30 km. Rätt så långt. 12 km kvar. Ingen barnlek i det läget. Och vad ser man då: jo, en uppförsbacke! Som det promenerar löpare i. Har man då lite krafter kvar så är det rätt så uppbyggande faktiskt! Med viss medvetenhet lät jag tempot sjunka något – styrt av mantrat 165/95. 5:20 fram till och uppför ryggen, men med bibehållet 168/94. 32 km avklarade på toppen och två riktigt välkomna nerförskilometer – låt vara med lite motvind. 170/98 gav ett tempo i snitt på 4:43 och ryggen avklarad med ett fullt godkänt 5:02-tempo i snitt.

Vid vätskekontrollen 31 km gav jag min lite andrum genom att gå genom kontrollen till en kostnad av kanske 10-15 sekunder. Men med tanke på att jag kom igång bra efteråt så kändes det som en rätt bra idé. Så jag upprepade den vid 36 km. Det gav mig dessutom tid att verkligen få i mig vätskan och någon tugga banan och saltgurka. Ingen kombination man vinner kock-SM med för övrigt. Löptempot hade nu sjunkit till strax under femtempo, men eftersom mantrat låg stadigt på 170/97 så var det liksom inte mycket att göra.  All min ansträngning gick åt till att tala om för kroppen att om du vill att jag ska stanna så krävs det mer än lite ont i vänsterknät och i musklerna. Jag tänkte springa tills jag bokstavligen föll omkull! Med mantrat molandes i huvudet: nu justerat till 170/95!

Med fem kilometer kvar dök det upp något oerhört välkommet: millöpare. Dels fanns det ryggar att ta sikte på och springa om, dels fick jag helt plötsligt fyra markeringar varje kilometer. Först pep min klocka och talade om tempot senaste kilometern. Hundra meter senare kom maratonpasseringsskylten. Ytterligare 100 meter senare kom halvmaraskylten för att till slut följas av milmarkeringen, som dessutom gav mig möjligheten att lura kroppen igen. Fem gånger fem är 25. Således 25 minuter kvar att springa. Lättare att räkna än att försöka få med de där 195 på slutet i beräkningarna.

Kilometrarna var alltså bara 600 meter. Plus 100. Plus 100. Plus 100. Plus 100. Vid sista vätskekontrollen vid 37 gick jag genom kontrollen och halvvägs upp i slakmotan för att samla kraft till slutfasen. En promenad på kanske 200 meter och knappt två minuter. Kroppen var kanske inte sådär kalassugen på att sätta igång igen – men med en kvart löpning kvar var det bara att lura iväg den igen. 3:25 hägrade som slutmål! Fjärde milen på 50:46 med 170/96 och lite schysstare sex sekundmeter i snittmotvind.

Eftersom målet nu närmade sig med stormsteg blev inte pulsen lika viktig. Dessutom dök ju den så efterlängtade medvinden upp. Med 175/95 höll jag mig under femtempo in mot mål, trots att den sista kilomtern är rätt tung uppför.

På väg mot mål tog jag upp nummerlappen ur brallorna (den höll på att blåsa av redan efter tre kilometer) och tog av lurarna för att faktiskt få njuta av publikens jubel. Karin mötte upp på målrakan och drev upp spurten till i alla fall 4:30-tempo sista 300.

Väl i mål skrek jag rakt ut i någon form av kombinerad smärta/glädje/lycka över att jag faktiskt grejade 3:25 och ännu mer: att jag faktiskt klarade att driva på steget hela vägen. Jag har läst att ”riktiga” löpare klarar att hålla kadensen hela vägen – och jag är fanimej en riktig löpare! Så jag gjorde det😉 Att det dessutom gav att pulsen faktiskt steg sista halvmilen är en positiv bieffekt: det har jag inte lyckats med de två gångerna innan! Jag skulle faktiskt vilja säga att det var första gången jag sprang ett helt marathonlopp!

Andra halvan tog för övrigt cirka 1:45. Att bara tappa fem minuter, trots att vinden i snitt gick från åtta i ryggen till åtta i ansiktet gör att halvorna troligen var ganska exakt lika snabba. Om inte den andra till och med hade gått lite snabbare under likartade förhållanden. 3:24:48 totalt, men det visste ni redan.

Sjukt nöjd – jag återkommer med lite fler slutsatser och reflektioner, för det här blev ett låååångt inlägg😉


Responses

  1. 3:24 på en mara är imponerande!! Stort grattis!!

  2. Så mycket siffror…. Så typiskt Nix!
    Grattis igen!!

  3. hurra, fyfan vad bra, jag säger det igen, Nix virvelvinden!!

  4. Tackar för det Grindange: du om någon bör ju veta😉

    Bure: Ha ha. Jag tyckte att jag lyckades skriva ett inlägg med rätt LITE siffror – de kommer sedan i slutsatserna😉

  5. Fredrika: tack, tack, tack!
    Jag kan acceptera det smeknamnet utan stora problem😉

  6. Tja.. den dagen hade jag inte haft en sportmössa om jag hade lubbat. Starkt, som sagt.
    Hade varit intressant att se var du hade gjort på LL om det hade varit ett prioriterat lopp.

    Å så okej jag fattar att du springer med en jäkla massa elektronik men hur fick du med vindmätaren?

  7. Det är ju så galet bra så man kan bara gratulera och lyfta på hatten. Den dagen jag når under 3:25 (om jag gör det) kommer vara en fantastisk dag🙂

    Än en gång. Grattis!

  8. DP – i mössan😉

    Nej, men det finns en plugin till ST som kombinerar väderstationernas data med riktningen på löpningen. Så okej då, jag jämför med vinden på Mariehamns flygplats, och inte med exakt det jag själv utsattes för. Men det ger en tillräckligt bra indikation tycker jag- Även om det inte är ”sanningen” som ju såklart påverkas av topografi, skog och byggnader.

    Tack Henke. Det var en fantastisk dag.

  9. Just ja: jag prioriterade LL. Typ. Jag är bara så genomusel på terränglöpning… Och missade i formtoppen. Men jag hade aldrig tagit mig ner till din tid oavsett alla formtoppar i världen. För taskig backteknik, tror jag.

  10. Hatten av, ytterligare kommentarer överflödiga.

  11. Fy fasen vilket kanonlopp du lyckades genomföra. Strongt!!!

  12. Jag har ett annat tips:
    Fuktat finger upp i vädret..

  13. Jag travesterar Robert Schumann:

    Hatten av mina herrar, en maratonlöpare!!

  14. Jag längtar också efter den känslan då jag kan säga att jag har ”sprungit” ett marathon. På båda mina marathon tycker jag att jag har gått för mycket för att känna att jag har sprungit ett marathon.

    En kanontid och ett riktigt bra lopp. Tänk vad du kan göra för tid på t.ex. Växjö då det är bra väder och platt!

  15. Ett lååångt, härligt inlägg. Super starkt sprunget.

  16. Härlig läsning. Pleasure AND pain ska det va – annars blir jag misstänksam!🙂


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: