Herrejösses är en bra sammanfattning av dagens morgonlöpning. Ingen kraft, ingen ork, inget bränsle. Stolpade dessutom på lite snabbt och låg runt 5-5:10-tempo. Pallade i sju kilometer, som sedan följdes av ett par-tre kilometers promenad.

Benen verkar må helt okej till slut – det behövs lite vila bara. Nu pirrar det lustigt i mina ben, jag tror att jag känner hur vitargokolhydraterna rinner ut i musklerna

Jag sitter på en utbildning som kursledare och bloggar lite. Jag undrar var mitt fokus är Oroa er inte, de är ute på ett grupparbete.

Har ni tänkt på att det är marathon på lördag? Drygt 20 grader och sol säger prognoserna. Lite varmt, men helt okej!

Jävla Kiss. Övervintrade pajasar utan taktkänsla som bara suger ur stålar ur sina fans med diverse mer eller mindre bisarra prylar.

Jaha – nu har kolhydrattömningen tagit ut allt ur pöjkstackarn. Han ger sig på några oskyldiga farbröder med målarfärg i ansiktet. Oskyldiga? Ha! DE VAR JU I VÄGEN!! Jag skulle ju köra mina 10*200 (som skulle vara 8*200, men ni begär mycket att jag ska komma ihåg det efter 3 km uppvärmning. Alltför mycket…) på Stadion för att komma ordentligt i stämning. Det var ju så bra uträknat: jag håller en kurs på ett hotell i värtahamnen – och det verkade ju högst optimalt att värma upp en smula på vägen dit, springa intervallen, och sedan jogga ner upp mot hötorget för att sedan ta t-banan/snabbspårvägen hem. Men tydligen måste man bygga scen i dagar innan en konsert (på fredag). Jag har bara en fråga: får de verkligen bort den ordentligt till maran. Min oro är att man vänder in på stadion på lördag och möts av en mass jävla byggställningar i stora högar. Kiss är bajs!

Dessutom var det lite brådis för att tajma S yoga – så goda råd var inte gratis. Och i brist på sådana så sprang jag tio intervaller i Humlan, kryssandes mellan folk och fä och barnvagnar. Jag hittade en liten slinga som med ögonmått såg ut att vara cirkus 200 meter. Den visade sig vara 170-180 meter och gick nerför i en svag högersväng - runt i en sväng på cirka 273,8 grader och sedan uppför igen till startplatsen. 42-45 sekunder – och utan mjölksyra. Nerjoggen blev sedan fantastiska 500 meter, och jag hann (nästan) hem i tid. Ett lugnt och fint pass – men med lite mer smärta än vad som är optimalt. Men det går nog över… Det är i alla fall betydligt bättre än förra veckan. Lite vila efter imorgon och jag är i toppform! Och just nu känns benen alldeles utmärkt!

Imorgon blir det morgonjogg till hotellet igen – och sedan startar tokätandet Känns rätt okej att vara på ett hotell då. Jag har sneglat avundsjukt på frukostmackor och bakverk, på godisskålar och lunchbufféer. Men imorgon är det min tur! Då ska jag ta igen hela klabbet

Dessutom var jag så fiffig att jag idag bokade en massage av benen imorgon eftermiddag. En skön avslutning onekligen! På fredag sedan ska jag ut på båtlunch med projektet – och sedan piper jag iväg vid 13-snåret för de sista arrangemangen inför lördagens fest. För övrigt insåg S att jag får rasande svårt att hinna till festen. Jag har faktiskt lite dåligt samvete, men på det stora hela känns det rätt okej.

Jag saknar min mat. Men jag har kommit på att jordnötter är fett och proteiner

Jaha – idioten var ute igen. Lyssnade naturligtvis varken på kamrater, kollegor, naprapater och andra kloka människor. Undvek noga att lyssna även på kroppen. Han var helt enkelt tvungen att springa runt Djurgårdsbrunnskanalen på lunchen. I-D-I-O-T.

Men det var rätt skönt Naprapatmuskelfästrena är faktiskt riktigt bra. Nu är det istället maxiglutte som börjar om. Bet mig i röven efter några steg. Fortsatte med det fem km. Då stannade jag och gav igen vid en parkbänk. Sprang vidare och tillbaka till jobbet med lite lättare steg. Skrattade sedan åt synen av en blekfis som står näck på jobbtoan och tokmasserar rumpan med Voltarengel. På ett sätt hoppas jag att de har kameraövervakning

Just nu känns det alldeles utmärkt (Eftersom jag dragit ur ungefär en halv tub Voltaren. Jag förstår inte det där med tuben riktigt. Pillrerna är nästan lättare att svälja, och de smakar inte så illa som ”gelen”. Jag fattar att man kör med gel när man springer, men det behövs ju inte när man står still) – och fram till maran ska det inte vålla mig några större bekymmer hoppas jag.

4:48-tempo med 156 i snittpuls vittnar om gryende form. Kändes lite tungt i benen till en början, men sista kilometern började det flyta bra. Pulsen steg något högt för att vara marafart den kilometern (168/172), men tempot var å andra sidan 4:35 på ”platten” och så fort ska det inte gå nästa lördag. Eller

Om benen bara vaknar till och elaka skadekänningar ger med sig så…
(Och det inte blir för varmt. Och om jag plötsligt går ner tio kilo. Och visar mig vara kenyan. Och utvecklar talang på senare år. Och får starta med två timmars försprång. Då jävlar!!!)

Ja, lite att ta i – men lite löparknäkänning på höger sida har jag allt.
Dessutom sprang jag någon sorts tempolöpning idag. Bakvänd…
Sprang från Skeppsholmen i en uppvärmning som startade i femtempo och gled ner mot 4:45 hur lätt som helst. Underbart skönt längs med Söder Mälarstrand. Startade sedan tempolöpningen i typ 4:35-4:40-tempo som var okej, men jag fick håll efter bara några kilometer längs med Årstaviken. Och det blev inte lättare när jag korsade vattnet vid dockan – det är rätt kuperat där… Pulsen ökade – men tempot sjönk som en sten. Höll runt 4:55-tempo, bland annat för att jag drog på mig lite för mycket syra i de första backarna. Väl tillbaka på plattare mark försökte jag att öka, men benen hade redan loggat ut för dagen, och det blev ytterst beskedliga 4:45 av mitt 4:30-försök. Hann bara med att jogga ner en km innan jag var tvungen att hoppa på spårvagnen för att lösa av svärmor.

Vi lagade för övrigt en middag som, helt ologiskt egentligen, var fantastisk! Vi har Ekolådan, som jag rekommenderar varmt, och gårdagens låda bjöd på bland annat blomkål. Vi hade tagit upp en falukorv ur frysen i morse och serverade således en klassisk husman i form av stekt falukorv, lättkokt blomkål och ostsås. Och det var sagolikt gott! Och det blev inte sämre av att fruktlådan bjöd på en ljuvlig späd rabarber som vi kokade kräm på och åt med Ben&Jerrys Vanilla. Det var om möjligt ÄNNU godare! Lite vardagslycka, helt enkelt. Kanske en av de bästa måltider vi lagat – sett till smak/kostnadsindexet (Vadå – mäter inte ni era måltider så???)

Inte blir det sämre av att Masse och jag fick våra nummerlappar av Dagispappan – som därmed lätt placerar sig i topp som dagens hjälte!  N 582, M 583, DP 492. Det kan vara kul att veta för er andra, eftersom vi har nummerlapparna på magen och inte på ryggen – så ni kommer ju inte att se dem Skämt åsido – Asz ”varnade” på marathon.se för att ta KR eller GV alltför allvarligt, eftersom det kan bli tungt att ladda om till maran. Således tar jag ner ambitionen lite – och siktar på att bara göra ett skönt lopp strax under syratröskeln. Känns det bra efter 13-14 km så kan jag kanske öka något då. Persa tänker jag i alla fall göra – och helst under 1:40. Jag måste ju spara på det götta till halvmaran i höst. Jag kör en Bubka helt enkelt, men jag sänker med en i taget

För övrigt bestämde Masse och jag på telefon (konstigt va, vi RINGER till varandra ibland…) att vi ses hemma hos mig klockan nio på lördag förmiddag. Vi bor nämligen rätt exakt två kilometer från starten, och således landar vi även nerjoggen här för den som vill. Den som inte vill nerjogga kan ta sig till oss på annat sätt. Promenad eller buss rekommenderas.

Jag erbjuder ombyte, väskinlåsning, dusch och kanske att vi till och med får till en matbit efteråt (det är rätt nära till woken och pizzerian i alla fall…).
Säg det ställe som erbjuder bättre

Kravet är att ni står ut med riktigt stökiga hem! (Fråga Masse – han vet exakt hur illa det kan vara, han har nog sett det allra värsta stök vi lyckats uppbringa). Och att vi inte blir alldeles för många

Det var jag! Om ni såg någon i blå långärmad tischa och korta tights dansa runt på busshållplatsen vid 23-snåret så var det undertecknad. Hög som ett hus. På endorfiner.

Men jag ska inte föregripa något, utan starta från början.

Dagen startade på landet. Att sätta sig i köerna igår kväll var inte ett alternativ, speciellt inte eftersom det ställdes mot att njuta av solnedgången i hamocken med en massa filtar virade runt alla fem i familjen. Det var så fint att det nästan inte går att beskriva. Gräset var nyklippt och alla var glada. Speciellt P som sprang omkring och sa ”mama, arto”. Det betyder INTE att hans mamma är Arto Blomsten. Det som talar mest emot det är inte att han är kille, utan att han är djyrgårtare. Nej det betyder ”Jag fick åka traktor med Mamma!”. I och för sig var traktorn en åkgräsklippare, men killen är inte så kinkig…

Men det innebar att vi fick gå upp halvsex imorse för att hinna till dagis och möten. Eller jag fick. S och P var uppe från femsnåret…

En intensiv dag på jobbet och hämtning, deklarering och matlagning – allt innan S kom hem tog musten ur mig. Jag nattade P och var så osugen på att springa att jag nästan var gråtfärdig. Men imorgon hinner jag inte, och dessutom var jag tvungen att åka till Skatteskrapan med pappren (jag har K10-bilagan, som man inte kan fixa elektroniskt som jag fattade det).

Så jag gick ner, bytte om till löparkläder och gick mot bussen. Och missade den… Bestämde mig för att istället springa till skrapan istället för hem som var originalplanen- och sedan se vad kroppen tänkte orka med idag. Det blev sex kilometer i någonstans runt femtempo. Och det kändes riktigt bra! Så jag letade upp en backe på söder. Det blev en som går från gångvägen i änden av Rosenlundsparken upp till Tideliusgatan. Den var i alla fall lagom lång, det tog mellan 34 och 38 sekunder att springa den. Långsammast var faktiskt den första – och de flesta låg inom 35-36 sekunder. Grymt skön fart, och utan att ta ut mig gjorde jag 15 iterationer i den 150 meter långa backen. Sedan joggade jag ner en dryg kilometer till Hornsgatan och tog 4:an till Västerbroplan. Missade 1:an precis men fick chansen att stretcha och som sagt dansa en smula.

Kvalitetspass efter 22 är knappast det optimala – men det gör inget för i natt var hela staden vår!

Jag börjar längta riktigt ordentligt nu! För övrigt har jag lite bekymmer i helgen. Jag har nämligen inte anmält mig till Kungsholmen runt, och hinner inte till efteranmälan på RS varken torsdag eller fredag. Och det lär vara fulltecknat rätt snabbt, då det bara är några hundra platser kvar. Planen var ett tag att köra SpringCross på lördag och 33 km på söndag. Men söndag har jag lovat barnkalas… I så fall får det bli efter det, men då är man ju så lagom sugen. Men man kanske blir det om man får springa marathonbanan?!
Vi får se vad det blir – ett alternativ är att någon annan vänlig själ har vägarna förbi och plockar upp en nummerlapp åt mig till halvmaran. Det är nog fortfarande det hetaste alternativet.

20 vad då, frågar kanske ni? Inte dagar, väl? Har jag helt missat något? Nej, men knappt 20 pass!

Två kvar denna vecka. Sedan 2*5 veckorna efter. Då är vi uppe i 12, och träningen går mot sitt slut.
Fyra veckan efter det, som är en nedtrappningsvecka, och tre till efter det. Men det är mer för att få igång kroppen igen. Det blev 19 det. Om man sedan springer eller ej i maraveckan är rätt individuellt, men enda meningen med det är att hålla igång kroppen.

Så egentligen är det bara 16 som kan räknas som ”träning”.

16 pass kvar. Av 103 totalt. Eller 109+sista veckan. Det närmar sig…

Jag har för övrigt kört 64 av de 87, eller cirka 75%. Lite mindre än jag tänkt mig, men det får vara okej. Om vi leker med tanken att jag klarar mig igenom fortsättningen utan bakslag så landar jag på:

64+16=80 pass
750+250=1000 km
65+15=80 timmar

Det ger ett snitt på runt 5:10 (siffrorna är lite avrundade, så det ger ingen exakt uträkning, men jag sneglar lite i SportTracks också).

Men det är lite kul att jämföra med förra årets träning inför maran:
960 km
87 timmar
84 pass
5:40-tempo

Allt lika utom farten, kort sagt. Hoppas att farten tar mig längre än 13 km

Känner ni också att det är på gång

Men inte mellan passen.

Vi har varit hos mina föräldrar och umgåtts med mina föräldrar och brorsa med familj. Det har inte blivit så många sekunder över till att blogga – inte minst eftersom jag dessutom klämt in löpning mellan varven.

Det började i lördags med ett fruktansvärt tungt pass. 8 km ”lättdistans”, vilket det iofs var. 152 i snittpuls och 5:10-tempo. Men gosse, vilka trötta ben! Det känns som att jag stapplar fram… Den relativt branta mängdökningen tar ut sin rätt – inte minst med två riktigt vassa intervallpass under veckan.

Det blev däremot inget TSM. Det funkade liksom inte socialt…
Tanken var istället att komma iväg runt åttasnåret imorse, men efter att ha varit uppe med tjejerna i lite olika ärenden ett par gånger under natten så var det inget alternativ när S väckte mig. Jag vände på mig och somnade om. En av anledningarna var att det gjorde ont i vänstervaden när jag var med L på toa vid fyrasnåret.

Så jag gick upp med konstaterandet att det nog kanske inte skulle bli någon löpning alls idag. Men efter hand som dagen gick så kändes det allt bättre, så jag började sondera terrängen för möjligheten till ett pass i alla fall under dagen. Mellan lunch och middag passade bäst – och jag drog iväg vid tresnåret.

Men eftersom jag var synnerligen osäker på mina bens fysiska status så var ambitionen att springa i någon form av fyrklöver. Fyra olika sträckor om cirkus 7 km, alla utgående från M&P. Och jag startade med en av dem – den som i dagligt tal kallas Molnbyrundan. Första 5-6 km gick i 5:15-tempo, men jag insåg att det var långt mer ansträngande än vad som är nyttigt på ett långpass, så jag drog av lite. Det hjälpte litegrann, men det var fortfarande tungt.

Men jag knatade på – och struntade i att ända hemåt – utan fortsatte söderut upp mot Bällsta. Efter en mil undrade jag lite hur jag tänkt, efter 12 km, vid centrum igen, så konstaterade jag att jag inte ens var halvvägs och det var jäkligt tungt. Jag fortsatte förbi kyrkviken och den nerbrunna kvarnen (och de helt fantastiska, och fridlysta, backsipporna) och upp mot Ekebydal – med optionen att vända hemåt via Nyby.

Men där någonstans kom kroppen faktiskt igång. En ganska udda känsla att känna. 14 km löpning och det kändes otroligt mycket bättre i kroppen ån någon gång under passet, ja egentligen bättre än någon gång under hela veckan. Så varför vända hem då? Jag fortsatte istället ut mot Lindö och golfbanan, sprang förbi Lindö Gård och upp på Väsbyvägen. Inte den allra bästa vägen att springa på… Mötte säkerligen 40 bilar på den knappa kilometern…

Sedan efter 21 km började det bli jobbigt igen, men på ett annat sätt. Ett mycket skönare ”tröttavlångpass”-sätt. Så jag vek av ner emot centrum, sprang upp genom Ormsta och fick hitta lite kringelkrokar för att till slut ha knäppt de 28 km som stod i programmet. Tempot låg ganska stabilt runt 5:25 (utom i mittenpartiet av passet) och totalt 5:24. 157 i snittpuls och ett skönt pass – även om jag var rejält trött i benen efteråt. Passet var just ”lite hårdare” än normalt. Men inte tokhårt – det var fortfarande långpasskänsla. På piggare ben hade det kunna gå betydligt snabbare.

65 km totalt denna vecka och en förhoppning om att veckan som kommer ger tillräcklig vila inför det som blir de viktigaste veckorna för slutformen. Det är faktiskt nästan ingen träning kvar nu… En lätt vecka nästa vecka (med långt långpass). Två riktigt tuffa veckor (för mig blir det tuffaste att få till ett 20km-pass på L:s fördelsedag 1 maj) och med Kungsholmen runt som avslutning på de veckorna.

Sedan sjunker det och blir mer fartträning – ett ganska långt långpass den veckan. Veckan efter den handlar mest om att få igång trötta muskler och maraveckan blir ju inte många meter. I alla fall inte innan maran…

En karta över passet:

Å vad det går bra när man gnäller

Vi samlades idag för tusingar på Enskede IP, Karin, Masse och jag.

Karin gnällde, jag gnällde – Masse var tyst. Jag och Karin sprang fort, Masse var tung i benen. Masse är en hjälte – vi är pajasar

Uppvärmning tre kilometer – mycket snack om ont här och där, det är ett nertränat gäng onekligen. Själv haltar jag så att benet viker sig just nu – men det var det värt. För efter uppvärmningen var det tusingar. Eller, först var det strides. De andra hackade på mig – bara för att jag är gammal sprinter (ja, inte tränad – men alltid snabb på skolmästerskap och fotollsmatcher). 16 sek med ökande tempo och i gympadojor är faktiskt inte så illa pinkat. Klippet sitter i

Sedan var det lite stretch, mer gnäll, irrande om vem som skulle ta täten och sedan iväg. MassaiMasse drog iväg som om det inte fanns en morgondag (det gör kanske inte det i hans fall efter idag…) och KaninKarin trippade på med lätta steg. Själv hade jag jämt skägg att hålla Masses rygg och vi klöv tusingen på 4:02. Ett bra tempo. 162/175 i puls.

Sedan släppte Masse en smula under efterföljande och höll jämna steg med Karin strax bakom mig. Nästa för min del på 4:03 169/176. Hyggligt uppvärmd nu så tänkte jag att jag dammar på tredje för att se om man kan knäcka fyran – det är ju lite retligt med 02,03:or. Så jag tryckte på lite, med den något längre ståvilan som hägrande mål, och klev in på finfina 3:55 172/181.

Det fick jag lida en smula för… Trots att jag förlängde vilan med de 40 sek som skiljde till en allt mer tröttnande Masse så gick de två följande på 4:08 163/174 och 4:09 168/175. Gled in lite i komfortzonen, och det märks ju på pulsen. Precis under syragränsen är lite för mesigt för att vara tusingar. Gjorde den reflektionen innan sista och bestämde mig för att ta fart från början. Och det gjorde jag. Klockade den på 3:51 173/181 – men det intressanta är att jag vet exakt var jag startade, och exakt var jag stannade. Och däremellan skiljer det 20 meter… 2% på medeltiden ger 4 sekunder mindre och således 3:47.

Karin studsade omkring som en, hmm vad ska vi dra till med, jo! en kanin! efter passet. Lycklig som en, hmm – är kaniner lyckliga? Jag gissar på det, under vissa omständigheter! Lycklig som en kanin i morotslandet! Första tusingarna i karriären för henne – och med lite fartträning under ett par år så kommer hon komma obehagligt lågt ner i tiderna. Jag ser fram emot den dagen som naturligtvis jag och Masse, men även Allan, får se oss besegrade. Hon är ju så oförskämt ung, medan vi andra bara blir äldre.

Under nedvarvningen sedan var 7-tempo en ren plåga första 500. Efter någon kilometer till började det kännas att nedvarvningen gjorde nytta i alla fall, men benen började bli rätt mätta…

Jag är rätt nöjd – är det någon som har missat det
EDIT: OM ni har missat det så kommer nu extranumret!
Om det skiljer 20 meter på alla tusingar (och om jag drar av det från tiden) så var fyra av sex tusingar under 4 minuter. Snittet var på 3:57 jämfört med 4:01. Jag känner mig rätt snabb när jag tittar på de tiderna… 3:57/4:01 i snitt på sex tusingar.

Akta er vad trötta ben jag har. Eller hade, för det här handlar om igår och en morgonjogg. Jag mobilbloggar (moggar?), så det blir inte en massa siffror. Eller också blir det så ändå, jag har ju 305:an i väskan.
Jag sprang i alla fall till jobbet igår. Stappliga ben helt utan kraft. Det var gränsfall till outhärdligt, men det är på något sjukt sätt ändå njutbart. Känslan av att vara nertränad är rätt härlig. Det är tungt att gå i trappor och det pirrar i benen när jag ligger ner. Men jag vet ju anledningen.
Det blev sju km innan jag stannade i kungsan och njöt av blomningen. 5:15-tempo ungefär.

Väskan är packad inför kvällen. Ska försöka äta middag och byta strumpor på RS innan jag åker ut i förorten. Någon som ska med?

I salta skor med Eldkvarn sjunger Plura:

Jag går ut och går in mina lakritsskor
Jag läxar upp dem på Västerbron

Jag vet inte om jag har salta skor. Med tanke på svett: troligen. Var det så Plura tänkte? Troligen inte.

Men läxade upp dem på Västerbron gjorde jag i alla fall en sväng idag. Ännu en bisarr långlunch på schemat. 11:22 startade passet – men då hade jag letat satelliter jättelänge innan. Det är nackdelen med att sitta på Mäster Samuelsgatan. Stod utanför kontoret och väntade i fem minuter på beskedet ”hittar inga satelliter”. Flyttade mig långsamt längs Gata Regerings och hamnade via hamngatan i Kungsträdgården.

Masse – det blommar i våra träd. Om du inte vore upptagen, och om vi dessutom inte vore så satans hetero så skulle jag fantame släpa dit dig och fria till dig

Ja, ja. Jag hade en annan dejt idag. Är det att vara otrogen förresten? Ja, inte mot S – utan mot er andra? Men jag lovar, vi sprang bara ihop – det var helt utan känslor. Det är ju er jag älskar

Nu är dagispappan, vi kan kalla honom så, en trevlig prick – så ni kanske ska bli lite sotis i alla fall Även han tränar för maran och på diverse barnkalas på ön har vi konstaterat att vi borde ta ett pass eller två ihop, och eftersom han jobbar i WTC så passade Västerbron bra. 11:45 vid Stadshuset bestämde mitt schema – ett schema som sedan sprack så att det brakade om det, med det drabbar ju ingen fattig…

Jag tog en extrasväng som uppvärmning för slitna ben och väntade in sällskapet. Vi gled i sakta mak mot bron och sprang den åt fel håll (jämfört med maran) och på sidan mot Essingen. Strålande solsken och jag mitt rikspucko hade både jacka och långa tights. Annars en klockren dag för kort-kort.

När man är två och springer, även om det var en befriande frånvaro av hetsande,  så tar man gärna i lite extra. Så första 400-metersintervallen gick alldeles för fort. 1:31 eller 3:45-tempo. Galet!
Men vi lyckades hålla ner det lite de fyra kommande i alla fall. 1:[37 40 44 36] med puls 170 på alla. Toppuls på 179-182 gör att det kanske var lite i hårdaste laget för att vara backpass, men det var rätt skönt i alla fall. Förutom att benen är tuuuunga. Men morgondagens morgonjogg till jobbet får säkert bukt med detta

Jag märker för övrigt att jag har ett tydligare fokus på träningen nu, det märks att det närmar sig. De här veckorna är viktiga för slutresultatet. Men det gäller att ta det piano och inte toka till det för sig. Jag blir dock kallsvettig när hustrun hotar med att jag inte alls får springa på söndag – i alla fall inte med TSM. Jag har slut på argument…

Tur att jag får komma iväg på torsdag till Enskede. Tusingar är en rätt som ska avnjutas i grupp

Tillbaka på jobbet var jag förresten runt 13:30. Men då hann jag med en översvämning i duschen och en gålunch med påse från ett stor multinationellt företag som skrämmer barn med en clownj*vel.

Återhämtningsmässigt borde jag gå och sova nu. Vi får väl se hur det blir med det…