och jag är en påse nötter…

Vadå – kräver det en förklaring??? Klart som korvspad säger jag Men okej då.

Så här var det idag – och det är en provkarta av elände från höger till vänster. Karaktärsdanande i bästa fall…
TSM – med föreläsning innan – på schemat idag. Vis av skadan från förra tillfället (när jag blev så hungrig att jag höll på att bryta samman bara av det) så köpte jag lite att tugga på under föreläsningen. Nötter, ett äpple och mineralvatten. Nötter. Frågan är om det är löparens bästa uppladdningsvän – jag är inte så säker på det. Jag återkommer till magens beteende under passet, och kan tänka mig att skylla delar av det på nötterna.

En bra föreläsning om skador av Lisa Blommé och Stefan Bohlin – jag återkommer med en sammanfattning men kan konstatera att jag lider av Trochantertendinos…

Passet, ja. Efter en rätt tuff vecka såg jag fram emot ett lite lättare långpass idag. Kritiken förra gången och det faktum att vår profet uttryckligen säger att passet denna vecka ska vara av lättare natur gjorde att jag gick i den fällan. Ledarna meddelade 5:30-tempo och sträckning över Lidingö och en del av Lidingöloppsbanan. Och det höll ju sådär…

Själva passet startade riktigt bra för min del. Inga värre krämpor och det rullade på. Det rullade på i 5:10-tempo! För mig är det jätteskillnad mot 5:30. Speciellt minns jag kilometer 5, med 24 meters höjdskillnad och 5:10-tempo. 160 i snittpuls och mjölksyra hör inte hemma i mina lugna långpass… Men det flöt på bra så långt. Men sedan hände det något.

Efter sju kilometer började jag vilja ha pausen. Den kom inte förrän vid 10 km – och det visade sig vara den enda. Fram dit hade vi hållit 5:13-tempo och detta trots att det var rätt backigt (det är visst det på Lidingö…). Efter 11 km sa jag till Masse att jag knappast skulle greja hela passet i det tempot. Och då gled vi in på Lidingöloppets bana. Och den är inte platt – inte första milen heller, även om de beryktade backarna återfinns längre in i banan. Lerigt så det förslog var det i alla fall…

Visserligen höll vi inte vårt 5:10-tempo längre, men hade vi gjort det hade folk trillat av, tror jag. 5:10 på den sträckningen är att betrakta som nära tävlingsfart. Det skiljer lätt 30-40 sekunder per kilometer mellan slätlöpning på asfalt och lidingöterrängen. Så de 5:30 vi låg i motsvarar minst de tidigare 5:10 enligt mitt sätt att se det, troligen lägre. På hemvägen sedan gick det lite långsammare, sisådär 5:20-5:30, och jag klev in på Stadion efter 25 km i 5:22-tempo. 156 i snittpuls är ju helt okej på ett så pass tufft pass – egentligen inte mer än några slag över det jag vill ha på långpass (i och för sig tuffa långpass, men i alla fall).

Men jag tog så fruktansvärt slut. Så totalt och fullständigt. Det började med magont redan efter några kilometer. Möjligen hade jag blandat sportdrycken alltför ”fet” (för mycket pulver alltså), eller också var det nötterna. Eller tandmolandet som fortfarande är där sedan i måndags. Magen ville i alla fall inte veta av sportdryck och gel. Vilket jag verkligen hade behövt idag. Till slut fick jag välja mellan magont eller tomma energidepåer, vilket slutade med att jag petade i mig sportdryck, fick magont, väntade tills det gick över, drack sportdryck, fick magont, ville kräkas. Och så vidare. Med 17 km kvar var det tungt. Med 14 km kvar ville jag bryta (troligt, mitt på lidingö – jag hade aldrig hittat hem igen…). Med 10 km kvar började jag räkna ner. Med 3 km kvar trodde jag att det var 2 km kvar. Med 1 km kvar höll jag på att stanna (vi var uppe i 24 då). Jag var trött på en nivå som bara kan jämföras med slutfasen av ett maratonlopp.

Frågan är vad det berodde på. Antingen håller jag på att bli sjuk, övertränad, skadad eller också var det bara en reaktion på veckans träning, dvs med alldeles för hög fart på långpasset. Jag kan också ha sovit dåligt? Jag föll ihop i en liten hög när vi väl kom in på stadion och satt i omklädningsrummet i tio minuter med huvudet under en handduk eller inborrat i huvan på tröjan. Min räddning i livet var (så klart) Dr Masse som ordinerade ”Salt och Blandat”. Tio bitar som troligen räddade mitt liv! Det är det man har vänner till.

Men efter lite mat, en rätt lång promenad upp till söder, 30 minuter tempererad pool (barnsim), mera mat och en halvtimme i ryggläge (nattning av P) så är det helt plötsligt rätt okej igen. Konstigt det där…

Masse har redan sagt det – men kommentaren ”ni får hoppa över ett pass om dagens löpning slet på er” visar på en total ignorans och dessutom en stor del okunskap hos ledarna. Nu bidrar min oform idag till irritationen, men det är inte rätt sätt att träna på. Man kan köra sådana långpass, men inte i kombination med resten av träningsprogrammet. Om folk nu vill springa snabbare än vad schemat säger så rekommenderar jag tretimmarsgruppen. Allan tar gärna täten – så får ni se hur bra livet känns efteråt.

Jag tycker det är respektlöst mot de i gruppen som inte har samma kapacitet, eller en dålig dag, att mangla på i sådant tempo. Har man sådant spring i benen så kan man springa mellan täten och kön ett par-tre gånger, eller förlänga passet på egen hand efteråt. Gruppträning, i mitt sätt att se det, tar hänsyn till den nedre kvartilen löpare – inte till den övre. De som är snabba får anpassa sig – eftersom de som är långsamma inte kan göra det. För övrigt kan man kommentera det med en mening som stod i ”bli en bättre långlöpare”. Jag har inte det exakta citatet, men det var väsentligen så här: de som tävlar och pressar under träningspassen presterar aldrig på tävling. Antingen är de skadade på tävlingsdagen, eller också har det bränt tävlingskrutet redan på träningen.

Spring före ni så väntar jag i mål den 31/5…

Nåja – två bilder kan ni väl få i alla fall, även om jag är sur ;)