Ja, det är en rubrik som passar idag. Nödlandningar, för er som inte vet, är när man gör om passet till ett intervalliknande pass – men där intervallerna istället går i nittio graders vinkel ut i skogen och där ”vilan” sker i hukad stil medan man släpper ut det som under ett antal kilometer tryckt på. Andra skulle göra paralleller till det björnarna gör i skogen…

Det var långpass idag. Och jag kanske ska börja omvärdera min frukost. Gröt och ägg med kaffelatte är kanske inte toppen 1,5 timme innan start. Uppenbarligen inte. För det är inte alldeles ovanligt med incidenter av detta slag – även om det inte alltid leder fram till situationer som dagens intermezzo. Vad äter ni till frukost innan långpass?

Men det var visst ett pass också. vi konstaterade, både jag och Masse, att vi sprungit femman i Ursvik tidigare en gång (dock ej tillsammans). Den gången åkte vi bil dit. Den här gången var passet 28 km – och femman i Ursvik mer att betrakta som en parantes.

Även idag höll farthållarna ett utmärkt tempo – även om det ett tag var säkert 10-15 personer framför dem. Även jag och Karin-Kanin (det är svårt att springa långsamt med henne, uppenbarligen) trillade dit en gång, men då backade vi tillbaka ordentligt i ledet och höll oss i skinnet. Det hela flöt på i 5:30-tempo dit och 5:45 inne i skogen. Jag kan för övrigt ta gift på att vi mötte Dr Alban med paraply i skogen. En skön syn kan jag säga. På vägen hem sedan dök helt plötsligt Fredrik upp från ingenstans. 18 km hade han hållit sig undan i bakre leden. Jag är faktiskt lite imponerad (även om det bär emot) att han spelade 90 minuter fotbollsmatch igår och ändå var med i dag. Men han hade det i alla fall tungt

Vi traskade på i det oerhört trivsamma 5:30-tempot och benet gjorde liksom varken mer eller mindre ont under tiden. Underligt det där. Ologiskt skulle man kunna säga, om man vill. Men mitt i Hagaparken vid vätskestoppet uppstod ett behov ytterst påtagligt. Så jag remmade upp i skogen – grymt nöjd med att vara så galet förutseende att jag hade toapapper med mig. Masse, den goda människan, väntade på mig under tiden. Nu ville han redan innan stoppet ha en fartökning – så vi drog på lite efter avslutat projekt. Med femtempo i knappa tre kilometer så hade vi häng igen – max 50 meter fram. Och då skulle farbror Nix köra bajsintervaller igen. Utan papper denna gång. Lustigt det där, det är påfallande ofta som behovet uppstår två gånger. Kanske inte så konstigt trots allt när man tänker efter, eftersom det är svårt att vara helt avslappnad när man hukar precis bredvid alla söndagsflanörer. Det är ju inte så att man tar upp DN ur fickan och sitter och mysläser lite…

Nu var ju pappret slut, men repat gräs funkar bra det med för er som vill ha detaljer. Den här gången var det ett buskage vid Kräftriket som fick besök. Nu gav vi upp alla planer på att springa ikapp igen, och la oss i 5:25-tempo ungefär. Med tre kilometer kvar blev jag blev sådär härligt trött som man kan bli av ett långpass. Inte komatrött, utan bara rejält utmattad – så att det verkligen känns att man tränar. Jag gillar den känslan, även under tiden faktiskt.

Vi vek av och tog bakvägen in på Östermalms IP som vi var utknuffade till. Det var visst någon töntig fotbollsmatch på Stadion. Jag hade för mig att de hade flyttat till Akalla – men jag kanske minns fel. Jag tycker att de kunde spelat på ÖIP istället, så att vi hade fått vara på hemmaplan. Jag betalar faktiskt skatt i den här stan!

Totalt 5:31-tempo och 152 i snittpuls under passets 28,14 km och 2 timmar och 35 minuter.

Efteråt blev det återhämtningsdrycker med proteintillskott och salttillförsel. Eller Big Tasty-meny med pommes och chokladshake som den marknadsförs som

Dagens största lycka var när jag kom hem och S bad mig ta en promenad med P för lite middagssömn. Jag erbjöd mig att ta med honom in och lägga honom i sängen istället En timmes sovstund var precis det som behövdes för att resten av kvällen skulle vara möjlig. Min föräldrar dök nämligen upp och hustrun hann bjuda dem på middag innan hon drog på yoga. Så är stod jag med middagsgäster på ingående och en kalvstek i handen…

Nu hade hon faktiskt skalat potatisen, och att bryna en stek, stoppa i termometern, hälla på en liter tomatsoppa ock lägga på locket klarar man även efter ett långpass. Jag skojade till och med till det och klöv potatisarna och kastade på lite timjan innan de hamnade i ugnen istället för att kokas. Så det gick – men det var rätt tungt. Men gott till slut i alla fall.

Jag har för övrigt sprayat sprayplåster på bröstvårtorna. Regnblöta kläder nöter en smula…

För er som vill veta: så här sprang vi: