Precis när du trodde dig ha läst det femtioelfte och sista inlägget om Stockholm Marathon 2008, kommer här ett till! Dessutom lägger jag inte ens upp det på en egen blogg utan utnyttjar hänsynslöst en redan upparbetad kanal. Till skillnad från det stora flertalet av läsarna här, har jag ingen blogg. I hard core-bloggar sammanhang betyder det att jag inte riktigt finns. Nu har det i det här sällskapet blivit väl så mycket IRL som bloggande och förhoppningsvis var det någon som uppmärksammade den grå skugga som skymtade på Niklas efterfest! Fast nu var det ju inte det jag skulle prata om. Det var ju Maran.
Dagen började riktigt bra! Straxt efteråt vaknade jag av att fru och barn rumsterade om ganska omilt i min omedelbara närhet. Hänsynen till en marathonlöpare som behövde sin sömn var obefintlig. Efter ett par fruktlösa försök att somna om, gick jag upp. I vår familj där alla är inblandade i olika aktiviteter, tycks vi ha en faiblesse för att alla fyra, samma dag, samtidigt, fast i olika delar av stan har aktiviteter. Detta gällde givetvis den 31 maj också. Som tur var lyckades vi byta ut en biltur till Kärsön till att sonen för egen maskin kunde ta sig till Nacka IP. Inom kort infann sig lugnet i huset och jag kunde koncentrera mig på väsentligheterna.
När jag tittade mig i spegeln kände jag inte alls igen mig. Jag var minst fyra år yngre, lysstrade till namnet Magnus och sprang visst för ”Sissis allstars”?? Så går det alltså när man köper en startplats på Blocket.
Efter frukost, nerpackning av ombyten var jag redo. Tidsvinsten att inte behöva ta sig fram och tillbaks till Kärsön gav mig möjligheten att ”spatta” med Niklas et al före start. En check på sl.se visade att det bara tog 36 minuter från Nacka Forum till Essingen. Rent löjligt fort jämfört med vad jag presterade senare under dagen.
Jag gav mig iväg, sammanbiten och samtidigt förväntansfull. Osäker över dagsformen eftersom maj månad varit en riktigt dåligt träningsmånad toppad med en förkylning som släppte först samma vecka. (Ok, jag släpper baissandet här
Framme på St Essingen möts jag av en energisk Karin! ”-Tjena!! Ropar hon när jag kikar in genom dörren. Hon är redan färdigombytt och ser farligt snabb ut i helsvart. Bakom Karin träffar jag på Berglund. Jag tycker han ser lite orolig ut. Om det är marathonnerver eller sällskapet som får honom att oroas vet jag inte. Hursomhelst är det jättekul att träffas! ”-I’m just a poor boy, nobody loves me” ylar Niklas inifrån köket. Jag skyndar mig att hälsa på Niklas innan hans mycket tveksamma version av Queens Bohemian Raphsody skulle etsa sig fast hos mig. ”-Kolla här!” säger Niklas och visar med illa dold stolthet att han inte bara anmält sig, utan redan införskaffat träningströjan för SM 2009. ”-Typisk show off” muttrar jag med lika illa dold avundsjuka. Jag rör mig vidare in i huset och stöter på Masse, som, vilket jag omedelbart noterar, har rakat av sig mustaschen. Förmodligen ett mycket klokt beslut av honom. Tiden rann iväg, vilket den tenderar att göra när sällskapet är trevligt.
Dags för avmarsch mot stadion, lite spattiga så där som bara män på väg till ett Marathon kan vara. Vid stationen träffar vi på en av Sveriges bättre sportskribenter i mitt tycke. Samtalsämnet blir Marathon så klart. Jag har noterat att den glada Essinge-trojkan ännu inte utgjort stommen i någon av hans inlägg. Jag utgår dock från att det bara är ett förbiseende som snart kommer rättas till.
Ju närmare vi kommer stadion ju fler löpare kommer ombord på tåget och väl på Stadions t-station fylls perrongen av löpare som sakta och sammanbitna rör sig framåt i trängseln. Pulsen stiger omedvetet, nu är det allvar, nu är det nära.
På ÖIP kommer vi ifrån varandra efter värde/väskinlämningen Ryktet gör gällande att några Bajamajor också var inblandade. Jag träffar på Karin bland Linnéanerna, men beslutar mig för att gå till min startgrupp tidigt för att inte hamna allt för långt bak. Vi önskade varandra lycka till, vilket åtminstone i hennes fall gav en hygglig utdelning.
Väl i startfållan har jag passerat ”point of no return”. Värmen var hela tiden närvarande förstås, men inte alls som förra året. I år kunde jag sitta i solen och vänta på att tiden gick, något jag inte ens kunde föreställa mig då. Jag hamnar ett par meter bakom gruppstaketet, vilket jag var nöjd med. Stirrar med viss förundran på en älg som kliver in i startgrupp E. Önskar för en bråkdel av en sekund att jag var Runar, men insåg att jag saknade såväl den religiösa övertygelsen som geväret. Ägnade ytterligare en stund åt funderingar på om en kemtvätt verkligen kan göra en älgdräkt ren efter ett marathon. Gjorde en mental notering om att älg inte skulle vara ett förstahandsval på framtida maskerader.
Startskottet gick och det gjorde vi också, gick alltså. Charlotte Pirelli han sjunga klart sin ”Hero” och ytterligare en klämmig låt hanns med innan startlinjen passerades 6:10 efter skottet. Visst hade jag räknat med att det skulle vara trångt. Hade tagit i rejält första km på mitt pace band. 5:20 skulle det ta, kanske var det för försiktigt? När 6 minuter hade gått hade jag fortfarande inte passerat 1 km och jag låg mer än 45 sek efter schemat. Det som började ganska dåligt, blev bara värre sen. Jag hade tagit till mig Jumpers tips om att ha en extra flaska i handen som sedan kunde slängas, på så sätt kunde jag avancera i fältet. Trodde jag.
Löparna formade en ogenomtränglig massa som slingrade sig fram så långt ögat kunde se. För varje km tappade jag allt mer i tid. Förvånades över mängden löpare, men beslöt mig för att vara glad. Vid Kaknäs vätskestation ser jag en bekant figur i röd T-shirt. Jag ser samtidigt möjligheten att passera ett antal löpare och hinner bara med en kamratlig klatsch på axeln och ett hej till Jumper som nog inte då visste vad som drabbat honom..
Den första sträckan fram till Kungsträdgården var jag inte riktigt närvarande, jag sprang utan att tänka så mycket på det. Vid Kungsan får jag däremot en riktigt Gundisk ståpäls, massorna som tjoar och tjimmar ger rysningar över hela kroppen. Slussen passeras och där har min familj sagt sig stå vid första passeringen. Det är fortfarande trångt och jag chansar på att lägga mig i ett av ytterspåren för att ses bättre. Jag ser dock ingen familj och det visar sig att de missat min passering med ca 5 minuter. Nej, jag är inte bitter…vad är väl en familj som hejar på? F-n jag vill också bli tårögd!
För den som orkat ända hit och undrar när väsentligheterna kommer, följer här ett koncentrat:
10 km passeras på 52,20 styvt 2:30 efter schemat.
Första 5k på 27:02 andra femman på 25:18 som följdes av 25:33 på 3:e femman och 25:56 på den 4:e. Halvmarathon passeras på 1:49:41
So far so good. På Odengatan hade jag passerat MarathonMia och Berglund som slet hårt i värmen. Vi hejade på varandra och jag tror jag gnällde på trängseln – hybris kallas det visst.
Mellan 20k och 25k höll jag fortfarande farten, 26:08 på 5:e femman. Till stor del hjälpt av mitt enda publikstöd som stod vid Djurgårdsbron. En arbetskollega hade lyckats förmå resten av sitt picknick gäng att med sitt jubel lyfta fram mig. Till skillnad mot min fru, infann sig en oro hos min kollega att missa mig varför de ställde sig på plats ganska tidigt och övade. Något som övriga delar av publiken var måttligt roade av. När jag sedan sprang över Djurgårdsbron fullkomligt lyftes jag av 10 personers vrål och hemmagjorda ramsor! Jag var stark, vacker och snabb i min egen förvrängda självbild och det höll ytterligare ett par km. Jag passerade Masse straxt innan Skansen och nämnde något om att det kändes ok – hybris kallas det visst.
Sedan hände det. Krampkänningarna kom lika plötsligt som oväntat. Jag har råkat ut för det förut, det är närmast legio att jag får kramp sista milen under Lidingöloppet. Vaderna är värst. Musklerna ligger liksom och ”krullar sig” under huden, ständigt beredda att sätta krampklorna i muskeln skulle jag trycka ifrån alltför ivrigt. Lårens framsidor svarar på samma sätt vid större belastning. Plura sjunger att ”-Prinsessorna suger som prinsessorna suger, klockan är mycket, det är det enda som duger” För mig just då, är det bara fartsänkning som duger.
Sjätte femman går på 30:02, efter ca 28k stolpar jag fram i 7:00-tempo och ligger i den takten hela den 4:e milen också. Jag märker att det går fortare att gå än att röra sig framåt med det jag framhärdar att kalla löpning. Masse som jag passerade på Djurgården var ikapp mig på Söder Mälarstrand. Han försökte muntra upp mig genom att säga att jag snart skulle springa om honom eftersom han själv förmodligen skulle få kramp inom kort. Chansen att komma ikapp Masse minskar då jag noterar att ”äldre damer” GÅR om mig vid Centralstation. Jag erkänner, jag gjorde inte reklam för sporten just då. Men, ”Failure is not an option” som det så käckt heter. Jag skulle ha medaljen om jag så skulle gå resten av sträckan. Frustrerande att känna sig pigg i huvudet och resten av kroppen, men inte i benen. Jag har i efterhand noterat att min puls sjönk från 170 ner till 148 från 28k till 39K så jag tog inte direkt ut mig. Försök själva springa er trötta på styltor:
Lågvattenmärket uppnåddes nog på Torsgatan, precis som Björn Sunesson förutspått. Väl in på Odengatan är det ju inte långt kvar. ”Raka spåret” skulle man kunna drista sig till att säga. Jag fortsatte stolpa på och det blev i alla fall inte värre. Jag hade dammsugit alla stationer i jakt på salter och mineraler men till slut sa magen ifrån. Jag visste att jag behövde innehållet så jag försökte övertyga magen om förträffligheten av ytterligare en liten skvätt Maxim. ”-Jag vill inte ha mer av det rosa blasket!!, vidhöll magen morskt” Eftersom det inte blev sämre beslöt jag mig för att lämna magen ifred och vid 40k släppte det värsta i krampväg och jag kunde ta mig in till Stadion på ett någorlunda värdigt sätt. De 4:10:00 jag ställt in mig på var lite för försiktigt när krampen väl släppte. 1 minut och 30 sekunder långsammare än förra året bröt jag mållinjen. Med 4:02:45 lyckades jag återigen bomma 4h. Jag kan inte påstå att jag kände något efter målgång. Tomhet mest. Ett Jaha. Kanske ett Jaså. Jag var mest intresserad av att få tag på vatten. Och medaljen så klart. Inne på IP ville jag bara lägga mig ned på gräset och samla mig, men det fanns ju inte ledig plätt att uppbringa. Modstulet tog jag emot min matpåse och fräsiga T-shirt och riktade in stegen mot omklädningstälten i stället. Där blev jag sittande, lätt illamående, tom och saltig av bara h-lvete. En dusch!, beordrade min hjärna. En dusch är bra! Visst, whatever, tänkte jag. Klädde av mig och steg ut i den ljumma försommarkvällen. Ett pikant inslag på IP var att duscharna var antingen iskalla eller skållheta. Efter intvålning i den kalla duschen var det dags för tvålborttagning medelst skållning. Jag insåg först då att jag borde ha smörjt in mig med vaselin i grenen innan loppet…
Duschen fick mig ändå att vakna till och med nya kläder på och någorlunda pigga ben styrde jag kosan mot Nix residens och när jag träffade på ligan vid Liljeholmens station kände jag för första gången någon typ av känsla, jag blev så glad över att se dem och höra om alla deras bedrifter! Kanske, kanske fanns där också en tår i ögat.

//Johan

Vad innebär det? Vilken startgrupp alltså? Och är det samma som 1633?

Nu ÄR det nära. Pulsen gick upp tio slag bara av det

Jag sprang nya sträckningen av SM igår, för att se hur det skiljer sig från gamla sträckningen. Nu blev det inte riktigt rätt – för bilarna på Vasagatan ville inte flytta på sig – så jag fick springa på trottoaren… Dessutom villade jag bort mig när jag skulle hitta Torsgatan. Jag visste var den låg, men när jag frågade om det var samma som halvmaran gick in på sa någon ”nej” – så därför fick jag för mig att jag skulle upp en annan gata. Så det blev lite snurrande nere på Norra bantorget innan jag kom rätt. Men det är rätt egalt i det stora hela. Jag har inte heller klippt graferna på metern lika – utan är mer efter att få en basal idé om höjdkurvan. Jag tror också att dippen precis i början på nya sträckningen är för stor, eftersom stadshusbron går där – men jag vet inte var och hur så jag redigerade inte det. Kurvorna blir då så här:

Jaha – tolkningen då? Ni får gärna bidra – men spontant känns det lättare att springa lite nerför och uppför blandad än att sega sig uppför Fleminggatan. Det är ju det den är ökänd för. Dessutom svänger och kränger det ju på ett helt annat sätt, vilket också gör löpningen lättare. Fleminggatan är mest lång och rak. Nya Bonnierskrapan är rätt snygg dessutom…

Däremot byggs det ju en fruktansvärd massa där nere just nu – och det kommer inte att vara klart till maj-08. Så det blir lite att springa rakt igenom en byggarbetsplats. Men det är ju övergående. Det var inte heller någon av uppförsbackarna som kändes direkt brant – men det kan vara annorlunda när man sprungit 35 istället för 3,5 km innan.

Min gissning är att det kommer att upplevas som lite lättare – men fortfarande tungt Precis som mina ben är idag. Huva vilken träningsvärk – men det är skööönt.

Jag skrev en kommentar på Masses blogg om Szalkais nya program, som visade sig vara ett blogginlägg… Så jag kopierar min egen text och lägger in den här också. Kommentaren avser huruvida programmet följer regeln att man inte ska öka träningen med mer än 10% per vecka.

Jag tycker det ser klockrent ut!
Det ökar med mer eller mindre exakt 10% fram till dess att progressionen bryts i v.6. I v.7 är det sedan 10& upp mot v.5.
Sedan ökar det med 10% igen i två veckor, och progressionen bryts.
Sedan är programmet faktiskt inte uppdaterat från v.11 och framåt ännu. Så vi vet egentligen inte hur “Hell Weeks” kommer att se ut. Det kan fortfarande bli mer pulsering (som han lovat) och därmed kvarstår kanske utmaningen med dubbelpass.
Det enda egentliga “hoppet” i förra årets program är från v. 16-17 som går från 50 till 70 km. Men eftersom v.14 är 65 km så är det ju inte mer än 10% jämfört med den veckan.
(Det finns ett par sådana hopp längre fram, men det långa passet blir aldrig mer än 10% av det tidigare längsta passet). Vackert så det räcker!!

Dessutom kör han lätt-medel-tung vecka varierat och ibland omblandat. Också enligt skolboken. Det är inte konstigt att programmen är omtyckta, och fungerar.

Dessutom lägger han in nya typer av pass i veckor som inte ökar mängden, även detta helt enligt skolboken.

Med tanke på de nya teorierna om att det är bättre med dubbla pass och extra vilodagar så blir jag inte förvånad om så blir fallet i de riktigt tunga veckorna. Jag skulle nog till och med föredra det, och kanske ger mig på att stöpa om dagarna om inte Sz gör det år mig!