Har ni saknat mig?
Jag har ju inte varit så deltagande under ett tag nu (igen)?

Men nu är jag i alla fall här igen. Utan sår som stör och med glada ben. Eller, egentligen inte. Det tar i vaderna att åka slalom. Speciellt när man har supertighta pjäxor som är helt nya. Första två dagarna åkte jag i dem oknäppta, för det var det enda jag överlevde. Men mot slutet av veckan satt de helt underbart bra, och jäklar vad det går att åka i dem. Men det tar i vaderna…

Vi störtade i alla fall hem redan igår. Först till Ljusdal och efter fyra-fem timmar där vidare hemåt. Något spring har det inte blivit sedan i tisdags. Kombinationen skidåkning, barn, snöstorm, skärsår, sociala krav och svårt att hitta löpvägar gjorde att jag faktiskt tog beslutet att ta begreppet vilovecka på allvar. Således var det ovana ben som åkte till TSM idag. Ett tyst, tråkigt och intetsägande TSM. Ingen Masse. Ingen Karin. Ingen Allan. På det stora hela rätt lite folk överhuvudtaget. Under uppvärmningen sa jag inte ett ord. Vilket passade rätt bra idag, jag lyssnade på kroppen – och på de andras tjattrande istället. Kroppen behövde den uppmärksamheten och det kändes helt okej efter de 3,5 km i 5:20-tempo som vi körde. 3*100 meter strides senare, i rätt makligt tempo (okej, den sista gick rätt snabbt. 90 meter på 19 sekunder – 3:19-tempo). Sedan var det dags att dra på allvar. Och allvar blev det omedelbart!

Planen var fartlek i 1-2 minutersintervaller (någon 3-minutare aviserades) i 4:00- till 4:15-tempo var planen (en plan som fick ett antal i gruppen att se askgrå ut i ansiktet). Snabbare på minutdelarna, relativt sett långsammare på de längre partierna. Men det blev inte riktigt så. Det blev så här:

1 minut – 3:38-tempo
2 minuter – 3:54-tempo
2 minuter – 3:57-tempo
2 minuter – 3:38-tempo
1 minut – 3:28-tempo
2 minuter – 3:53-tempo (här sprang jag rakt in i väggen – täten gick snabbare)
3 minuter – 4:24-tempo (även här drog täten iväg från mig)

Det framkom massiv kritik mot detta, både under och efter passet. Kritiken kan delas in så här:

• Man avvek från det man sa och sprang oerhört mycket snabbare.
• Detta gjorde att det blev svårt för kön att veta vad som gällde, eftersom få hängde med.
• Man startade de snabba partierna med en otydlighet som gjorde att bara de som låg i absoluta täten fattade.
• Passet blev långt ifrån det medelhårda passet som fartlek ska vara.
• Om man kör så hårt, så är längden (6 km) för lång

Det var inte mer än en handfull som höll ledartempot – och några av oss som gjorde det kroknade som sagt ordentligt. Om man tittar på mina pulsdata så ser man vilket grispass det blev för mig. Fartlek ska ju vara strax under tröskelpulsen (min är 175. Max är 193). Fartdelarna så ut så här:

172/180 (1 min)
176/179 (2 min)
177/184 (2 min)
183/188 (2 min)
175/183 (1 min)
180/183 (2 min)
179/183 (3 min)

För min del är det VO2-maxpuls under i princip hela passet.

Men! Jag gillade det, och mig passade det rätt bra. Jag kommer nämligen inte att hinna med kvalitetspasset på tisdag – så jag hinner återhämta mig okej förmodligen. Och det är jävligt kul att springa fort. Det är en kick att inse att man klarar att ligga i 3:30-3:40fart och hänga fast i ryggen på de framför under i alla fall ett par miuter. Det är farter som jag troligen inte skulle greja om jag inte hade haft draghjälpen. Jag håller med om kritiken – men det drabbar inte mig…

Jag tror dock att den kritik som kommer att komma fram kommer att ge att vi splittar gruppen i en snabbare och en långsammare grupp. Jag kommer troligen att variera mellan dem i så fall.

Min nerjogg var ingen lek efteråt. Helt plötsligt blev 5:40-tempo en terror Jag hamnade i en efterslätrargrupp och vi sneddade hem över Karlaplan för att nå en total sträcka på 13,1 km.

För er som inte var med på vår resa runt kanalen (er andra också, antar jag) så levererar jag en karta.

Sista frågan: Allan, jag skulle ju sjunga ”Why can´t I be you” för dig. Var var du? Du får lyssna på den själv. Robbans falsksång är ju trots allt mer karaktär än min. Det är en kärlekssång från mig till dig

”I run in circles ’til I run out of breath” Att det skulle stämma så bra idag trodde jag inte när jag gick dit;)