Skrivet av: Nix | oktober 1, 2008

Oops I did it again

Britta Spjut. Denna amerikanska motsvarighet till Linda Rosing. Ständigt med en ny löpsedel på gång, ibland är det säkert sant – oftast är det garanterat inte sant.

Men nu var det ju inte lajja med hjärtan som jag gjorde. Men ni med mitt, litegrann. Jag är jätteglad att jag verkar ha lyckats förmedla den totala eufori som jag kände efter morgonens pass. Jag var endorfinsmäckad precis hela dagen. Gick mest omkring med ett stort, saligt, fånigt leende. Jag kan inte riktigt förklara varför just det passet blev en sådan total euforisk upplevelse. Ska jag gissa lite så tror jag att det beror på att jag så länge sprungit med dålig känsla. Egentligen hela vägen från någonstans i mars till strax innan halvmaran. Och att då kunna komma igång med träningen så snart efter LL blev en galet skön upplevelse. Dessutom hade jag en minipostLL-depression, som vändes med detta pass.

Så vad gör man då? Jo, man springer en gång till! Första gången med dubbelpass – och återigen var det så sjukt gött. Men lite snabbare… Nu blev det någon typ av medelhård/snabbdistans. Fem kilometer – och benen var så skönt färdiga redan första stegen. N’batha har beskrivit det tidigare – och jag kan verifiera det!

Fem kilometer som sagt. Rätt nära maxkänsla, men ändå bara 165 i snittpuls. Troligen var det benen som satte stopp. Eller stopp och stopp… 4:25-tempo kanske inte är stopp.

En liten nerjogg på dryga kilometern fick avsluta den dagens träning. Och allt jag undrar är när jag får springa igen😉


Responses

  1. Härligt… Det är oförskämt skönt att kunna klämma in dubbelpass.

    Imorgon kör jag ett dubbelpass. Med löpning till och från jobbet. Det blir två mil tur och retur.

  2. Fröding lär någon gång på sin ålders höst ute i naturen ha yttrat: ”Jag minns att jag en gång tyckte att det var vackert”. Så långt har det inte gått med mig, men även om mycket kan vara härligt under ett löppass i naturen, så får jag leta ett tag i minnet efter upplevelsen av att just själva löpningen känts helt rätt.

    Gammal och förgrämd? Nej då. Jag ska dit igen om än i annan skala. Kanske är en av löparbloggarnas uppgifter, att påminna oss om hur det kan vara.

  3. Kul för dig;) Själv har jag mest ont, men som jag har läst under det sista halvåret, så har även du haft. Coolt att kidsen springer LL också, häftig familj! Springer inte din fru också?

  4. Det låter så grymt skönt! Du förmedlar verkligen löparlycka🙂 Jag vill också! (jag måste bara byta ben och låta själen landa efter helgen först…)

  5. jumper – det låter som en riktigt bra uppgift!

    Karin – du får inte😉 Inte förrän jag slagit dig…

    Lena – Välkommen hit! Trist att du har ont, jag lider med dig och vet hur det känns… Jag tror att det kan vara småbarnsförälderrelaterat. Kombinationen lite sömn och lite för lite tid till stretch och (p)rehab är nog värre än man tror. Dessutom har du uppenbarligen en man som springer lite han med… Jag vill också göra upp med Musse om att vara i hans lag! Själv fick jag vara med Masse. man kan tycka att ett u eller a inte spelar så stor roll, men man kan väl säga att vi inte var SÅ nära att ta hem lagtävlingen…
    S springer. Ibland. Mest när det är lopp. Joggar är väl kanske mer sant. Hon skyller på att jag tar all träningstid. Vilket inte är riktigt sant… Hon prioriterar annat, helt enkelt. Vänner och jobb till exempel😉

  6. Visst är det knasigt och härligt! Det är som om uppvärmningen sitter i flera timmar.

    Jag har prövat trippelpass. Helt omöjligt att inte dra på sista passet. Det blir snabbdistans hur man än gör!!!

  7. Motivationen och känslan tryter ibland, det är nog svårt att komma ifrån. Förstår precis din känsla, been there, done that, have all the T-shirts. Desto bättre känns det när man väl upptäcker varför man gör det man gör och då kommer allt av sig självt, många pass, bra kvalitet, glädje, allt! Det är bara att ge dig en kamratlig klatsch på axeln och säga: -Fan va kul, Nix!
    (eller vill du hellre ha en kram?) 😉

  8. Va?! Ska du slå mig nu också?! Räcker det inte med att jag har ett enormt blåmärke på armen till följd av en vass armbåge från i söndags?! (vilket jag i och för sig är rätt stolt över, en tvättäkta marathonskada!)😉

  9. Johan – om du kommer med ett erbjudande att ligga sked efter 32 km av maran – när det är både uppförsbacke, motvind och långt till nästa vätskekontroll, så kommer jag garanterat att tacka ja… Eller, jag vill alltid ha en kram!

    Karin. Du fattade vad jag menade. Bråkstake. Du får inte träna förrän jag slagit din maratid. För det är orrätvist annars.

  10. 😀
    Men du glömmer att jag sprungit marathon i fyra års tid… Liiite försprång i muskelmassa har jag faktiskt. Och du slår mig fortfarande på samtliga sträckor från 100 m till en mil. Säkerligen på halvmarathondistansen också om du får vara hel och träna. Juh!😉

  11. Karin, det låter som om du kommer behöva en ny hobby som du kan hålla på med länge utan att tröttna… riktigt länge…

  12. Hahahahaha😀 Jag får väl börja med Sudoku-lösning…

  13. Kommer du vara lika stolt över dna Sudokublåmärken? (Lite oklart hur de uppstår…)

  14. Hmm… nä… Jag får nog hitta en annan hobby där blåmärken KAN uppstå… Eller så struntar jag i det, trotsar dig och fortsätter springa😉


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: