Tjoho! En första gästkrönika dyker upp, signerad Johan. Äntligen blir det lite kvalitet på det här stället Läs och njut!

Alla har vi gjort det, eller hur? Efter genomförd Marathon, Halvmarathon, Lidingölopp etc klickar vi på PhotoMotion-ikonen på loppets hemsida, ni vet den som vill ge oss ”minnen för livet”. Ibland dyker ansikten upp som man kan svära på inte var detsamma som stirrade tillbaka senast man såg sig i spegeln, men förvånande ofta har de sorterat bilderna rätt. Varje gång när jag dessutom en förhoppning om att bilderna ska visa mig från min bästa sida: Med ett kraftfullt löpsteg (nästan vackert), en stadig blick som ser rakt in i kameran och som säger ”-Jag är stark, jag är snabb, det här är så enkelt om man är så vältränad som jag är!”, gärna också med ett litet leende på läpparna som liksom understryker hur nöjd jag är! Nu blir det sällan så. Faktum är att det aldrig hänt. Den syn som i stället möter mig visar en svettdrypande figur med ett krängande löpsteg (som en gångare på speed), en blick, som om den inte är tom och stirrig, i alla fall inte utstrålar styrka utan mer förvirring och ibland ren förtvivlan. Mitt ansiktsuttryck är oftast mer plågat än avspänt och de gånger jag försökt le mot kameran har resultatet mer gett uttryck för ett milt vansinne alternativt ett tilltagande magont.

Det är inte bara det att jag vill se kraftfull och spänstig ut när jag springer. Leendet har i sig en positiv bieffekt. Anders Szalkai uppmanar oss att tänka på vår löpstil; hög fin höft (jag är fortfarande inte säker på vad han egentligen menar), upprätt hållning, som om någon drar dig uppåt i en tråd och sist men inte minst avslappnade axlar. Att springa med ett plågat, spänt ansiktsuttryck medför lätt att nackmuskulaturen spänns och axlarna skjuter upp. Om man däremot ler motverkar det risken för spända axlar och löpningen blir mer avspänd. Ju mer avspänd du är, ju mer syre kan transporteras via blodet ut till dina muskler! Slutsatsen blir såklart att det är lika jobbigt att springa oavsett ansiktsuttryck och då kan man ju lika gärna le istället. Dessutom ser det bra ut på bild.