Jag har precis gått en våning upp för att byta om inför dagens löprunda, och visst måste väl ett blogginlägg räknas till ombytesproceduren?

Kanske inte, men jag måste ändå få uttrycka min totala glädje över en liten grej. Jag har ju som ni vet ändrat min livsstil litegrann. Eller ganska mycket till och med. För två år sedan var det inte en löprunda som planerades om vi säger så.

Det här fick en liten extraeffekt som jag inte riktigt tänkt på. Nämligen barnens syn på motion och träning. Våran äldsta guldklimp tränar i princip hela tiden hon med. Som en femochetthalvtåring hon är så gör hon det ju inte så strukturerat, men det händer att hon är ute och joggar med mig, hon håller på med olika övningar på yogamattor och balansbollar och det viktigaste av allt: hon pratar träning. Och träning är bland det roligaste som finns i hennes värld.

Igår på väg hem från simningen (där hon för övrigt simmar så till den milda grad att hon faktiskt måste hämta andan ibland) så pratade vi lite på bussen. Om träning, så klart. Jag påpekade det viktiga i att vila mellan passen, att äta och sova bra. Jag är kanske nojjig, men jag tror att det viktigaste att hjälpa barnen med i träningen inte i första hand handlar om löpsteg och teknik, utan mer om att ha en naturlig relation till det (läs skippa gärna träningsanorexi och liknande). Och allt jag sa igår kom i retur imorse när hon repeterade det till sin mor.

Om jag inte hade börjat springa, så hade hon inte sprungit knattelopp och minimaror. Och hade hon inte gjort det, och sett mig träna, så hade hon garanterat inte fokuserat på det nu. Hon tränar nämligen inför minimaran och knatteloppet. Hon refererar gångsträckor till knattelopp och minimaror. Och det gör mig så galet lycklig i denna värld av barnfetma och icke-motion! Tack livsstilsförändringen för det. Förutom allt det andra.