Jaha – idioten var ute igen. Lyssnade naturligtvis varken på kamrater, kollegor, naprapater och andra kloka människor. Undvek noga att lyssna även på kroppen. Han var helt enkelt tvungen att springa runt Djurgårdsbrunnskanalen på lunchen. I-D-I-O-T.

Men det var rätt skönt Naprapatmuskelfästrena är faktiskt riktigt bra. Nu är det istället maxiglutte som börjar om. Bet mig i röven efter några steg. Fortsatte med det fem km. Då stannade jag och gav igen vid en parkbänk. Sprang vidare och tillbaka till jobbet med lite lättare steg. Skrattade sedan åt synen av en blekfis som står näck på jobbtoan och tokmasserar rumpan med Voltarengel. På ett sätt hoppas jag att de har kameraövervakning

Just nu känns det alldeles utmärkt (Eftersom jag dragit ur ungefär en halv tub Voltaren. Jag förstår inte det där med tuben riktigt. Pillrerna är nästan lättare att svälja, och de smakar inte så illa som “gelen”. Jag fattar att man kör med gel när man springer, men det behövs ju inte när man står still) – och fram till maran ska det inte vålla mig några större bekymmer hoppas jag.

4:48-tempo med 156 i snittpuls vittnar om gryende form. Kändes lite tungt i benen till en början, men sista kilometern började det flyta bra. Pulsen steg något högt för att vara marafart den kilometern (168/172), men tempot var å andra sidan 4:35 på “platten” och så fort ska det inte gå nästa lördag. Eller

Om benen bara vaknar till och elaka skadekänningar ger med sig så…
(Och det inte blir för varmt. Och om jag plötsligt går ner tio kilo. Och visar mig vara kenyan. Och utvecklar talang på senare år. Och får starta med två timmars försprång. Då jävlar!!!)