Men inte mellan passen.

Vi har varit hos mina föräldrar och umgåtts med mina föräldrar och brorsa med familj. Det har inte blivit så många sekunder över till att blogga – inte minst eftersom jag dessutom klämt in löpning mellan varven.

Det började i lördags med ett fruktansvärt tungt pass. 8 km ”lättdistans”, vilket det iofs var. 152 i snittpuls och 5:10-tempo. Men gosse, vilka trötta ben! Det känns som att jag stapplar fram… Den relativt branta mängdökningen tar ut sin rätt – inte minst med två riktigt vassa intervallpass under veckan.

Det blev däremot inget TSM. Det funkade liksom inte socialt…
Tanken var istället att komma iväg runt åttasnåret imorse, men efter att ha varit uppe med tjejerna i lite olika ärenden ett par gånger under natten så var det inget alternativ när S väckte mig. Jag vände på mig och somnade om. En av anledningarna var att det gjorde ont i vänstervaden när jag var med L på toa vid fyrasnåret.

Så jag gick upp med konstaterandet att det nog kanske inte skulle bli någon löpning alls idag. Men efter hand som dagen gick så kändes det allt bättre, så jag började sondera terrängen för möjligheten till ett pass i alla fall under dagen. Mellan lunch och middag passade bäst – och jag drog iväg vid tresnåret.

Men eftersom jag var synnerligen osäker på mina bens fysiska status så var ambitionen att springa i någon form av fyrklöver. Fyra olika sträckor om cirkus 7 km, alla utgående från M&P. Och jag startade med en av dem – den som i dagligt tal kallas Molnbyrundan. Första 5-6 km gick i 5:15-tempo, men jag insåg att det var långt mer ansträngande än vad som är nyttigt på ett långpass, så jag drog av lite. Det hjälpte litegrann, men det var fortfarande tungt.

Men jag knatade på – och struntade i att ända hemåt – utan fortsatte söderut upp mot Bällsta. Efter en mil undrade jag lite hur jag tänkt, efter 12 km, vid centrum igen, så konstaterade jag att jag inte ens var halvvägs och det var jäkligt tungt. Jag fortsatte förbi kyrkviken och den nerbrunna kvarnen (och de helt fantastiska, och fridlysta, backsipporna) och upp mot Ekebydal – med optionen att vända hemåt via Nyby.

Men där någonstans kom kroppen faktiskt igång. En ganska udda känsla att känna. 14 km löpning och det kändes otroligt mycket bättre i kroppen ån någon gång under passet, ja egentligen bättre än någon gång under hela veckan. Så varför vända hem då? Jag fortsatte istället ut mot Lindö och golfbanan, sprang förbi Lindö Gård och upp på Väsbyvägen. Inte den allra bästa vägen att springa på… Mötte säkerligen 40 bilar på den knappa kilometern…

Sedan efter 21 km började det bli jobbigt igen, men på ett annat sätt. Ett mycket skönare ”tröttavlångpass”-sätt. Så jag vek av ner emot centrum, sprang upp genom Ormsta och fick hitta lite kringelkrokar för att till slut ha knäppt de 28 km som stod i programmet. Tempot låg ganska stabilt runt 5:25 (utom i mittenpartiet av passet) och totalt 5:24. 157 i snittpuls och ett skönt pass – även om jag var rejält trött i benen efteråt. Passet var just ”lite hårdare” än normalt. Men inte tokhårt – det var fortfarande långpasskänsla. På piggare ben hade det kunna gå betydligt snabbare.

65 km totalt denna vecka och en förhoppning om att veckan som kommer ger tillräcklig vila inför det som blir de viktigaste veckorna för slutformen. Det är faktiskt nästan ingen träning kvar nu… En lätt vecka nästa vecka (med långt långpass). Två riktigt tuffa veckor (för mig blir det tuffaste att få till ett 20km-pass på L:s fördelsedag 1 maj) och med Kungsholmen runt som avslutning på de veckorna.

Sedan sjunker det och blir mer fartträning – ett ganska långt långpass den veckan. Veckan efter den handlar mest om att få igång trötta muskler och maraveckan blir ju inte många meter. I alla fall inte innan maran…

En karta över passet: