Åh – det där var riktigt, riktigt skönt. Helt annorlunda än vad jag trodde att det skulle vara faktiskt.

Vi samlade ihop trupperna redan på tunnelbanan. Jag och Masse sammanstrålade på Slussen, Karin anslöt på T-Centralen – och det var i princip helt tyst fram till start I alla fall runt oss, för någon annan fick ju inte en syl i vädret. På vägen dit tävlade vi i att baissa – jag tog som vanligt i allra mest, Masse höll låg profil i baissandet. Väl på plats träffade vi lite mer folk, en här, en där och vips var vi kanske 15-20 TSMare som samlades för uppvärmning. En uppvärmning som kändes så där. Vi sprang tre kilometer, och den sista höll vi 4:55- tempo. Och det var rätt jobbigt… Sedan körde vi strides i uppförs-/nerförslut och det kändes ännu sämre.

Jag kastade mig över både smärtsalva och kylsalva när jag väl kom till väskan och bytte sedan till lättviktarna (med sulor) och gled ner till starten – utan några ambitioner.

Jag hittade ryggarna på Pertti och Arne och höll mig där. Starten gick, jag hängde på och det kändes helt okej – även om det kändes som att det kanske gick lite långsamt. Efter 500 meter tittade jag på klockan och konstaterade till min förvåning att vi höll 4:25-tempo. Redan efter 6-700 meter började jag glida ifrån dem (De lovade att farthålla för sub45) och det kändes fortfarande bra. Jag bestämde mig för att hålla mig runt 173-174 i puls och att inte dra för mycket syra i backarna – jag anser ju fortfarande att jag inte är helt frisk (jag har faktiskt fortfarande ont i halsen, men det är nog knappast någon förkylning…). Och det gick bra. Drog upp tempot lite ibland, drog ner lite ibland – men höll stabila kilometertider fram till varvning 4:[23 13 28 26 26]. Varvade alltså på 22 minuter rätt exakt. Möjligt att klara 44 alltså. Men det är lätt att vara kaxig halvvägs…

Jag fortsatte med min pulskoll. Första fem kilometrarna höll jag perfekt [161 173 174 174 174] och jag kände mig fräsch – inte alls sådär som jag hade trott. Så jag höll tempot bra kommande tre 4:[25 30 33], pulsen [173 173 173] vilket förklarar det något lägre tempot. Det är ju rätt uppenbart att tempot sjunker en aning. Men jag var pigg som sjutton och tyckte att ett rus mot att faktiskt greja 44 var möjligt. Lite att jobba in efter de två senaste, men det är 17 meters stighöjd – så det fanns en del att jobba med nerför. Så jag klev på lite och pressade ner nionde kilometern till 4:21, med puls på 175. Och på väg uppför den rätt sura stigningen som inleder sista kilometern så hojtade Pertti (eller Arne) bakom mig att ”håll i nu så klarar du 45″. Och det väckte mig en aning faktiskt – jag låg liksom i komfortzonen och mös utan att egentligen klämma i. Mera halvmara- än milkänsla (ja, drygt så det räcker – jag vet. Men det var ju så. Ska jag ljuga för er eller?) Så jag drog på. 4:02 sista kilometern. Snittpuls på 179, men inte mer än 181 som max. Och på chiptiden hade jag nio sekunder till godo – och således 43:51 i mål. Utan att någon gång under loppet ha haft den där känslan av panik och ångest som gärna inträder på kortare distanser. Det var ärligt talat inte max (men tillräckligt nära) och jag är inte säker på att jag är intresserad av att ta i det allra sista – i alla fall inte förrän möjligheten finns till sub40. Det kan jag jobba lite för – men sub44 eller sub42 kan faktiskt kvitta. Och jag har med mig en fantastisk känsla av att det faktiskt var kul varje meter idag. Och den är värd mer än ett lite, lite bättre pers för mig.

Ytterligare en fobi borta. Den inför millopp Check!

Helt plötsligt ser 1:35 på halvmaran möjligt ut. Och till och med ner mot 3:15 på maran en bra dag. Det var en kickstart inför sista två månaderna som jag tog emot med glädje! För jävlar vad det var kul idag – ursäkta franskan.

Stora tack till Pertti och Arne för att de ”bromsade” de där första 700 metrarna. Där gjordes mitt lopp möjligt, för risken att jag hade rusat annars är uppenbar!

Stora tack till Masse och Karin för att ni stod ut med en endorfinspäckad lyckostudsande pajas efteråt, när era lopp kanske inte lämnade samma glädje. Speciellt inte Masse som bröt redan efter 3,5 km. Men jag skulle ju aldrig reta honom för det Jag vet ju hur det känns. Upphöjt i 4,2195.

Extrakul också att träffa jumper och Exjobbs-Linda. Ädel Vallentunaadel kort sagt! Bra jobbat båda två!

För övrigt var klädseln lite fel. Efter 7 km insåg jag att det hade räckt med bara linnet – för jag ville ta av mig t-shirten jag hade under. Så var det med det!

Va, vill ni ha grafer? Okej då