långpass med herr Cooper

Helt otippat stod det långpass på schemat idag – och helt otippat startade det från Vreten där jag var på ett alltför ovanligt besök på det kontor som egentligen är min arbetsplats. Jag har startat där många gånger tidigare – men aldrig för långpass på 20 km, så jag var högst osäker på hur jag skulle springa.

Men jag ville starta längs med vattnet ner emot Pampas, i solen, och njuta som att jag återsåg en gammal vän. Å vad många de passen blivit som startat så. Och jag gillar den verkligen. Backen upp, backen ner, stora backen upp och branta nerförslutet. Och sedan har det gått en kilometer och kroppen är uppvärmd. Sedan är det bara att glida längs med vattnet.

Men sedan då? De vanliga rundorna är 8-10 km, så hur får man ihop två mil i en vettig runda? Först tog jag ett varv som jag länge velat göra – runt Karlberg. Eller snarare – på utsidan av staketet en kilometer tills jag insåg misstaget och vände. Lagom vid vändningen pep klockan till. Låg batterispänning… ÅÅÅÅÅH. Trååååkigt. Jag vill inte springa resten av passet utan klocka. Jag slog av belysningen och hoppades på att den skulle hålla så länge som möjligt, och vek in på Karlbergsområdet.

Till skillnad från den där otäcka och illaluktande fotbollsplanen som man tvingas springa förbi vid kaknäs så doftade det viol och kärlek vid den man springer förbi vid Karlberg. Konstigt det där? Ett rätt fint spår runt slottet med omgivningar som är lite lagom kuperat sådär. Tempot sjönk en aning, pulsen steg en aning – men jag gjorde vad jag kunde för att behålla långpasskänslan och lyckades riktigt bra med det. Lite drygt 2 km i knappt 5:30-tempo med puls på 157 spm (tack Karin för en korrekt svensk förkortning som jag läste på din blogg, jag snor den direkt!). En underbar lite omväg – men några extra 10 km blev det ju inte. Däremot blev jag riktigt trött av att titta på hinderbanan. Brr – bara tanken på att någon ställer stora klätterställningar ivägen ger mig kalla kårar…

Sedan gick den förvirrade färden upp emot S:t Eriksplan, halvvägs nerför Torsgatan på väg mot norrmälarstrand (vilket hade blivit för kort), vändande upp igen och in på marasträckningen med en plan att fortsätta till stadion, men skippa djurgården (vilket ändå hade blivit för långt), en hastig krök ut på halvmaravarvet upp längs med Dalagatan och den underbara nedförslöpan över Barnhusbron och ner på Kungsholmsstrand. Men åt fel håll enligt halvmaran. Men tillbaka igen nere vid stadshuset. (Den nerförlöpan är för övrigt riktigt snabb. Helt plötsligt sa klockan 4:41 på kilometer 11, och runners high infann sig riktigt ordentligt). Klockan ja, den funkade fortfarande…

Nu blev det lite räknande igen – där Liljeholmsbron var med ett tag i matchen. Men jag irrade ut på Riddarholmen istället. Pucko, typ. Efter fyra felspringningar och kullersten med risk för stukningar lyckades jag ta mig av den lilla fjantholmen efter en kilometer i inte alltför imponerande 5:45-tempo.

Det blev ner mot Södermälarstrand och mot fartökningen. Och jävlar vad jag var laddad för den. Klockan räknade upp emot 14 km och jag var som en frustande häst som drev startbilen framför mig. Pip sa klockan. Och jag klev iväg. Upp vid Slussen, ner på Södermälarstrand i ett kontrollerat men rätt hårt tempo. Jag parkerade på 4:30-tempo och det var så skönt att adrenalinet bara forsade i kroppen på mig. Ingen som helst ansträngning eller kamp, utan vackert som en gasell på stäppen (eller, okej – en fet zebra kanske är mer sant – men inte lika poetiskt. Tyst nu). Och efter 2 km stod han där. Herr Cooper. Han sa: kör 400 meter till efter dina två i lite hårdare tempo och stäm av det mot tabellen i Gustrins bok. Resultattabellen för Coopertesten. Kolla tiden på 2400 meter och se var du ligger.

Så jag gjorde väl det då. 2400 meter på 10:40. Med 14 km ”uppvärmning”. Och långt ifrån max. Jag stannade inte ens efteråt utan lunkade stranden fram och klättrade sedan Västerbron upp i 5:30-tempo. Men vad blir då svaret på dessa 10:40?

Jag tillåter mig en liten avrundning till 10:30. Vilket ger det helt obegripliga talet 50. Men i nästa tabell kan man läsa att om man är man, 31-40 år och har över 51 så är man ”Mycket bra”. 10:15 hade gett mig 52. 10:15 är inte max på 2400 meter för min del – och således kan jag konstatera att jag är i högsta klassen i Coopertestets skala. Känns typ, helt okej 😉 För övrigt blir det 4,3 liter per minut i syreupptag. Vilket är lågt räknat, då det ju inte direkt var ett maxtest – vilket det egentligen ska vara. Nu tror jag inte att jag kommer så rasande mycket högre än 54-55 i ett maxtest och då blir syreupptaget 4,6-4,7 någonting.

Nåja – en grymt skön fartökning i alla fall. Under 4:30-tempo utan att förta mig (dvs 169/175 i puls). Klockan funkade för övrigt fortfarande. Och den gjorde faktiskt det hela vägen hem. Underlig reaktion det där…

Ett helt galet skönt pass blev det – lättlöpt, bra svar av kroppen, inga krämpor. Det enda är en blåsa på hälen av sulorna och en blesyr på lilltån av en taskigt placerad strumpa – men förutom det en promenad i parken.

Drygt 20 km i 5:15-tempo och 156 i puls. Och våren är här!