Jag kom som sagt ut idag, trots en lättare huvudvärk. Tanken var att den skulle försvinna under passet, men det blev inte riktigt så. Men det är bara spänningshuvudvärk, så det är inget som oroar mig nämnvärt.

Idag bestämde jag min för att det, oavsett hur lätt och bra det kändes, inte skulle få går fort. Så jag höll ett stabilt 5:10-tempo i princip hela rundan. Lite snabbare i början, lite långsammare på slutet, men det är mer beroende på lutning än något annat. Det är helt enkelt mer nerför första halvan. 20 meter är höjdskillnaden ungefär för er som är intresserade. 153 i snittpuls och i princip bara i zon 3. Det var ett skönt pass, och man ska inte underskatta behovet av pass där man faktiskt släpper på tempot så fort det börjar kännas ansträngande.

Men det finns en annan liten historia att berätta, och om ni är känsliga, eller sitter och äter, passar det bra att sluta ungefär här.

 Okej – ni som fortsätter gör det på egen risk…

Min mage har varit lite stökig ett par dagar, och att då dra i sig en halv runekaka innan start precis är kanske inte alldeles rätt melodi. Men jag var hungrig och mat var liksom inte riktigt rätt det heller. Det hela gick utmärkt fram till 4-5 kilometer – då magen började göra sig påmind. Men jag lyckades släppa lite på spänningen och förhoppningen steg om att kunna ta mig hem innan behovet inte gick att skjuta upp mer. Men strax innan den snurriga gångbron över Norr Mälarstrand ner i Rålis gick det inte mer. Jag identifierade ett muffinshak en bit upp på gatan och trippade in där. WC-skylten syntes tydligt och jag stormade mot den tack och lov öppna dörren. In – och ner med brallorna. Jag hade inte mer än fått ner dem, hade inte ens hunnit sätta mig, när det hördes ett tydligt *klofs* i toan. Nu gjorde det mig lite förvånad en sekund, för jag hade liksom inte släppt på ännu.
Det tog någon sekund till innan jag insåg vad som hänt.
Ipoden. Och inte en sådan där fånig Nano eller Shuffle. Nänä, här snackar vi riktiga doningar. 80 gb video. Tack och lov kan man säga – för de två andra hade knappast stannat i röret, utan fortsatt hela vägen till Henriksdals reningsverk. Men min stannade.

Så det blev till att vända runt och kasta sig ner på knä för att försöka få tag på apparatj*veln som naturligtvis lyckats kila fast sig. Och när man står där på knä, med kalsongerna nere, händerna i toastolen och ett rödblommigt arsle stickades upp i vädret på ett kungsholmscafé, då vill man verkligen inte ha glömt att låsa dörren. Verkligen inte. Man vill inte att ens håriga röv ska lysa rakt i fejan på en lattemorsa med en nysketen 8-månadersbebis på armen.

Tack och lov stannade detta vid en tanke, då jag faktiskt – trots brådskan – lyckats låsa dörren. Till slut får jag tag i ett hörn på den lille krabaten (ipoden alltså. Bebisen fanns ju bara i tanken sa jag) och fick upp den.

Då upplyser fanskapet mig om att det inte går att överföra via FireWire, utan att jag ska koppla in usb-sladden istället. Till dem som påstår att mac är bäst vill jag bara fråga om de fortfarande tycker det när de får reda på att programmerarna inte kan skilja på en skithusstol och en FireWire-kabel. Och jag undanber mig skämt om just kablar tror jag…

Det som stör mig mest är att den är lite stökig att springa med, och jag har övervägt att skaffa en shuffle. Nu kommer självrisken för det här försäkringsärendet att överstiga kostnaden för en shuffle – som jag likförbannat kommer att behöva skaffa. Den ligger på tork, och det är klart att den kanske kan klara sig, men vatten och elektronik är inte som love and marriage direkt.

En annan störande detalj är att jag normalt har en vattentät påse som jag har podden i, men den skippade jag just idag.

För er som undrar så hade jag den clipsad i linningen på tightsen – baktill.