Först dimma och sedan dubbelseende. Kanske skulle skära ner på vodkan till frukosten…

Eller också har jag sprungit hem också

Sex kilometer höll knät för – det tog mig hem. 4:55-tempo och 158 i puls. rejält osugen innan, rejält skönt efteråt. Som vanligt…

Jag tror att jag sprungit klart för idag nu Det är ju ändå viloperiod.

Definitionen på skönhet måste väl vara när man trots att staden är höljd i dimma ser dess skönhet?

Morgonpass, 8 km. 5:10-tempo och 150 i puls. Knät höll 7,5 km idag. Oron lättar i takt med dimmans skingring.

Jag fick till lite träning i dag med. Det var första inomhusträningen med tjejerna i Essinge IK F01/02 och den bjöd lite otippat på tåhäv, utfallssteg, magträning och en hel del stretchande. Det verkar lovande om det kan fortsätta så på tisdagarna

Således blev det stretch No2 idag – och ett kryss! Lite löpskolning på något av veckans kommande pass så har jag essat första veckan! Det är mer övningar än jag mäktat med överhuvudtaget sedan Stockholm Marathon… 07… Det verkar lovande, banne mig. Tack ska ni ha för draghjälpen! För utan era kryss så skulle jag fortsätta att ”glömma” det…

Dessutom spurthojade jag hem för att försöka hinna hem före L:s bilskjuts. Och cyklade till jobbet – men det räknas inte tydligen (har Masse sagt). Men jag förlåter honom – för jag fick ett par inomhusfotbollsskor av honom idag. Eller jag bytte dem mot en lyxlunch. Namnet var lyx. Priset var som att det var lyx. I övrigt var det ganska kass kinesisk mat… Jo, just det. Han fick ju kaffe också. På kontoret

Nej, jag ska inte visa ett bildspel med knäskador. Även om det skulle kunna vara något…

Löparknät hänger däremot i – och det är knäppt. Idag höll det för fyra kilometer (som å andra sidan var närmast bedårande) och löpskolning: indian/skip/rumpspark 3*12-20. Sedan gjorde det ont igen i fyra kilometer. Sedan gick jag en kilometer utan att det gjorde ont, stretchade och körde på IcePower. Så det är ingen större fara på taket, tror jag. Lite extra engagemang i stretchandet så!

Och appropå stretch och löpskolning: jag skrev det i en kommentar, men det tål att upprepas. Stretch och löpskolning skall utföras 2 ggr per vecka, 2 olika dagar. Alltså är det inte möjligt att kryssa detta redan idag. Men eftersom jag är en så snäll och rättvis domare så slipper ni brinna i helvetet just idag. Masse konstaterade att han kommer att göra det i alla fall – så han kan lika gärna fuska. Så snäll som han är tror jag att han har fel – och i hans kläder skulle jag inte chansa! Så Masse: fyll INTE i alla kryss utom tre fram till maran redan nu. För du har INTE fuskdispens (och eventuellt fick Tildo nu en idé serverad…)

Jag har rasande svårt att springa långsamt förresten. Det vill gärna ner i 4:40-4:45 även på det som ska vara slöjogg. Disciplin och lite knäont höll i alla fall ner det till lite drygt femtempo.

Jag vabbar idag. Vid lunch fick jag följande lilla fina pik av M, 4 år. (Idag faktiskt!)

”Du får en stor tallrik, för din mage är så stor”.

Tack M. Tack som fan…

Pappa behöver ingen tallrik. Förresten, byter du blöja på P och ser till att han sover sedan, pappa ska bara springa en runda och äta en knäckeskiva till middag.

Och startfältet är iväg. Ivrig i starten är Nix, initativtagare till denna långdragna och troligen ytterst spännande tävling. Han öppnar med utfallsstegen – en rimlig öppning då det är en gammal känd övning att komma in med. 3*12 – djupa fina steg. Stördes något av P – som hellre hade dansat och som oavbrutet rullade ihop mattan som låg utrullad.

Han tar en tydlig ledning med det första krysset – när tävlingen bara är tiotalet timmar gammal. Kommer de andra att hänga med, eller är de redan distanserade för resten av tävlingen. Kommer vi att se reklamfolk och finansmänniskor smita ut i kulvertar och koperingsrum i panik för att få en rimlig chans att hänga på? Kommer IT-människor och statistiker att guppa underligt med huvudet bakom skrivbordet? Och kommer barnmorskor att inse att starten redan ha gått – och få jaga resten av tävlingen för att komma i fatt.

Frågorna hopar sig – när kommer svaren?

För övrigt är det här en jobbig manick för otränade magmuskler:

 

Och att göra rumplyft var ingen höjdare heller. Ryggläge med två barn hemma innebär att pappa blir en studsmatta att sitta på. För båda. Samtidigt. Pappa bytte övning…

Jaha – en dag av alternativträning är till ända. Eftersom jag var sjuk igår så var väl inte löpning idag allra högst upp på listan. (även om jag egentligen ville det). Dessutom stod ”barnkalas” på schemat. Hemma hos oss – 15 ungar på (tack och lov) tre föräldrar och ett satans liv. Det blev lite som ett maraton: en kvart till, bara fram till fiskdammen, tar jag mig till tårtan så får jag ny energi, och sedan kollapsen efter att målet nåtts. Två timmar och 14 minuter senare och utmattad nära bristningsgränsen.

För övrigt tittade jag på eurosport samtidigt och ville inget hellre än att vara i New York istället. )Stora grattiskramar till Karin för ännu en snygg tid under 3:30). Och lite på fotboll. Värst idag hade nog för övrigt den fjärde av föräldrarna som av jobbskäl var tvungen att se kalmar-norrköping och frågade lite försynt om han kunde ha på tv:n – om vi stängde av ljudet. Kul kille det där, stor risk att tv:n hade hörts om den ens hade vart på högsta volym… Vi kunde ha haft barnkalaset på fredriksskans, och spelarna hade inte hört publiken… Tio minuter in i matchen insåg han det orimliga och gjorde det enda rätta: gick hem.

Imorgon fyller M 4 år. Och har feber igen (det har hon redan nu). Ännu en vabdag för mig, och bland annat rubbade det mina löparplaner. För tänk om jag missar mitt planerade pass imorgon – det kommer ju troligen att sabba hela möjligheten att göra en vettig tid i Stockholm. Slöjogg 29 veckor innan maran är ju ett av de verkliga nyckelpassen. Jag försökte få till en morgonjogg – men insåg exakt hur långt det är att dra nörderiet att gå upp fem på morgonen innan godmorgonsjungandet för den sakens skull. Jag kanske, kanske, överlever att vänta till eftermiddagen… Eller till och med, hemska tanke, till på tisdag!
Jag vet ju inte ens om knät håller…

Men det höll för den lilla kvällsjoggen jag tvingades ut på. Skoförväxlingar gjorde att jag skulle 600 meter bort på ön för gisslanutväxling – och på vägen dit var det så mycket spring i benen att jag helt sonika var tvungen att börja springa. I foppatofflor… Det kan vara något för kommande jubileumslopp Knät höll – jag fick mersmak. Men helst inte i foppatofflor – det är ju ändå rätt halt ute… Jag sprang hem med.

Jag är knasig

Ja, inte för att det egentligen är så lattjo precis denna sekund. M är sjuk, jag är sjuk, knät är inte helt bra (försökte springa igår igen, kom två kilometer utan smärta – sprang två till). Vad är det då som är sådan glädje?

Jag ska försöka bena ut det. Och det har med löpningen att göra.

Jag konstaterade att jag för första gången sprang ett maraton i söndags. De två gångerna innan har jag mer hankat mig igenom. Så här i efterhand slås jag av hur lätt det kändes, hur snabbt det gick (upplevelsen alltså – inte tiden) och hur kul jag hade. För det hade jag verkligen. Och det är också första gången som jag verkligen längtar efter att få springa ett maraton igen. Redan nu, helst (ja, när jag blir frisk och hel). Jag läser avundsjukt om Firenze – skickar trånande och avundsjuka blickar mot Karin så fort jag ser ett äpple, och funderar allvarligt på om Paris eller Rom skulle kunna klämmas in i hemmabudgeten. Jag försöker övertyga hustrun om att NYCM är ett kanonalternativ redan nästa år – och tittar elakt på de snäva kvalificeringsgränserna. Grrr.

Tidigare gånger har det mest handlat om stoltheten att ha tagit mig igenom, om glädjen att ha ”överlevt”. Så inte denna gång. Oron över att bryta är borta. Händer det så händer det, men det kommer inte bero på att jag inte kan springa distansen – för det har jag bevisat att jag kan.

Jag ser helt galet mycket fram emot att få springa tre, fyra, fem maraton nästa år. Det handlar mer om vad jag har råd med än vad jag vill. Jag har lärt mig att lyssna på kroppen och jag verkar ha fattat hur jag ska toppa formen. Erfarenheter som bidrar till självförtroende.

Jag vill – jag kan, och det känns så sjukt bra att ha kommit dit!

http://www.aftonbladet.se/sportbladet/friidrott/article3666486.ab

Återigen visar det sig att det är alldeles för många hundägare som totalt saknar respekt för både samhällets uppsatta regler och sina medmänniskor.

1. Det är inte tillåtet att ha sin hund lösspringande på annat än tydligt markerade platser (i Stockholm)
2. Du är strikt ansvarig för det din hund gör
3. Om det nu finns folk som inte gillar att hundar springer fram emot dem, ska det behöva vara så svårt att visa lite medmänsklighet och låta dem slippa bli attackerade?

Det kommer säkert att komma en massa hundägare som säger en massa saker – jag vill gärna att argumenten i så fall på något sätt säger emot ovanstående tre punkter…

Eftersom jag avbröt mitt comeback-pass efter 1,5 km med knäont så kan jag kanske ägna mig en smula åt låtlistan istället Det är ingen fara med knät, och musklerna mår finfint. Lite stretch och rehabstyrka fick mig för en sekund att fundera på att ge mig iväg igen.

Låtlista, ja. Det här är låtarna som dök upp i mp3-spelaren under loppet. Jag hade ingen speciellt utvald ordning – utan slumpade de 200 låtarna som valts ut som bra springlåtar (bra i sammanhanget innebär oftast att jag tycker att det är en bra låt, inte att den har rätt bpm etc.) Milindelningen är högst ungefärlig…

Första milen:
Born to Run
Cemetry Gates
Dude (Looks like a lady)
Dunkla Rum
Här kommer Lyckan för sådana som oss
Jag vill inte vara rädd
Run! Run! Run!
Suck my Kiss

Vilken start! Born to run följt av Cemetry Gates, med textrader som ”‘Cause there’s always someone, somewhere With a big nose, who knows, And who trips you up and laughs, When you fall”. Sedan föll jag in i att springa mer än lyssna – men kunde naturligtvis inte låta bli att utbrista ett ”Du kan slå mig i bitar, nånting inuti kommer att stå upp ändå” när Jag vill inte vara rädd dök upp. Här någonstans börjar man inse varför folk antingen sprang förbi eller höll sig en bit bakom under hela loppet. När jag dessutom följde upp med ”Hit me you can´t hurt me” för fulla lungor i Suck my Kiss så var vansinnet bekräftat.

