Skrivet av: Nix | juli 20, 2008

pillertrillaren

Livet blir så mycket lättare att leva med lite piller – har ni också provat det? Sedan förra inlägget och dess lätt negativa klang så framstår allt som så mycket ljusare. Bara tack vare en piller-cocktail. Och ett besök av Masse. Jag hoppas att ni sitter ner – för här kommer det underlig information som riskerar att skaka om världen ordentligt. Vi sprang inte. Vi träffades alltså utan att springa. Vi umgicks alltså i civila kläder. Har ni någonsin hört något så vansinnigt??? Men vi hann inte… Det stod nämligen en massa andra aktiviteter på listan. Först en golfrunda – stackars Masse som inte ens spelar golf längre. Men han var bra på att bära klubbor😉 Jag spelade med lite släktingar och gjorde en rätt stabil runda utan att glänsa. 1 par, en trippel, sex dubblar och således tio bogeys. 29 poäng – vilket sorgligt nog är det bästa jag haft på typ 50 rundor i rad…

Sedan åkte vi till skytteklubben, vände på kepsen och dammade iväg magasin efter magasin med såväl salongsgeväret som älgstudsaren. Både jag och Masse deklarerade att det där med att skjuta kanske inte riktigt var vår grej. En inställning som förstärktes hos mig när de fyrade av första skottet med studsaren. Jag gillar INTE när det smäller. Jag spänner mig och rycker till på ett sätt som är gränsfall till outhärdligt. Men salongsgeväret var kul att skjuta med, och jag visade mig faktiskt vara en okej skytt. Men den där storpangaren var jag ytterst tveksam till. Men då skulle naturligtvis Masse testa – vilket ju i det närmaste tvingade mig att göra det. Det slutade med att jag sköt stående utan stöd… Den där smällen visade sig betydligt lättare att hantera när jag bestämde själv.

Vi skulle egentligen sprungit på hemvägen, men tid och trötthet tvingade oss att avstå.

Just det, piller. Just nu består frukosten av två omega-3, två vitaminpiller enligt tidigare ordination av doktorn, en allergitablett och just nu en Voltaren-T. Känns helt normalt… Men det roliga är att det känns bättre på en massa olika sätt.

Och igår fick jag springa igen. En tveksam inledning med en 150-gramsburgare på riddardagarna i Mariefred en halvtimme innan – men det var liksom enda chansen att få till en runda, så jag bytte om på parkeringen och liftade med familjen till Stallarholmen. Och väl där trippade jag iväg på osäkra ben. Jag körde med en vy som varken hade puls eller kadens, utan tänkte mer förlita mig på löpkänslan. Och den infann sig rätt snart. Första kilometern i 4:54-tempo med 184 i kadens. Men någonstans kring andra/tredje kilometern så blev det riktigt, riktigt skönt att springa. Och det syntes på kadensen – som steg till att ligga runt 195 i snitt per kilometer. Och självklart ökade även tempot – och pulsen. Pulsen låg runt 5-8 slag under tröskelpulsen, och tempot gled ner. Per kilometer hamnade det på (första inkluderat, sista bara en halv kilometer):
4:[57 41 24 32 35 29 35 31]
Variationerna beror på skillnader i höjd. 4:35-tempo och 84%/91% i puls under 7,5 km. (Tröskeln är ungefär 90%). En galet skön runda, eftersom det gick fort – utan att vara max. Det skulle ju vara riktigt, riktigt skönt om det här är tecknet på något nytt, och inte en bara en normal avvikelse… Det nya kan gärna låta bli att vara sjukdom😉


Responses

  1. Hmm om du kan prestera en sån runda när du är less och har ont i benhinnorna, vill jag också känna så!! Prydlig jämnhet i km-tiderna dessutom.

    Nu verkar du ju ha hittat tillbaks till löplusten igen, men för att fortsätta diskussionen om löplust brukar läsande om löpning fungera för mig. Har nu 3 ”löparböcker” på gång ”The runner’s guide to the meaning of life” ”Thriathloning for ordinary mortals” och Runners World ”Spring snabbare”

    Prövade också på ett testpass häromdagen för att stämma av om något hänt med formen. Dammade av det gamla 5*800m som kördes i böjan av marathonprogrammet. (den egentliga orsaken var att jag inte orkade köra tusingar…) och svaret blev att det hade hänt en hel del! Det hjälpte också till att höja löplusten en smula.

    Som löpare utvecklas man aldrig så snabbt som man vill. Skador och annat sätter käppar i hjulen och ibland hamnar man helt enkelt på en platå. Tålamod är inget man enkelt kan frammana, men nog så viktigt för en löpare. Som Amby Burfoot skriver i ”The runner’s guide to the meaning of life”: Life is a Marathon, not a sprint; Pace yourself accordingly.”


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: