Precis när du trodde dig ha läst det femtioelfte och sista inlägget om Stockholm Marathon 2008, kommer här ett till! Dessutom lägger jag inte ens upp det på en egen blogg utan utnyttjar hänsynslöst en redan upparbetad kanal. Till skillnad från det stora flertalet av läsarna här, har jag ingen blogg. I hard core-bloggar sammanhang betyder det att jag inte riktigt finns. Nu har det i det här sällskapet blivit väl så mycket IRL som bloggande och förhoppningsvis var det någon som uppmärksammade den grå skugga som skymtade på Niklas efterfest! Fast nu var det ju inte det jag skulle prata om. Det var ju Maran.
Dagen började riktigt bra! Straxt efteråt vaknade jag av att fru och barn rumsterade om ganska omilt i min omedelbara närhet. Hänsynen till en marathonlöpare som behövde sin sömn var obefintlig. Efter ett par fruktlösa försök att somna om, gick jag upp. I vår familj där alla är inblandade i olika aktiviteter, tycks vi ha en faiblesse för att alla fyra, samma dag, samtidigt, fast i olika delar av stan har aktiviteter. Detta gällde givetvis den 31 maj också. Som tur var lyckades vi byta ut en biltur till Kärsön till att sonen för egen maskin kunde ta sig till Nacka IP. Inom kort infann sig lugnet i huset och jag kunde koncentrera mig på väsentligheterna.
När jag tittade mig i spegeln kände jag inte alls igen mig. Jag var minst fyra år yngre, lysstrade till namnet Magnus och sprang visst för ”Sissis allstars”?? Så går det alltså när man köper en startplats på Blocket.
Efter frukost, nerpackning av ombyten var jag redo. Tidsvinsten att inte behöva ta sig fram och tillbaks till Kärsön gav mig möjligheten att ”spatta” med Niklas et al före start. En check på sl.se visade att det bara tog 36 minuter från Nacka Forum till Essingen. Rent löjligt fort jämfört med vad jag presterade senare under dagen.
Jag gav mig iväg, sammanbiten och samtidigt förväntansfull. Osäker över dagsformen eftersom maj månad varit en riktigt dåligt träningsmånad toppad med en förkylning som släppte först samma vecka. (Ok, jag släpper baissandet här
Framme på St Essingen möts jag av en energisk Karin! ”-Tjena!! Ropar hon när jag kikar in genom dörren. Hon är redan färdigombytt och ser farligt snabb ut i helsvart. Bakom Karin träffar jag på Berglund. Jag tycker han ser lite orolig ut. Om det är marathonnerver eller sällskapet som får honom att oroas vet jag inte. Hursomhelst är det jättekul att träffas! ”-I’m just a poor boy, nobody loves me” ylar Niklas inifrån köket. Jag skyndar mig att hälsa på Niklas innan hans mycket tveksamma version av Queens Bohemian Raphsody skulle etsa sig fast hos mig. ”-Kolla här!” säger Niklas och visar med illa dold stolthet att han inte bara anmält sig, utan redan införskaffat träningströjan för SM 2009. ”-Typisk show off” muttrar jag med lika illa dold avundsjuka. Jag rör mig vidare in i huset och stöter på Masse, som, vilket jag omedelbart noterar, har rakat av sig mustaschen. Förmodligen ett mycket klokt beslut av honom. Tiden rann iväg, vilket den tenderar att göra när sällskapet är trevligt.
Dags för avmarsch mot stadion, lite spattiga så där som bara män på väg till ett Marathon kan vara. Vid stationen träffar vi på en av Sveriges bättre sportskribenter i mitt tycke. Samtalsämnet blir Marathon så klart. Jag har noterat att den glada Essinge-trojkan ännu inte utgjort stommen i någon av hans inlägg. Jag utgår dock från att det bara är ett förbiseende som snart kommer rättas till.
Ju närmare vi kommer stadion ju fler löpare kommer ombord på tåget och väl på Stadions t-station fylls perrongen av löpare som sakta och sammanbitna rör sig framåt i trängseln. Pulsen stiger omedvetet, nu är det allvar, nu är det nära.
På ÖIP kommer vi ifrån varandra efter värde/väskinlämningen Ryktet gör gällande att några Bajamajor också var inblandade. Jag träffar på Karin bland Linnéanerna, men beslutar mig för att gå till min startgrupp tidigt för att inte hamna allt för långt bak. Vi önskade varandra lycka till, vilket åtminstone i hennes fall gav en hygglig utdelning.
Väl i startfållan har jag passerat ”point of no return”. Värmen var hela tiden närvarande förstås, men inte alls som förra året. I år kunde jag sitta i solen och vänta på att tiden gick, något jag inte ens kunde föreställa mig då. Jag hamnar ett par meter bakom gruppstaketet, vilket jag var nöjd med. Stirrar med viss förundran på en älg som kliver in i startgrupp E. Önskar för en bråkdel av en sekund att jag var Runar, men insåg att jag saknade såväl den religiösa övertygelsen som geväret. Ägnade ytterligare en stund åt funderingar på om en kemtvätt verkligen kan göra en älgdräkt ren efter ett marathon. Gjorde en mental notering om att älg inte skulle vara ett förstahandsval på framtida maskerader.
Startskottet gick och det gjorde vi också, gick alltså. Charlotte Pirelli han sjunga klart sin ”Hero” och ytterligare en klämmig låt hanns med innan startlinjen passerades 6:10 efter skottet. Visst hade jag räknat med att det skulle vara trångt. Hade tagit i rejält första km på mitt pace band. 5:20 skulle det ta, kanske var det för försiktigt? När 6 minuter hade gått hade jag fortfarande inte passerat 1 km och jag låg mer än 45 sek efter schemat. Det som började ganska dåligt, blev bara värre sen. Jag hade tagit till mig Jumpers tips om att ha en extra flaska i handen som sedan kunde slängas, på så sätt kunde jag avancera i fältet. Trodde jag.
Löparna formade en ogenomtränglig massa som slingrade sig fram så långt ögat kunde se. För varje km tappade jag allt mer i tid. Förvånades över mängden löpare, men beslöt mig för att vara glad. Vid Kaknäs vätskestation ser jag en bekant figur i röd T-shirt. Jag ser samtidigt möjligheten att passera ett antal löpare och hinner bara med en kamratlig klatsch på axeln och ett hej till Jumper som nog inte då visste vad som drabbat honom..
Den första sträckan fram till Kungsträdgården var jag inte riktigt närvarande, jag sprang utan att tänka så mycket på det. Vid Kungsan får jag däremot en riktigt Gundisk ståpäls, massorna som tjoar och tjimmar ger rysningar över hela kroppen. Slussen passeras och där har min familj sagt sig stå vid första passeringen. Det är fortfarande trångt och jag chansar på att lägga mig i ett av ytterspåren för att ses bättre. Jag ser dock ingen familj och det visar sig att de missat min passering med ca 5 minuter. Nej, jag är inte bitter…vad är väl en familj som hejar på? F-n jag vill också bli tårögd!
För den som orkat ända hit och undrar när väsentligheterna kommer, följer här ett koncentrat:
10 km passeras på 52,20 styvt 2:30 efter schemat.
Första 5k på 27:02 andra femman på 25:18 som följdes av 25:33 på 3:e femman och 25:56 på den 4:e. Halvmarathon passeras på 1:49:41
So far so good. På Odengatan hade jag passerat MarathonMia och Berglund som slet hårt i värmen. Vi hejade på varandra och jag tror jag gnällde på trängseln – hybris kallas det visst.
Mellan 20k och 25k höll jag fortfarande farten, 26:08 på 5:e femman. Till stor del hjälpt av mitt enda publikstöd som stod vid Djurgårdsbron. En arbetskollega hade lyckats förmå resten av sitt picknick gäng att med sitt jubel lyfta fram mig. Till skillnad mot min fru, infann sig en oro hos min kollega att missa mig varför de ställde sig på plats ganska tidigt och övade. Något som övriga delar av publiken var måttligt roade av. När jag sedan sprang över Djurgårdsbron fullkomligt lyftes jag av 10 personers vrål och hemmagjorda ramsor! Jag var stark, vacker och snabb i min egen förvrängda självbild och det höll ytterligare ett par km. Jag passerade Masse straxt innan Skansen och nämnde något om att det kändes ok – hybris kallas det visst.
