Skrivet av: Nix | oktober 1, 2008

plötsligt händer det!

Nej, jag har inte vunnit på triss. I och för sig väntar jag på det, eller egentligen väntar jag på att hustrun ska göra det – med tanke på den omvända proportionaliteten mellan tur i kärlek och spel. Eftersom jag definierat begreppet tur som att vinna utan att spela så borde hon snart göra det…

Om ni undrar så är det inte tur att vinna på en lott man köper. Det är bara ett positivt utfall av en planerad aktivitet. Låt vara med låg sannolikhet.

Men nu var det inte spel vi skulle prata om – utan morgonjogg. Gårdagens jogg försvann i något sorts ”det är ju så nära efter LL, och har jag verkligen kläder på jobbet, och S vill nog ha hjälp att lämna barnen”. Dagens jogg var oerhört nära att gå samma väg. Bidebivitt sa klockan 06:00. Bidebivitt sa klockan 06:10. Bidebivitt sa klockan 06:20. Stäng av klockj*veln eller gå upp, sa S 06:20:15. Jag gjorde både och.

Men, allvarligt. Morgonjogg? Pest och granater. Jag satt och stirrade rakt fram i 10 minuter innan jag fick på andra strumpan. Jag fick i mig en banan. Jag fick med mig det allra nödvändigaste (visakortet, passerbrickan, hemnycklarna i fickan. Mobilen i handen). Och på något underligt sätt kom jag i alla fall iväg.

Och då! Där! Där helt plötsligt mindes jag varför man morgonjoggar. Det måste vara en av årets absolut vackraste dagar. Solen sprack igenom de lätta dimslöjorna vartän jag såg. Essingebron, Västerbron, Södermälarstrand, Slussen. Vart jag än tittade var det sol över Stockholm. I det ljuset kan det inte finnas många städer som kan konkurrera! Lyckan var total. Det som framstod som ett sådant uselt alternativ mellan bide och bivitt bara en timme innan var nu det enda alternativet. Hur kan man ens överväga andra sätt att ta sig till jobbet?

Benen var rätt lätta första fyra, tungt kolhydrattomma två och sedan inne i lunken sista 1,5 kilometern. Jag funderade lite på varför benen var så tunga i mitten och kom på att: Det var morgonjogg. I 4:55-tempo. Fyra dagar efter Lidingöloppet…

Pulsen parkerade kring 152-153. Mot slutet var det så där kul att springa att benen liksom bara drev på. Det är då man ska stanna. I alla fall ibland. Speciellt en sådan morgon! Sista 500 metrarna lät jag pulsen gå upp lite. Och tempot ner. Det är skönt att flyta ut i 4:30-tempo, utan att ens vara nära tröskelpulsen. På morgonen!

Ja, herregud. Jag hyllar morgonjogg. Vad är nästa steg? Orientering? När jag euforiskt skriver om morgonorientering på Lidingö: snälla, slå ihjäl mig! För då är jag det monster som jag är på väg att förvandlas till😉


Responses

  1. Det här måste vara det bästa inlägget på mycket länge. Fullkomligt genitaliskt.

  2. Ja, det där låter ju onekligen härligt men har nog fortfarande större andel av ”sitta på sängkanten-och-inse-att-man-ska-ut-i-kylan-snart-och-springa” ångesten i mig. En kroppsvarmsäng har lockat mer tillatsomna om än att gå upp. Så jag är imponerad att du övervann ”somna om” känslan och gav dig ut.
    Jag kan hålla med om att de få gånger man sprungit på morgonen så ÄR det härligt och framförallt är man FÄRDIGTRÄNAD redan innan frukost!

    Dissa inte nedpå orietering nu!!
    Detta knskek vaa ngt fördig?? http://www.stockholmrogaining.se/

  3. Men herregud vilka stavfel i sista stycket…….

  4. Kanon!
    Jag måste vara utanför dörren inom 5 minuter från första plingeling annars blir det inget morgonspringande för min del, men när jag väl lyckas är det ju helt fantastiskt underbart…

  5. Jag älskar morgonjoggen! När du börjar med morgonorientering på lidingö kan du plocka upp mig på vägen så står jag för frullen.

  6. Morgonjogg är och kommer förbli en absolut ”sista utväg” vad gäller min träning…Jag får inte till det, kroppen rör sig som i sirap. Km-tiderna ligger ledigt +30 sek över det normala. Visst kan det finnas enstaka fina morgonpass, men…tack men nej tack. Alltid lika trevligt att läsa om andras upplevelser dock. Det får mig för ett ögonblick att själv överväga att göra det, men så sansar jag mig. Har man dessutom svart bälte i snooze blir det lätt problem med tiden…

  7. Jag håller med honom, vad heter han, Masse. Det här inlägget var det verkligen stil på och stuns i. Och så vackert! Nog är den disiga röda uppgående solen över Nilens strand skön att se, men Stockholm är ändå, som Sarah Leander sjunger, Stockholm. Har inte varit där sedan jag cirklade över Stockhom Marathon och insöp den härliga likluften.

  8. Tack snälla alla ni! Och välkommen hit mialena!

    Johan. Jag är också snoozemästare. Du kan fråga min hustru…

    N´batha – jag ringer innan. Ligg inte sömnlös och vänta…

    Asgam – välkommen tillbaka!

    The Duck. – Försök inte!😉 Här ska inte letas efter skärmar. Mer än möjligen på IKEAs lampavdelning.
    Dessutom är det inte säkert att jag är färdigtränad. Jag kanske, kanske springer hem också😉

  9. Skärm är ett av de fulaste orden jag känner till.

  10. nej, nej, nej – inte orientering! Men tack för en bra piska nästa gång min klocka tvingar mig att stanna kvar i sängen.

    Jag stänger av den med ditt inlägg och hoppar i löparkläderna!

  11. Plötsligt händer det – en underbar blogg dyker upp och strålar som en glad sol över hela cyberspace! Tack för superfin läsning Nix. Du måste morgonjogga oftare!🙂

  12. […] första pass, in till jobbet, var inte alls lika skönt som det pass som Niklas refererade till igår. Det var disigt och fuktigt och kallt imorse. Temperaturmätaren visade på strax över 0 när jag […]


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: