Känns det igen Det var ett massepass… Dels för att jag fick slita för det lilla jag fick till. Dels för att jag luktar ammoniak.

Jag var på Stjärnklart med jobbet igår – och det blev rätt sent och dessutom förgiftade jag mig med både rödtjut och starksprit. Själva showen var rätt okej. Det var härligt att se kämpaglöden i en fortfarande bräcklig Marie Fredriksson och dansarna var grymma. Annars blir det tyvärr lite karaoke på hög nivå när man ger sig på ett Madonna/Michael Jacksson-medley. Det är svårt att bräcka originalen, och alla det hur låtarna låter (eller ”ska” låta). Även om artisterna är duktiga.

Stefan (inte Jesper) Odelberg är kul och jätteduktig på att trolla. Men jag har en fadd eftersmak eftersom han under hela showen låtsashackade på sin påstått? assyriske hjälpreda med en arsenal av invandrarfördomar. Det hade varit kul om Håkan (som han hette) hade fått chansen till revansch i slutet. Då hade det till och med kunnat vara en vass poäng. Men den uteblev. Tyvärr – för han var grym i övrigt.

5:15-tempo. Drygt 9 km. Lite löpskolning och stretch. Men fortfarande ont i benhinnorna. Men det släpper väl…

- du vaknar en morgon i februari med 38,5 grader. På eftermiddagen har du ett superviktigt möte, och din första tanke är ”faan, mitt intervallpass!”. Inför Stockholm Marathon. Fyra månader senare.

- alla födelsedagar, dop, bröllop, julaftnar etc ses som potentiella hot mot träningsschemat och ska undvikas till varje pris

- din kollegor tittar konstigt på dig för att du INTE dricker vatten på firmafesten

- du ställer inte in en träning. Inte ens om det innebär att du måste springa i shorts i minusgrader. Gröna shorts. Från 80-talet. Dammodell. Bevis finns här…

- De enda vänner som numera orkar med dig är de som också springer.

- Alla förslag på semestermål från familjen måste först stämmas av innan godkännande avseende:

• krock med tävling
• Alternativ tävling på orten
• Träningsmöjligheter på orten

- du svarar alltid med hur träningen gick på frågan: ”hur gick det igår?”. Frågeställaren är inte sällan mer intresserad av mötet/utbildningen/läkarbesöket/tentan som också råkade vara på nämnd dag.

- när du kollar kontoutdragen står det oftare ”Runner Store” och ”Löplabbet” än ”ICA Maxi” och ”Konsum”

- du har fler löparskor än övriga skor

- du använder funktionskläder privat

- du är med i mer än en löparklubb/träningsgrupp

- du har skrattat åt varje punkt i listan…

Tack för en trevlig Linnéaträning i tisdags till er alla. Det gör så ont att inte kunna vara med mera än vad jag är! Jag älskar er med!

Det tar tid att landa. Ja, inte att landa ett flygplan kanske – men att landa hemma efter att ha varit borta. Vi har fortfarande tvätthögar till höger och taxfree-sprit till vänster mest överallt i huset. Det var en bra resa, men som bekant är hemma bäst. Trots kyla, snö och jobb så är det i alla fall i veckolunken som jag finner lugnet.

Men det finns mer än ett hem. För att komma till TSM är som att komma hem. Kan inte ni gifta er med mig, allihop. Vi kan bo i ett stort kollektiv och bara ta hand om varandra, springa med varandra och gnussa hela dagarna. Fredde, Anna, Karin, Pertti, Arne, Tone, Niklas, Catti, Clarre och alla ni andra som jag inte träffade idag, men saknade alldeles extra! Kul att säga hej till Ken från Linnéa också.

Jag sprang med 3:30-gruppen, vilket är alldeles lagom för mig just nu. Benhinnor som krånglar och en kropp som är själva motsatsen till toppform – dessutom är jag ju fortfarande i återhämtningsfasen och ska egentligen inte ens köra backe. Men passet passade perfekt idag. Låååång uppvärmning i lagom fart (ungefär 7 km i runt 5:20-tempo) och sex vändor i en gammal känd backe bakom Skansen. Lagom hårt – tog inte ut mig i någon större utsträckning, utan tog det så lugnt som jag säger att jag ska. 55-60 sekunder på varje 200-metrare. Sedan joggade vi hem under knappt tre kilometer i 5:40-tempo.

Tittar man på pulskurvan så ser man tydligt att passet blev precis det tröskelpass som det ska vara. De streckade linjerna är pulsgränserna – och jag håller mig bra strax under zon 5 (för där ska jag inte vara) och de mörkare partierna visar på delen som är över tröskelpuls. ”Förnimmelse av mjölksyra i toppen av backen” i grafform, kort sagt.

Jag har utrett detta tidigare – i relation till VO2max, för den som är nyfiken.

 

Jag skulle gärna beskriva kaoset på flygplatsen, men orkar inte riktigt. Men starten på LL framstår som spatiös och vänlig i jämförelse. Svärfar dammade av vad som förmodligen är den optimala förolämpningen när han tröttnade på ett par som oavbrutet trängde sig:  ”I can see that you are from Austria on you’re passports – but you behave like germans!”.

Och eftersom jag lovade lite semesterbilder så kastar jag väl in dem då. De flesta är löpningsrelaterade, andra har mer med alternativträning att göra… Fäst särskilt noggrann vikt vid de fantastiska stretchövningsskyltarna som fanns längs med en 400-meter lång sandväg på hotellområdet. Obetalbart roligt.

Johan har fel i tolkningen. Troligen har han inte uppdaterat sin arabiska sedan 80-talet. Det betyder faktiskt: ‘kolla chokladvita sjunnen, han springer som värsta Haile. Vi måste stoppa honom och be om feta autografen’. Jag läste snabba cash på vägen ner.

Jag svarade:’Ey – stoppar ni mig gör jag värsta Cure-låten’ (men på arabiska naturligtvis). Där kan ju den som roas av sådant gissa vilken jag menade. Jag kommer på två alternativ på rak arm, men det kan säkert finnas flera.

För övrigt är det askorkat att springa mitt på dagen, men jag är hänvisad till familjeidyllens krav på att träna under bamseklubbens tider…

Tyvärr har nu höger benhinna börjat tröttna på mig – så jag är hänvisad till alternativträning imorgon. Tubdykning i Röda Havet. Åh, detta orättvisa liv!
Eventuellt tar jag det piano även på onsdag och simmar i den obehagligt kalla poolen. Kan ni tänka er: de värmer den bara till 27 grader?!
Simma är för övrigt precis så tråkigt som jag minns att jag tyckte löpning var förut. Tips mottages med tacksamhet!

Jag måste sluta nu – för bbq-buffén på all-inclusiverestaurangen har börjat.

Men vi ses snart igen, så fort jag kommit på något nytt drygt att skriva

Vem sa att livet var rättvist? Inte Allan

De gillar INTE löpare här nere. Varenda hotellvakt försöker hindra mig. Men jag hann 6k i alla fall. Plus skola, styrka och stretch. Så tre kryss på mig!

Se det positivt! Det är snart arbetsvecka igen. Och det är faktiskt lite kallt i vattnet när man ska snorkla…

*plopp*

Vad var det?

Amen va faan! Byxknappen?!

Liite för bra dessertbord…

7km idag – med flygande löpskolning och arga egyptiska säkerhetsvakter. Men även med röda havet svepande in i skorna på den nyspolade sanden.

annars kan utlandsresan bli en ofrivillig bantningsresa, och inte den träningsresa som var tänkt. Jag är inte säker på att övriga resenärer har samma syn på den, men de har haft fel förr…

Å andra sidan: springa i 30 grader. Blä vad varmt.

Tell me how do I feel
Tell me now how do I feel

Nej, det behöver ni inte – för idag är en skräpdag av någon anledning. Låg, nedstämd och omotiverad. Utan att jag vet varför faktiskt. Det var i alla fall inte den rasande trevliga TSM-träningen eller den motiverande föreläsningen. Intressant det där. Henrik Rüffels prat om sina vedemödor fram till Peking-OS innehöll liksom inget att ta på eller skriva ner. Inget som egentligen kan sparas under ”bra att minnas”. Ändå var det en av de bättre träningsföreläsningar jag varit på. Bra inspiratör alltså!

Träningen var också den supertrevlig. Eftersom jag egentligen kanske inte ens borde varit där med tanke på förkylningen så körde jag med 3:30-gruppen och tog det lite lugnt. Snackade mest med Mia och Ninni. Men en del med andra också. Ja, och med Masse såklart. Lite fartlek i en rätt kul form och lite 15/15-intervaller var precis lagom för mig. Knät väntade med att strula till efter 11 km – så det är på rätt väg.

Rusade sedan hem och gjorde snittar, scones och te åt 30 pers som av någon anledning var tvungna att komma hem till oss just i söndags klockan tre. Jag menar, även om vi skickat ut en inbjudan så borde de fattat att jag inte skulle hinna det… Men jag fick ändå ihop det?! Lite hjälp av gästerna – och inte klar förrän till fyra. Men i alla fall. Det skulle inte serveras innan, så det så! Och scones SKA göras efter att gästerna har kommit.

Som vanligt gjorde jag alldeles för mycket – så det räckte till tio personers afternoon-tea på kontoret idag också.

För övrigt dök Utan dina andetag upp i Ipoden på väg till träningen, och jag konstaterade att ”fenomenet” TSM/Linnéa är precis vad Kent sjunger om för mig. Och det är fler av oss som andas fritt där – i en värld av olika sorters kaos. Tack till er alla som bidrar till det fenomenet!

Jag vet inte hur man inte ska kunna ge Daniels högsta betyg. Möjligen om man är en sådan där humanioratyp och inte gillar siffror, tabeller, grafer och annat gosigt. För oss ingenjörer/ekonomer är det närmast att betrakta som pornografi att få tabeller över hur mycket man ska minska träningsintensiteten med när man varit sjuk/skadad ett visst antal dagar eller veckor.

Grundtesen är VDOT. Man räknar helt enkelt ut sin nuvarande nivå baserat på tävlingsresultat och får träningsintensiteter med hjälp av denna. För oss som kör Szalkais program är detta högst användbart. Med en smula fantasi kan man överföra tiderna till Szackes program – och få ett något mer anpassat program. Jag rekommenderar detta varmt. Fördelen är att man under programmets gång modifierar intensiteten efter utvecklingen. Däremot ska man inte byta så fort det känns bra, utan tidigast efter sex veckor sedan senaste ändring.

Annars kan man ju köra något av Daniels program, men de är i allt väsentligt rätt lika.

En annan ruskigt bra tabell är den som visar vilken typ av träning som ska köras om man har färre än de optimala 24 veckorna till förberedelse. Dessutom skriver han en hel del matnyttigt om träning generellt.

Jag skulle vilja gå så långt att jag säger: om man bara ska ha en bok om löpning - köp den här!

Om jag var elit så skulle jag se till att alla mina konkurrenter var småbarnsföräldrar. Det måste vara det bästa sättet att paja deras träning. P insjuknade igår. Det går vattkoppor på dagis. Jag har ont i halsen.

Således ingen träning idag. Vill det sig riktigt illa så skiter det sig imorgon också – trots att jag utverkat TSM-tillstånd. Trots M-kalas vid tresnåret. Skit och dynamit! Jag vill ju springa. Idag, igår, imorgon. Yesterme, yesteryou, yesterday.

15-årig rom ger inte samma kick som löpningen. Inte alls faktiskt. Speciellt inte när man samtidigt bakar äppelkaka och bananbröd till eftermiddagstebjudningen imorgon. Gäster? Vad ska det vara bra för – om man inte springer med dem vill säga…