Sedan hände det. Krampkänningarna kom lika plötsligt som oväntat. Jag har råkat ut för det förut, det är närmast legio att jag får kramp sista milen under Lidingöloppet. Vaderna är värst. Musklerna ligger liksom och ”krullar sig” under huden, ständigt beredda att sätta krampklorna i muskeln skulle jag trycka ifrån alltför ivrigt. Lårens framsidor svarar på samma sätt vid större belastning. Plura sjunger att ”-Prinsessorna suger som prinsessorna suger, klockan är mycket, det är det enda som duger” För mig just då, är det bara fartsänkning som duger.
Sjätte femman går på 30:02, efter ca 28k stolpar jag fram i 7:00-tempo och ligger i den takten hela den 4:e milen också. Jag märker att det går fortare att gå än att röra sig framåt med det jag framhärdar att kalla löpning. Masse som jag passerade på Djurgården var ikapp mig på Söder Mälarstrand. Han försökte muntra upp mig genom att säga att jag snart skulle springa om honom eftersom han själv förmodligen skulle få kramp inom kort. Chansen att komma ikapp Masse minskar då jag noterar att ”äldre damer” GÅR om mig vid Centralstation. Jag erkänner, jag gjorde inte reklam för sporten just då. Men, ”Failure is not an option” som det så käckt heter. Jag skulle ha medaljen om jag så skulle gå resten av sträckan. Frustrerande att känna sig pigg i huvudet och resten av kroppen, men inte i benen. Jag har i efterhand noterat att min puls sjönk från 170 ner till 148 från 28k till 39K så jag tog inte direkt ut mig. Försök själva springa er trötta på styltor:
Lågvattenmärket uppnåddes nog på Torsgatan, precis som Björn Sunesson förutspått. Väl in på Odengatan är det ju inte långt kvar. ”Raka spåret” skulle man kunna drista sig till att säga. Jag fortsatte stolpa på och det blev i alla fall inte värre. Jag hade dammsugit alla stationer i jakt på salter och mineraler men till slut sa magen ifrån. Jag visste att jag behövde innehållet så jag försökte övertyga magen om förträffligheten av ytterligare en liten skvätt Maxim. ”-Jag vill inte ha mer av det rosa blasket!!, vidhöll magen morskt” Eftersom det inte blev sämre beslöt jag mig för att lämna magen ifred och vid 40k släppte det värsta i krampväg och jag kunde ta mig in till Stadion på ett någorlunda värdigt sätt. De 4:10:00 jag ställt in mig på var lite för försiktigt när krampen väl släppte. 1 minut och 30 sekunder långsammare än förra året bröt jag mållinjen. Med 4:02:45 lyckades jag återigen bomma 4h. Jag kan inte påstå att jag kände något efter målgång. Tomhet mest. Ett Jaha. Kanske ett Jaså. Jag var mest intresserad av att få tag på vatten. Och medaljen så klart. Inne på IP ville jag bara lägga mig ned på gräset och samla mig, men det fanns ju inte ledig plätt att uppbringa. Modstulet tog jag emot min matpåse och fräsiga T-shirt och riktade in stegen mot omklädningstälten i stället. Där blev jag sittande, lätt illamående, tom och saltig av bara h-lvete. En dusch!, beordrade min hjärna. En dusch är bra! Visst, whatever, tänkte jag. Klädde av mig och steg ut i den ljumma försommarkvällen. Ett pikant inslag på IP var att duscharna var antingen iskalla eller skållheta. Efter intvålning i den kalla duschen var det dags för tvålborttagning medelst skållning. Jag insåg först då att jag borde ha smörjt in mig med vaselin i grenen innan loppet…
Duschen fick mig ändå att vakna till och med nya kläder på och någorlunda pigga ben styrde jag kosan mot Nix residens och när jag träffade på ligan vid Liljeholmens station kände jag för första gången någon typ av känsla, jag blev så glad över att se dem och höra om alla deras bedrifter! Kanske, kanske fanns där också en tår i ögat.

//Johan

Med vad var beslutsamhetens friska hy som sedan övergick i ovanstående? Jo, jag provade ju faktiskt i alla fall. Ett annat citat som sällan passat bättre är Heidenstams:

Det är stoltare, våga sitt tärningskast,
än att tyna med slocknande låge.
Det är skönare lyss till en sträng, som brast,
än att aldrig spänna en båge.

Shakespeare och Heidenstam – sämre sällskap kan man hämta inspirationen till ett blogginlägg ifrån. Det enda bättre är väl i så fall Allan För jag förstod också att det inte skulle funka – men jag var tvungen att prova. Således la jag mig precis under tröskelpulsen på halvmaran igår. Trots att jag förstod att de tunga och lätt skadade benen inte skulle klara det – speciellt inte i värmen. Det höll ungefär 8-9 km. Jag slet lite till fram till 10-11 km. Men sedan fick det vara nog. Surfade sedan i mål i komforttempo – vilket var slitigt nog i värmen. Jag hävdar fortfarande att jag med pigga ben och mindre sol skulle klara att hålla den farten. En jämförelse med förra årets Stockholm Halvmarathon är ju intressant i sammanhanget.

15 grader varmt då – 24 grader varmt nu. (enligt WeatherPluginen i SportTracks)
173 i snittpuls första milen – 170 nu
179 i snittpuls sista elva – 174 nu
18 meter ”största stigning” – 24 meter nu.
40% REF – 32% REF (relativ fuktighet)

Tävlingarna är kort sagt väldigt lika, förutom värmen och skillnaden i snittempo. 4:40-tempo blev 5:05-tempo igår. I september var skillnaden 4:48 till 4:51. Min numera gode vän Johan sprang sju minuter sämre än ifjol – trots att han anser sig bättre tränad nu. Alla påverkas inte lika av värmen, vissa blir till och med bättre av den, men Johan och jag tillhör garanterat inte den kategorin. (Inte Masse eller Karin heller. Om Dagispappan också blir sämre av värmen ska jag råka snubbla honom nerför trappen på dagis . Eller, bra jobbat – jag är avis). Lägger man dessutom till parametern nertränad så är jag faktiskt nöjd med loppet igår. Eller i alla fall inte missnöjd.

Den stora behållningen var att ladda upp och varva ner med alla dessa trevliga människor. Ni andra får ursäkta, men det var speciellt kul att äntligen träffa Johan. Grymt impad av att du såg mig liggandes på gräset Men med tanke på att du vilat så vansinnigt mycket längre än jag efter loppet så hade väl du kraft att se

Det slog mig att maran startar 14:00 och jag kommer att vara tokspattig innan. VIll ni vara det med mig? Jag antar att ni kanske ändå vill droppa en väska här innan – så varför inte vara spattiga ihop på förmiddagen och åka i samlad tropp till Stadion? Ni gör som ni vill – jag har full förståelse om ingen kommer. Alla har sitt sätt att ladda upp. Men det skulle troligen hålla mitt marathonspöke borta lite i alla fall – så om det hjälper någon av er så är ni mer än välkomna att sippa sportdryck och rada upp undanflykter

Idag har jag arrat barnkalas med åtta fem-sexåringar. Jag hade hellre ”joggat lite” som Johans hustru kallade gårdagens 27,5 km i en jämförelse med en rytmikkonsert med 14 barn med trumpetambitioner, men i flera fall med bristande talang.

Just nu har jag ont lite här och där. Piriformis, benhinnor och faktiskt en lite smula i knäna. Vi får se vilka pass som blir aktuella framöver. Det viktiga är att ha pigga och hela ben på starlinjen den 31:a. Träningen är gjord – nu är det formen som ska fram. Och den får man inte fram genom att springa halvskadad. (Hörde du det nu Allan!).

1:45:38 blev den officiella tiden. 1:44:59 på min klocka. Det kvittar. Pinsam medalj var det också. Hmmpf. Chiptid kanske vore att fundera över?

Vad innebär det? Vilken startgrupp alltså? Och är det samma som 1633?

Nu ÄR det nära. Pulsen gick upp tio slag bara av det

Åh – det där var riktigt, riktigt skönt. Helt annorlunda än vad jag trodde att det skulle vara faktiskt.

Vi samlade ihop trupperna redan på tunnelbanan. Jag och Masse sammanstrålade på Slussen, Karin anslöt på T-Centralen – och det var i princip helt tyst fram till start I alla fall runt oss, för någon annan fick ju inte en syl i vädret. På vägen dit tävlade vi i att baissa – jag tog som vanligt i allra mest, Masse höll låg profil i baissandet. Väl på plats träffade vi lite mer folk, en här, en där och vips var vi kanske 15-20 TSMare som samlades för uppvärmning. En uppvärmning som kändes så där. Vi sprang tre kilometer, och den sista höll vi 4:55- tempo. Och det var rätt jobbigt… Sedan körde vi strides i uppförs-/nerförslut och det kändes ännu sämre.

Jag kastade mig över både smärtsalva och kylsalva när jag väl kom till väskan och bytte sedan till lättviktarna (med sulor) och gled ner till starten – utan några ambitioner.

Jag hittade ryggarna på Pertti och Arne och höll mig där. Starten gick, jag hängde på och det kändes helt okej – även om det kändes som att det kanske gick lite långsamt. Efter 500 meter tittade jag på klockan och konstaterade till min förvåning att vi höll 4:25-tempo. Redan efter 6-700 meter började jag glida ifrån dem (De lovade att farthålla för sub45) och det kändes fortfarande bra. Jag bestämde mig för att hålla mig runt 173-174 i puls och att inte dra för mycket syra i backarna – jag anser ju fortfarande att jag inte är helt frisk (jag har faktiskt fortfarande ont i halsen, men det är nog knappast någon förkylning…). Och det gick bra. Drog upp tempot lite ibland, drog ner lite ibland – men höll stabila kilometertider fram till varvning 4:[23 13 28 26 26]. Varvade alltså på 22 minuter rätt exakt. Möjligt att klara 44 alltså. Men det är lätt att vara kaxig halvvägs…

Jag fortsatte med min pulskoll. Första fem kilometrarna höll jag perfekt [161 173 174 174 174] och jag kände mig fräsch – inte alls sådär som jag hade trott. Så jag höll tempot bra kommande tre 4:[25 30 33], pulsen [173 173 173] vilket förklarar det något lägre tempot. Det är ju rätt uppenbart att tempot sjunker en aning. Men jag var pigg som sjutton och tyckte att ett rus mot att faktiskt greja 44 var möjligt. Lite att jobba in efter de två senaste, men det är 17 meters stighöjd – så det fanns en del att jobba med nerför. Så jag klev på lite och pressade ner nionde kilometern till 4:21, med puls på 175. Och på väg uppför den rätt sura stigningen som inleder sista kilometern så hojtade Pertti (eller Arne) bakom mig att ”håll i nu så klarar du 45″. Och det väckte mig en aning faktiskt – jag låg liksom i komfortzonen och mös utan att egentligen klämma i. Mera halvmara- än milkänsla (ja, drygt så det räcker – jag vet. Men det var ju så. Ska jag ljuga för er eller?) Så jag drog på. 4:02 sista kilometern. Snittpuls på 179, men inte mer än 181 som max. Och på chiptiden hade jag nio sekunder till godo – och således 43:51 i mål. Utan att någon gång under loppet ha haft den där känslan av panik och ångest som gärna inträder på kortare distanser. Det var ärligt talat inte max (men tillräckligt nära) och jag är inte säker på att jag är intresserad av att ta i det allra sista – i alla fall inte förrän möjligheten finns till sub40. Det kan jag jobba lite för – men sub44 eller sub42 kan faktiskt kvitta. Och jag har med mig en fantastisk känsla av att det faktiskt var kul varje meter idag. Och den är värd mer än ett lite, lite bättre pers för mig.

Ytterligare en fobi borta. Den inför millopp Check!

Helt plötsligt ser 1:35 på halvmaran möjligt ut. Och till och med ner mot 3:15 på maran en bra dag. Det var en kickstart inför sista två månaderna som jag tog emot med glädje! För jävlar vad det var kul idag – ursäkta franskan.

Stora tack till Pertti och Arne för att de ”bromsade” de där första 700 metrarna. Där gjordes mitt lopp möjligt, för risken att jag hade rusat annars är uppenbar!

Stora tack till Masse och Karin för att ni stod ut med en endorfinspäckad lyckostudsande pajas efteråt, när era lopp kanske inte lämnade samma glädje. Speciellt inte Masse som bröt redan efter 3,5 km. Men jag skulle ju aldrig reta honom för det Jag vet ju hur det känns. Upphöjt i 4,2195.

Extrakul också att träffa jumper och Exjobbs-Linda. Ädel Vallentunaadel kort sagt! Bra jobbat båda två!

För övrigt var klädseln lite fel. Efter 7 km insåg jag att det hade räckt med bara linnet – för jag ville ta av mig t-shirten jag hade under. Så var det med det!

Va, vill ni ha grafer? Okej då

Lite konstig känsla i kroppen idag. Det kan liksom sluta lite hur som helst det här. Litar inte riktigt på förkylningen som ligger och lurar (resten av familjen har snorat och haft sig i en vecka nu). Men på helt andra sätt känns det bra…

Sitter lätt nervös och väntar in att klockan ska bli tillräckligt mycket för att jag ska kunna gå till tåget, och det slutar väl med att jag ändå lyckas missa det och bli sen till mitt och Masses möte. Men jag lovar, jag ska försöka.

Eftersom alla andra skrivit om kläder gör väl jag det också. Stillsamt undrar jag om ni har andra termometrar än jag hemma? Jag har i alla fall korta tights och kort t-shirt på mig – och blir förvånad om inte det räcker. Jag har i och för sig med långa stassen i väskan – men tror inte att den ska behövas. Men vi får väl se. Kan inte bestämma mig för skor heller. Troligen lättviktarna – men med eller utan sulorna? Det skulle kunna vara värt att chansa på att köra utan – men med risk för bakslag i kommande träning. Å dessa val, dessa helvetets kval

Nehej - jag kanske ska knalla iväg nu. Vi ses!

I brist på löpning – jag har fortfarande inte sprungit sedan maran – så har jag roat mig med att skriva en liten betraktelse om de lopp jag sprungit genom åren.

Att jag inte sprungit beror på att jag fortfarande hostar, är snorig och möjligen fortfarande har lite ont. Men det sistnämnda är på väg att gå över, och jag har ju krasst sett ingen brådska att komma igång. Men jag är sugen – det kan jag lova!