Aerob och anaerob träning
Aero betyder luft. Aerob betyder typ syresatt. Anaerob blir då motsatsen – dvs utan syre. Och det vi pratar om är musklerna. Anaerob träning är när man springer så rasande fort att musklerna inte hinner få syre. Och så fort behöver vi som springer långdistans träna speciellt ofta, om ens alls. Enda gången vi närmar oss det är när vi springer koordinationslopp för att få kroppen att fatta hur man gör för att springa fort.

Sprinters tränar mycket anaerobt. Jag är inte sprinter (längre, en gång hade jag dock skolrekordet på 60 meter). Men vi har ingen anledning att göra det som sagt. Anledningen är att det faktiskt kan vara rent kontraproduktivt att göra det, eftersom musklerna då vänjer sig vid en annan, för oss felaktig, typ av belastning. Den enda anaeroba träning som bedrivs av långlöpare är styrketräning.

Aerob träning ger uthållighet. Anaerobträning ger snabbhetsuthållighet – det vill säga att orka springa väldigt snabbt under lite längre tid. Men det mäts i sekunder.

Aerob träning sker med intensitet en bit över maximal syreupptagningsförmåga, men endast på omkring 40% av maximal intensitet. Det betyder att man aldrig tokspringer 100 meter så jäkla fort man kan, men man kan göra det i en fart som man aldrig kommer att komma ens nära på ett längre lopp.