Är det inte lustigt att man agerar som att man är Stålmannen? Jag gör i alla fall det i alldeles för stor utsträckning. Inte så mycket det att jag byter om i telefonkiosker (vilket i och för sig händer) eller att jag räddar världen från hemska elakingar (även om jag vill tro det). Nej, snarare att jag tål lika mycket som allas vår stålis. Allt som oftast handlar det om att jag inte alls behöver bry mig om att jag känner mig lite skadad eller hängig. Ibland handlar det om att jag tror att jag helt kan ignorera att jag är trött och köra precis som vanligt. Jag behöver inte heller bry mig om att passet är innan frukost – nej då. Jag kan springa preciiiis som vanligt, när som helst.

Således blev det ett klassiskt stålispass i lördags. Vi var hos m&p i Vallentuna, för att lämna barnen inför lördagens musikalbesök med S släkt, och jag inledde med att åka upp till ishallen, igen, för att åka skridskor med tjejerna, igen. Det är kul att se hur de sliter på och faktiskt tycker det är kul. Med detta kommer ju utvecklingen som ett brev på posten. Nu var det inte deras skridskoåkning som var fokus här dock, även om det säkerligen kan vara intressantare – egentligen. (Men skaffa en egen blogg då ungj*vlar – det här är pappas narcissusprojekt).

Sedan när jag kom hem försökte jag försiktigt antyda att jag kanske egentligen var tvungen att springa innan lunch – för att hinna med det innan inresan till stan - vilken var planerad till 14:30. Men den blicken jag fick av min ömma moder gjorde att planerna lades till efter lunchen. Våffellunchen. Någon här som sprungit efter sex våfflor? En kvart efter sex våfflor? Ingen kanongrej. Men jag är ju som stålis och grejar allt! Inte. I alla fall inte att springa en kvart efter sex våfflor…

Första sex kilometrarna var ren och skär pina med lättare magont och en stor degklump i magen. Sedan lättade det något under en knapp kilometer och blev rätt drägligt. Men sedan! Jag tror att ni anar… Om inte: tänk er sex våfflor (sylt och glass såklart) i en betongblandare på låg hastighet i 30 minuter. Kvar blir någon typ av sörja. Min mage var betongblandaren. Sörjan ville ut – och jag nådde ungefär vid det tillfället fram till ett villaområde som sträcker sig hela vägen hem…

Karin skrev att hon äntligen förstod framfotalöpning häromdagen. Jag med numera… När man är riktigt, riktigt skitnödig så springer man liksom försiktigt på tå. Dessutom skjuter man gärna fram höfterna eftersom det ger en knipande känsla i skinktrakten – något man är rasande intresserad av just precis i det läget. Så det här är en mer okänd fördel med framfotalöpningen – man kan springa riktigt jävla skitnödig om man behöver. Eller omvänt – en träningsmetod för framfotalöpning är att sänka sex våfflor och springa en mil – kalla den gärna nixmetoden

 Det blev inte en mil. Efter 9,46 km nådde jag äntligen garagenedfarten och källaringången. Jag spurtade rakt igenom garaget och nockade min stackars far rakt in i dörrposten vrålandes ”undan, gubbfan – bajsolycka på väg”. Inte mitt ”proudest moment” direkt… 5:15-tempo med 155 i snittpuls om någon undrade. Det var i alla fall ruskigt fint väder med snö på marken och solsken. Inte för att jag fäste någon större notis vid det…

För övrigt hade jag som lök på laxen dessutom varit vaken i princip sedan 03:30 med P vrålandes för att mamma inte var hemma.

Är jag som stålis då? Jo, efter den rundan har vi i alla fall en likhet… Båda har rost i kalsongerna

(Jag återkommer under kvällen med en TSM-sammanfattning, stay tuned)