Skrivet av: Nix | juni 2, 2008

3:42:24 – slutfasen

Var var vi? Ja visst ja, 30 km.

En reflektion bara: jag sprang förbi rätt många farthållare för allt från 3:15 till 3:45 som hade kroknat. Det tycker jag sammanfattar hur svårt det är att förutsäga ett maratons utgång. Speciellt när det är varmt. Och vid 30 km börjar loppet…

Jag stretade i alla fall på, men med tyngre och tyngre ben. Appropå ben så lyckades Benet med konststycket att både fånga min uppmärksamhet och fånga mig på bild. Och de bilderna kan jag säga bidrar till kommande slutsatser och utvecklingsmål… (Kort sagt – vad gjorde Karlsson på taket i mina löparkkläder???)
Det gjorde i alla fall livet lite lättare att leva en liten stund när någon hejade lite på en! Jag gjorde en klassisk ”klappa-igång-publiken” a-la höjdhoppare uppför den korta backen vid Slussen, mest för att avleda uppmärksamheten litegrann.

Södermälarstrand sedan gick rätt okej. Jag stretade på, men i något lägre fart. Västerbron är mest en myt anser jag. Det är klart att man tappar tempot – men det är ju en backe… Om man tar det piano från stranden och upp till brofästet så kan man faktiskt sträcka ut lite igen innan själva spannet kommer. Jag sprang 300 meter norrmälarstrand och 700 meter bro på knappt sex minuter. Totalt alltså 30-40 sekunder långsammare än tempot på platten. Det är knappast där man tappar. Eller, jo det är det. Om man försöker hålla samma tempo som på platten så gör man det. Sedan gick det ju dessutom 15-20 sekunder snabbare än plattempot nerför – så man tar ju igen 10-15 av dem…

Norrmälarstrand däremot är tung – inte minst eftersom den är efter bron. Jag hoppades lite på att hustrun skulle stå där och heja – men hon syntes inte till. Jag hade inga krav alls på det, med tre barn i släptåg. Men det hade varit fint att slänga vätskebältet efter henne och springa utan det sista biten. Men ingen S.

Sjunde femman gick på 27:55, men jag klättrade till 2444 plats. alltså helt plötsligt grupp C utan uppseedning.

Men stranden var tung som sagt. Jag har tidigare tyckt att det alltid är motvind där. Det var det säkert inte, men det var mot på många sätt. Jag siktade mest på vätskekontrollen på vasagatan, och såg fram emot en promenad längs med den. Och sedan tog det ju inte många hundra meter innan det var jobbigt igen. Jag lyckades utveckla ett litet mantra, men innan det så kan jag ta en grej som jag blev rätt stolt över. Jag höll nämligen på att göra en klassiker. Nej, inte en sådan med cyklar och grejer – utan en annan. Min hjärna sa nämligen ”Äh, jag skiter i sportdrycken – jag är så jävla trött på den”. Och när hjärnan säger så – så SKA den ha sportdryck! Och det lyckades jag komma ihåg – och sög i mig en hel mugg efter de två muggar vatten som åkte ner.

Mantrat ja – jag hittade en rytm till slut i :det-här-gör-jag-av-fri-vilja-för-det-är-det-roligaste-jag-vet som jag upprepade gång, på gång, på gång tills jag började skratta åt det. Och då var det bara backen vid slutet av torsgatan kvar. Och då tvingade jag benen att springa dit. Sedan fick jag gå igen. Sista femman gick på 27:45 och jag klättrade ytterligare placeringar till 2288.

Och efter kontrollen dök det upp två saker: S och fart! TIll slut dök S,P,M upp – L var kvar hemma hos sin kusin. Dessutom dök en kollega upp (igen) och hejade så det stod härliga till. Och jag kunde äntligen göra mig av med vätskebältet. Och det blev lite som att rycka tussarna på en travhäst. Det måste ha vägt två-tre kilo, med tanke på att det var dyblött och att jag hade tre flaskor kvar i det. Jag hade förvissa nytta av det – men jag tror att jag ska hitta en annan lösning fortsättningsvis. (En kombination av några flaskor, men med mycket plats för gel. Jag har till och med en design på G som jag ser till att få uppsydd -av någon som kan…). Helt plötsligt var det nerför, kort kvar och hemlängtan. Så jag tryckte på och gled snabbt ner under femtempo. Näst sista kilometern längs karlavägen gick i 4:45-tempo, och trots att Sturegatans uppförslut är rätt segt så klev jag på rätt okej. När stadion dök upp började det tåra sig en smula i ögonen – men den riktigt euforsika lyckan var inte riktigt där. Jag flöt mest på – spurtade inte så väldigt, men sprang i alla fall sista biten i 5:13-tempo totalt och stretade till mig plats 2211.