Andra milen:
The Loneliness of the long Distance Runner
Why Can´t I be You
You Can´t Steal My Love
Eiffeltornet
Back in Black
Bigmouth Strikes Again
Celsius
Cheek to Cheek
En timme en minut
Evil Twin

På toppen av Svinryggen kom maratonlåtarnas låt: The Loneliness of the Long Distance Runner. I princip kan man kopiera in hela texten, men just där, just då var det nog ”Keep the pace - hold the race” som fick upp mig på tå nerför. Och sedan kom Allan med mig i Why Can´t I be You. Och jag kände mig nästan precis så lätt i steget som han alltid ser ut att vara! Och mot slutet av milen, på väg mot vändningen, när det ändå var en liten smula tungt så drogs jag uppför av En timme en minut ”... Här står tiden stilla, Jag är bara ljud, Jag gör allt på ren vilja” och inte minst ”Jag har ett kontrakt med Gud, Så jag gör som jag vill”.

Trejde milen:
Get the fuck out
Ha Ha Ha Honey
Hard to Handle
Helter Skelter
How Beautiful you are
Höghus, Låghus, Dårhus
I’m a Rebel
It’s the end of the world
Just another Summer
Paradise City
Pollenchock och Stjärnfall

Att vråla ”You’re standin’ too close what the fuck’s with you, You ain’t my old lady and you ain’t a tattoo” mitt under ett maratonlopp ÄR normalt efter tre mil, och kan få folk att backa undan. Speciellt om man drar till med Get the Fuck Out! strax efter. Och här blev det fler och fler gutterala läten som möjligen med oerhörd välvilja kunde tolkas som sång. Ha Ha Ha Honey bidrog med ”Baby I am still here wating, Baby I’m anticipating, Baby I am masturbating, Baby I am suffocating, Like a rolling stone and just like honey, A superstar without making money”. Höghus Låghus Dårhus med ”Han sätter på videon istället för mig” och jag avfärdade förslag från benen om att stanna med ”Offer me solutions, offer me alternatives, and I decline” eftersom det faktiskt inte var slutet på världen, som vi känner den.

Det här var natten då vi dansade tills älvorna kom fram
Det var pollenchock och stjärnfall över staden

In i mål:
Århundradets brott
Annie’s Angle
Can I play with Madness
Can’t buy me love
Jag är en Idiot
Livet börjar här
(Lång väg hem)
Some might say
World
You shook me
Pojken med hålet i handen
Self-Esteem

 

”Min enda insats är min kropp” Fler än jag som haft den känslan i slutet av en mara? Har Pimme sprungit, eller handlar Århundradets Brott om något annat? ”I was a stoned drunk silhouette of my past ” överensstämmer tydligen även det när man sprungit över tre mil – även om Annie’s Angle handlar om helt andra saker. Jag är en idiot är inte en främmande tanke, men det motas lätt med Livet börjar här samtidigt som man passerar en kille i en uppförsbacke åtta kilometer från mål. Jag var SÅ när att brista ut i ”livet börjar här, för dig och mig” när jag passerade Jag tror att han hade uppskattat det bättre än ”jag hörde om ett sammanbrott, och att du hamnat på akuten” från samma låt.

Lång väg hem däremot. Den tryckte jag bort…

Hellre då Some Might Say med den i gnagarsammanhang klassiska ”Some might say they don’t believe in heaven  – Go and tell it to the man who lives in hell” som passar rätt bra såväl i maratonlopp som i superettan.

Mot slutet brister man gärna ut i textraden ”How can we fail, what could go wrong” från World och kröner det med ”och jag springer förbi, slår på bilar - väcker larm” (även om man inte är Pojken med hålet i handen) för att det är vad man vill göra – för att tala om att nu jäklar är jag på väg. Sedan viker man ner lurarna och glider in på upploppet utan musik, strax efter ”The more you suffer, The more it shows you really care” - för faktiskt: vem vill lyssna på ”I’m just a sucker with no self esteem” när man klyver mållinjen efter 42195 meter. Det kan inte stämma sämre faktiskt!