Jag går på endorfiner och rosa moln – vad går ni på?

Dagens pass var ett sådant där att ta fram när det går tyngre. Till exempel som det gjort ett par veckor med benhinnor, muskelvärk, olust, blåsor och skit var det med det. Men idag var det tvärtom! Lätta ben, lätta steg och det kröntes av en fartökning som startade i 4:20-tempo första 200 metrarna, fortsatte i 4:33-tempo i 900 meter, jobbade sig sedan uppåt 10 höjdmeter i 4:49-tempo under 400 meter och tog sig sedan mot ökningens ände i 4:50-tempo. Och det gick så lätt att glida med dessa 2100 meter i 4:38-tempo att det inte var klokt. 12 höjdmeter uppför och ändå bara en snittpuls på 169 slag. På toppen av backen nådde jag precis över tröskelpuls i några sekunder – men någon mjölksyra såg jag inte röken av. Myyyysigt är bara förnamnet. Något att ta med en nypa salt, men klockan mätte det ju, är att 200 meter gick i 4:05-tempo. En skön markering av att ”nu startar fartökningen”. 4:58-tempo sa visst någon att planen var innan passet…

Totalt 5:19-tempo i 18,23 km. 155 (80%) i snittpuls.
Snabbaste femman på: 25,15 min
Snabbaste milen på: 53,00 min

kartan, med fartökningen markerad:

Tempot med fartökningen markerad:

Sedan väntade resa tillbaka till Vallentuna (startade där i morse) och 30 minuters allmänhetens åkning med totala skridskonoviser i 3-5 årsåldern. De lär sig rasande fort de små rackarna, men på vägen dit är det mycket åka med djupa knäböjningar för pappa. Passar kanon efter ett långpass…

Tack och lov att vi snubblade över en hamburgare innan, Masse och jag. Stackars Masse vars knä tvingade honom att bryta återigen. Starkt att bryta dock! Jag är lite imponerad.

För övrigt funderade vi på om vi skulle kunna få ner alla Allans kläder i hans drickaflaska medan han sprang sitt alldeles för snabba alldeles för långa pass. Men vi insåg att hämnden skulle bli värre än vi kunde föreställa oss – så vi lät bli. Inte för att vi är snälla – utan för att han helt enkelt är alldeles för farlig