Väl i mål började känslorna att komma emot mig. Jag var mer känslosam vid målgång på halvmaran -06, som var ett sådant tydligt avstamp från det ”gamla” till det ”nya”. Men ju längre jag gick bort från Stadion ner längs med Lidingövägen, desto starkare blev känslorna. Det är ändå Stockholm Marathon vi snackar om. Alla fattar – alla vet. Det är inte något obskyrt lopp på den Åländska landsbygden som ingen bryr sig om.

Till slut – efter att ha knyckt åt mig finishertröja och påse – så brast det fullständigt. Här nöjer vi oss inte med ett stillsamt flöde av tårar inte. Nej, nej. Jag var tvungen att sätta mig ner och grina så att det skakade i kroppen i flera minuter innan det stillade sig tillräckligt för att jag skulle kunna ta mig bort till övriga vänner.

Återigen glider tiden ifrån mig. Jag återkommer med slutsatserna senare.


Responses

  1. Fasen, jag vill också grina och ha mantran som fungerar!! Inte ha stolpar till ben… 3:42 är ju svinbra i värmen och du höll ett jämnt, bra tempo.
    Du har all anledning att känna dig stolt och stark (så stark man nu kan känna sig dagarna efter ett marathon..)

    Stort tack för en kanonfest dessutom! Det var verkligen jättekul att träffa alla i verkligheten och den terapifunktion den hade på oss borde göra varenda psykolog avundsjuk!🙂 Det var riktigt skönt att chilla med en kall öl och prata Marathon och löpning med nya vänner!

    Jag nämnde för Karin när vi hade sällskap hemåt i sommarnatten, att det inte så ofta man träffar på så mycket nya människor som alla är så otroligt trevliga!! Utan undantag! Dessutom var det lite kul att träffa på en kollega från jobbet bland Linnéanerna!!

    Hoppas ni inte fick slita ihjäl er på söndagen med att ta hand om badtunnor och annat! Glöm inte bort debiteringsbiten bara!

  2. Jag antar att det är här man kommenterar ditt lopp.

    Att jumper slog dig med 5 minuter på S:t Eriksloppet 2006, är svårt att förstå idag. Jag börjar tro att den där Szalkai inte är så pjåkig. Om man som du springer den andra halvan av ett maratonlopp bara 6 minuter långsammare än den första, så är man i mina (och jumpers) ögon en riktig maratonlöpare och att du slog en sådan duktig löpare som Masse med 20 minuter säger också något om din klass. Förmågan att ta ut dig utan att (som jumper) må illa ska du ta vara på. Ditt räkneexempel ovan är för övrigt inte så helknasigt som det kan verka. En kvaltid till Boston är i varje fall mer än realistisk.

    För övrigt skulle jag vilja höra Johans berättelse om sitt lopp. Han hade en väldig fart när han sprang förbi jumper. Hade inte ens tid att skaka hand. Eller har jag missat den storyn?

    P.S. Tildo tackar för den trevliga festen!

  3. Sorry Johan. Jag kastade ur mig så många inlägg att jag missade din kommentar.

    Johan – jag håller med! Å andra sidan beror det säkert på att vi är så trevliga😉

    Det var för övrigt rätt okej att åka bil och snacka strut – ni skulle hängt med😉

  4. Snacka strut – ja, vi pratade faktiskt om glass. Men jag menade strunt…

  5. Eftersom jag tydligen är euforisk (och dr House fortfarande är ur tjänst) så… Underbar läsning, Niklas!Jag är så otroligt imponerad av ditt pannben, din kämparvilja och din snabbhet mot slutet. Och när jag såg dig på ÖIP blev jag så glad så jag hade skuttat och jublat om benen bara hade orkat, för fy 17 vad du såg pigg ut!


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: